Del 736: Den stora oredan i Sverige

Det blir bara bättre och bättre. Dem av mina rondellhundsskulpturer jag särskilt omhuldat är Andreas Malm och Mohamed Omar. Nog hade jag tanken att jag något överdrev intresset för dem men det har visat sig att dessa två verkligen är utvecklingsbara. Idag framträder Mohamed Omar med en artikel som Newsmill kan gnugga sig i förtjusning över. Inte tu tal om annat än att Omar är konsekvent. När han utropade sig till islamist var det inga överord och med dagens framträdande står det utom allt tvivel var han har hamnat. Hans sätt att handskas med fakta har inte dock förändrats. Han väljer bort allt som kan väcka misstycke och renodlar fanatiskt sina favoritteman.

I min YouTubevideo bearbetade jag ett foto av Omar så att han fick en viss likhet med Mahmoud Ahmadinejad för att sedan låta den bilden ersättas av en originalnuna av den store iranske presidenten. Jag tyckte då att det var på gränsen av vad som var anständigt men huru profetisk var jag inte. Omar deklarerar nu oreserverat sin hyllning till Ahmadinejad som den store hjälten. Samtidigt passar han på att säga att rasism och islam är ”som eld och vatten, de kan inte förenas”. Ett sådant påstående förefaller något överilat eftersom det finns gott om islamister som helt uppenbart är rasister. Men det är inte bara Omar som gillar Ahmadinejad. Svenskarna på konferensen i Genève gick ut. Alla så när som på Kalle Larsson, riksdagsledamot för vänsterpartiet. Han stannade kvar som man kan läsa om på Axess.

Vi lever i den stora oredans tid där blockgrupperingarna har en synnerligen skiftande sammansättning.

Vidare rullar det också med Konstfack. Krav på rektorns avgång har naturligtvis höjts och Anna Odell gör ett försök att försvara konstens frihet på Newsmill. Hon skyller restriktionerna för konstens frihet på Alliansen och lågkonjunkturen.

Förmodligen är det så att det inte finns någon springande orsak till konstfacksbekymret. Det var nog så att det plötsligt blev goda medienyheter av de konsthändelser som utan samband dök upp på scenen och skapade långt mer än vad man kunde förvänta sig av ett brett konstintresse. Nu letar medierna efter mera provocerande och helst olaglig, eller åtminstone oetisk, konst som visat sig ha förmågan att väcka de mest bävande känslor inte minst bland allmänheten. Någon trend är det inte fråga om, snarare kan man kalla det för trängd, stackars Konstfack har hamnat i en trängd situation och hur de än gör kommer de ofelbart att göra fel.

I dessa dagar då socialkritiken för en alltmer tynande tillvaro har den svenska andrahandsscenen lyckats lyfta den till en provocerande höjd som inte har någon motsvarighet någon annanstans. I alla fall: Länge leve konstpedagogiken! Och det kan gå också för politiken: Länge leve politikpedagogiken! Omar är långt mer pedagog än han någonsin anar.

Omar, populär islamist