Del 755: Ännu en dag i skandalens tecken

Idag var det dags för tidigare rektorn och numera professorn Gertrud Sandqvist från Malmö Konsthögskola att träda in i debatten om konsten, SvD. Efter en reklamkampanj för sin skola summerar hon sin uppfattning:

”Vi tycker att konst är en oumbärlig del av samhället och en omistlig del av yttrandefriheten. Jag tror att många människor håller med oss.”

Och sedan kommer den här lite märkliga vändningen:

”Om några till äventyrs inte håller med, utan tycker att konst för länge sedan har sprängt alltför många gränser, så har de givetvis rätt till sin åsikt. Den rätten skyddas, precis som konsten, av yttrandefrihetsprincipen.”

Man kan undra varför yttrandefriheten skall blandas in. Alla är inte intresserade av konst. Skulle man inte vara intresserad av t ex sport vore det besynnerligt att säga att en sådan uppfattning skulle skyddas av yttrandefriheten.

Men det ligger naturligtvis en hund begraven, en traditionell uppfattning om att konst är väldigt bra:

”Det är helt sant att jag ibland blir illa berörd av denna våldsamma aggressivitet och motvilja mot att försöka förstå. Men jag vet också att starka negativa reaktioner kan vara en försvarsmekanism, och ibland faktiskt vändas, om man ger människor tid. Och om konsten finns kvar.”

Här läser man om det oförstående folkets försvarsmekanism. Ibland skrivs det att folk blir rädda och då svarar med aggressivitet. Dessa gamla klyschor kan man klara sig utan.

Så småningom kommer Sandqvist till pudelns kärna om problematiska konstverk:
”Ska ett sådant eventuellt olagligt eller etiskt problematiskt verk godkännas som examensarbete? Här spelar svåra avvägningar in. Traditionellt examinerar konsthögskolor ett konstverk i förhållande till dess konstnärliga relevans. Jag menar att detta är en viktig och nödvändig hållning. Annars riskerar skolorna själva att urholka yttrandefriheten. Vår uppgift är inte polisiär.”
Hon skriver ”polisiär” för att ge mer intryck av en obehaglig handling. Ingen konstskola vill vara polisiär. Dessförinnan har hon slirat med det hala begreppet ”konstnärlig relevans”. Vad kan det vara för något? Var och en som följer konstvärldens kvalitetstänkande vet att den hyser en agenda, politisk och moralisk. Att följa detta är ”konstnärlig relevans”. Naturligtvis är det ingen polisiär examination, bara en given agenda. Agendan ger utrymme att godta Anna Odells projekt. Som bekant är det riktat mot den hierarkiska ordningen och själv blir hon den utsatta. Nog ett klart fall av konstnärlig relevans. Skolan kommer dock i kläm men här vill Sandqvist få till stånd ett undantag. Om det blir problem med ett examensarbete skall skolan inte vara ansvarig. Men frågan är om en sådan politik kan genomföras. Skall konsthögskolorna, som nu har blivit en del av högskolan, hålla sig med särskilda privilegier?
Under tiden fortsätter det odellska dramat. De redan klassiska bilderna från polisens omhändertagande av den performativt aktiva konstnären har rullat några timmar på webb-tv. Kritikerna har också börjat visa sig med recensioner i DN, SvD och SDS. Man lägger märke till att det inte är toppkritikerna som har fått rycka ut. Men precis som man kan förvänta sig förhåller sig konstvärlden sympatiskt avvaktande utan att projektet anmäls som kvalitativt intressant. Som jag nämnde häromdagen länder det till projektets nackdel att tolkningsutrymmet har krympt till praktiskt taget ingenting. Kritikerna talar redan om att det kan bli ett nytt (och då intressantare) projekt av alla händelser. Underförstått att det skall då finnas större tolkningsutrymme. Redan tycks det stå klart att Odell inte heller har någon substantiell kritik mot psykvården. Hon kan blott inbjuda till en debatt i största allmänhet. Torbjörn Tännsjö i DN, som blir motsagd i DN av Bo Madestrand, skriver:

”Avslutningsvis: att försvara civil olydnad med hänvisning till högre konstnärliga mål anser jag är ett ohållbart resonemang. Skälet för den slutsatsen är enkelt. Konst äger inte något värde i sig. Om ett konstprojekt med civil olydnad misslyckas – så att människor blir lidande utan att några verkliga sociala missförhållanden har uppdagats – är handlingen moraliskt felaktig. Här hjälper det inte hur ’god’ konst, i betydelsen hantverksmässigt skicklig, djärvt utformad eller originell i tanke och syfte, som kan ha sett dagens ljus!”

En liten retorisk fint för att ta sig ur resonemanget med äran i behåll. ”Människor blir lidande”, jo det vill jag mena att man utan vidare kan gå med på. Först och främst har vi den odiskutabla tesen om att den vite mannen kan kränkas och behandlas emedan han förtjänar lidande. Dessutom är det inte orimligt att betrakta lidande på grund av en uppdykande rondellhund som acceptabelt.

En sak är i alla fall säker: Anna Odell har gett socialkritiken ett folkligt ansikte.

I morgon är jag med i debatt 22.40 på TV4. Dags för en ny omgång med Anna Odell som förväntas som en av deltagarna jämte populäre dr Eberhard.

Sålunda skall det vara en skandal i år på konsthögskolorna. Också Kungliga Konsthögskolan har stoppat ett verk ”Torn för hemlösa”.