Del 740: Dramaturgins överlägsenhet: mera estetisering

Igår nämndes konstteoretikern och professorn Boris Groys. Han har ägnat en del tid åt att diskutera relationen mellan konst och politik. Hans utgångspunkter rör vid något synnerligen centralt i hela den västerländska kultur- och debattproduktionen.

Groys har ofta talat i ämnet och nedan finns ett litet utsnitt från en föreläsning i fjor. Även om animeringen är primitiv har jag fått slita mycket ont med den. Groys stämma har förstärkts och har gjorts lite ljusare för att man skall kunna höra vad han säger.

Nåväl, Groys poäng är att konsten inte har några problem att komma in i det politiska. Men vad som väntar där är att politiken är estetiserad och därför redan konst. Groys trampar snett här, menar jag, eftersom han obetänksamt sätter likhetstecken mellan konst och estetik. Konsten estetiserar och politiken gör det också men som vi alla vet har konsten sin högdiskurs som omedelbart ställer den offside i ett möjligt debattläge. Man skall också komma ihåg att själva estetiseringsprocessen i konsten sker i högdiskursläge. Det är det som gör att konst brukar vara svårforcerad och till dels obegriplig.

Den intressanta saken är emellertid främst att politiken estetiserar sig. Groys nämner t ex terrorister som ständigt producerar nytt multimediamaterial för spridning via medierna som inte är obenägna. Terroristerna klär ut sig till fruktansvärda terrorister och visar nästan alltid fram vapen och maskeringar. Och gärna i kombination med musikvideor. Inte för inte har min musikvideo för Hamas blivit min mest populära video med över 3 000 visningar.

På ett lite mer sofistikerat sätt är den ständiga debattmiljön fullständigt estetiserad. När jag får en tid sedan skrev en debattartikel i samband med Andreas Malms bok hade jag fortfarande föreställningen att det fanns ett dominerande intresse av att komma tillrätta med islamofobin. Jag tror fortfarande att det går att lösa det problemet om det skulle vara en allmän önskan. Men det är det inte. Att ge sig på det problemet innebär en pedagogisk process, en ambassadörverksamhet som bygger på att den stora massan av de involverade inte är estetiskt gångbara utan enbart vardagliga och småtråkiga. Debattmiljön skyr sådant och vill hellre polarisera åsikterna. Det handlar om en dramaturgi där två sidor oavbrutet hamrar mot varandra och uppfinner en ständigt ny ström av anslående argument. Det är inte så märkligt att t ex vänstersidan önskar försvara Mohamed Omars galenskaper eftersom en sådan hållning är betydligt intressantare än att ta avstånd från dem. Anders Johansson artikel (se gårdagen) är ett utmärkt exempel på en estetisering av innehållet. Mycket snickrade formuleringar med sälta men föga meningsfullt innehåll. Omar estetiserar också sin roll som islamist. Så som han uppträder, uppträder en äkta islamist. Men man kan utgå ifrån att han gör detta instinktivt och av inre övertygelse. Likafullt är han manipulerad av en inarbetad dramatisk profil.

I debattmiljöerna fortsätter den polariserade dramaturgin att producera nya försvars- och angreppssätt. Debattsituationen är en teaterscen där arrangörerna skall se till att vinna mesta möjliga mediala uppmärksamhet. Ju mer vinklat, desto större intresse och engagemang. Själva frågan, alltså innehållet, har blivit en bisak.

Konsten kan inte komma in i ett sådant system eftersom dess högdiskursläge skapar en svårgenomtränglig tröghet. Varje högdiskurs måste konverteras till debattläge för att kunna bli en del av den generella diskussionen. För filosofer och författare finns det konverteringsmöjligheter även om resultatet alltid blir en betänklig förenkling. Konsten har emellertid inte ens det. Skall man in i politiken gäller alltså formeln: konvertera mera.

Under tiden får vi inse att estetiseringen av det politiska (och livet i övrigt) inte bara är ett besvärligt fenomen. Vi har också vant oss vid det. Estetiken har blivit vår livsluft. Inte för att det skulle vara en ny tanke men det är inte precis något som aktualiseras när angelägna sociala och politiska problem skall behandlas.