För första gången blir Mohamed Omar lite intressant. Han påstår att han systematiskt har genomfört en litterär kupp som först nu har kunnat avslöjas. Hans böcker Tregångare (2005) och Faraos förbannelse (2007) var riggad litteratur med avsikten att slå dunster i den lättmanipulerade svenska kultureliten. Nu påstår Omar att han låter täckelset falla: Se hurusom jag bedrog dem! Om det är sant, vilket man också kan betvivla, har han genomfört något som kunde ha blivit ett konstprojekt om inte målsättningen varit så futtig.
Och så är det fritt fram för Omars hysteriska fundamentalismer. För att få en liten överblick av hans debattanda kan man roa sig på Carl Forsbergs blogg. Retrogradisten Forsberg är mild som en sommarvind vad än ”hans vän” Omar skriver i hans kommentarrutor.
Mohamed Omar – en allt bättre skulptur
Mohamed Ormar: “…och med ”väst” menar jag inte det gamla Europa, som jag har stor respekt för, utan den nya liberala och sekulära kulturen”
– I det gamla John III Sobieski´s europa, som idag finns kvar i bl a Sobieski´s hemland Polen, är Ormar inte välkomna.
Paradoxalt nog är det just det “nya liberala och sekulära europa” som med förkärlek livnär hatiska fientligt inställda giftiga Ormar vid sin barm; allt i det mångkulturella samhällets namn!
Ja, det är lika upplysande när man läser Mohamed Omars kommentar till Carl Forsbergs bloggartikel.
”Att exiliranier och bögar blir sårade vore ett skäl att inte stödja den store skalden och revolutionären Khomeini finner jag absurt. Det är väl inte en fråga om hänsyn utan om sanning, eller hur?”
Muhamed Omar kråmar sig och skroderar över att han lyckats lura de dumma svenskarna. Omar förstår tydligen inte att svenskarna vill bli lurade.
Det är ingen konst att lura ett sånt folk!
Hej Lars Vilks.
Överensstämmer verkligen Omars åsikter till 100% med vad han säger? Jag har ej följt debatten särskilt väl, men ibland upplever jag sådant som han sagt och skrivit den sista tiden som närmast parodiskt, t.ex. det han yttrar om homosexualitet. Och nu det där sista inlägget som du länkar till, det där han påstår sig ha manipulerat kritiker; på sätt och vis tycker jag att detta påstående tyder på att Omar ändå har någon sorts medveten kommunikations- och mediestrategi, något som kanske även öppnar för att han faktiskt inte bara rakt ut säger vad han tycker? Ja kanske är han inte fundamentalist heller, när allt kommer omkring, i alla fall inte sådär jättemycket fundamentalist?
Eller är det jag som lider av postmodern sjuka om jag ej riktigt kan tro att Omar på allvar hyser sådana i mitt tycke fundamentalistiska åsikter? D.v.s är det för att jag ser honom som en skulptur som jag tycker så?
För övrigt så har jag nog ej samma uppfattning om konstbegreppet som du. Haha, ja för mig är det ju inte uppenbart att dina rondellhundar är just konst (hoppas du inte blir ledsen nu, men är du verkligen allvarlig när du påstår det, eller driver du bara med konstvärlden, ja kanske med dem lika mycket som med fundamentalisterna???). Hursomhelst så verkar du ju kunna ett och annat och jag finner trots allt det du gör ganska intressant, klurigt och tämligen lustigt.
Dock är det kanske ej alltid så lustigt med väldigt hardcore religiös fundamentalism, även om det kan bli jättefina satirskulpturer? Nåväl. Om du skulle göra en icke satirisk skulptur/rondellhund av någon eller något, alltså utföra en ”skulptur” eller en gest syftande, icke till kynisk detronisering, utan till medlidande, fruktan och kanske någon sorts identifikation, vem/vad skulle du ”skulptera” då, och hur skulle du gå tillväga? Hoppas du ej tycker att jag svamlar alltför mycket. Jag vet inte. Ursäkta min förvirring.
Jacob C. Det finns ingen orsak att överskatta Omar. Han är inte så komplicerad. Han har alltid varit fanatiskt religiös men tidigare framstått med en försonlig anda dock alltid med en pompös självbild. När fanatismen blev fundamental förefaller det inte alls orimligt. Och i enlighet med detta ställningstagande vill han naturligtvis revidera hela sin tidigare verksamhet för att försöka få världen att tro att han alltid har varit uttalat fundamental och i enlighet med en djupgående plan.
Du skriver att du inte har samma uppfattning om konstbegreppet som jag och därför inte ser det som självklart att mina rondellhundar skulle vara konst. Här är du förstås ute och reser. Att de är konst är inte ens någon intressant fråga, bara ett konstaterande. Men – och den frågan valsar evigt och lite tröttsamt omkring om och om igen – det handlar om vilken kvalitetsnivå det rör sig om.
Konsten som medlidande eller fruktan. Svårt eftersom medierna är mycket bättre på det och dessutom lämpar sig inte högdiskursen för distinkta uttryck. Medlidande/fruktan i konsten går för sig men det blir svårläst och alltid föremål för tolkning enligt finns/finns inte.
”mild som en sommarvind” – jag gillar det.
“mild som en sommarvind” =
tam som en ko
dum som en åsna
naiv som bara en svensk kan vara
Ja du, Lobo. Det känns skönt att det finns såna tuffingar som dig när vi kulturnissar fegar ur. Kan du inte berätta lite om vad du skulle vilja säga till Mohamed Omar?
Lars, din analys av Omar låter riktig, han är inte så komplicerad. Men hans intellektuella implodering bär på fröet till någonting som kan bli allvarligt – hans tonläge, hans hyllning av galenskap, hans tilltagande isolering, samt hans helt riktigt pompösa självbild, kan driva honom över kanten, från prat till handling. Skulle inte bli förvånad om han kommer att dyka upp i mindre trevliga sammanhang än bara den relativt harmlösa bloggvärlden.
Mamalujoj. Jag har svårt att tro att Omar skulle kunna bli militant i fysisk bemärkelse. Han kommer nog att fortsätta med det han har hållit på med, att förkunna och debattera. Det han står för har redan sina extrema utlöpare som sköter expedieringsverksamheten. Han kommer nog inte längre än att trampa på den israeliska flaggan.