Nejdå, socialkritiken försvinner inte från konsten. I september är det dags för Istanbulbiennalen och curatorkollektivet What, How and for Whom? har valt ett litterärt tema från Brecht ”Denn wovon lebt der Mensch?” Utifrån detta rullar man upp ett storstilat program om konstens analys, relation och möjliga revolutionära kraft i den samtida situationen:
”The similarities between the influence of rapid developments of liberal economy on the disintegration of hitherto existing social consensus in 1928 and in contemporary times are striking. Again we live haunted by the fears of approaching global changes, consequences of which could have lasting disastrous effects, not unlike those that transformed the world after the economic collapse of 1929, and today’s questions about the role of art in instigating social changes are equally pressing as they were in the 1930s, when the Left confronted fascism and Stalinism. Or do we really consider them to be solved within an all-encompassing system of cultural industry and its contemporary malformations, confined to art genres, predictable as cultural trends, and profitable for the purposes of marketing?”
Skam den som ger sig, vi får följa ytterligare ett varv av den ambitiösa socialkritiken i Istanbul. Frågan är dock vad det blir för något som kommer att visas. Någon konstnärlista finns ännu inte presenterad.
Här hemma fortsätter Odelldebatten. Ingrid Elam lade fram sina upplevelser i dagens DN. Hon lyckades få syn på en altartavla. I konstverk kan man med en smula fantasi finna det mesta. I den abstrakta konstens glansdagar var det alltid möjligt att se en liten hund i färgmassorna om man så önskade. Vidare är Elam förundrad över att konstvärlden inte är särskilt entusiastisk. En litteraturkritiker har tydligen svårigheter att förstå den undersökande konstens och socialkritiikens normer. Som sagt är projektet i sitt givna syfte svårt entydigt och dessutom föga framgångsrikt. Dess överskridande potential är själva tillvägagångssättet men det har inte gett särskilt många poäng eftersom det spelade med riskfaktorer för en redan utsatt grupp. Jag tycker nog att Elam kunde vara lite bättre orienterad i samtidskonsten när hon skall uttala sig.
Projektets potential ligger i dess mediala kraft och den överreaktion som har åstadkommits. Men hela det scenariot har tillkommit utanför projektets spelplan.
Om man tycker att Odells konst är bra, måste man väl rimligtvis skriva under på den konstteori som Odells konst baserar sig på? Det är en konstteori som bygger på att vad en litteraturhistoriker som Ingrid Elam fäller för kvalitativa omdömen om verk som Odells är fullkomligt oväsentligt, då Elam inte tillhör det cirkulationssystem inom konstetablissemanget som avgör om konst är bra konst. Att Elam yttrar sig i kvalitetsfrågan bevisar således att hon inte riktigt förstår verket…
För det andra är det väl en rimlig konsekvens av nämnda konstteori att studenters verk generellt sett bör uppfattas som förhållandevis oväsentliga då dessa verk definitionsmässigt inte är en integrerad del av nämnda cirkulations- och referenssystem inom konstetablissemanget? Jag kan naturligtvis inse att det finns ett eller annat undantag, men poängen är ju att det är fullkomligt ointressant om exempelvis Johan Lundberg skulle göra en installation och ställa ut i garaget, trots att installationen – jag resonerat nu alltså rent hypotetiskt – skulle vara exakt likadan som en installation som någon månad senare presenterades av en välrenommerad konstnär på ett välrenommerat galleri i New York.
Jag skriver om Elams text från ett delvis annat perspektiv här: http://www.axess.se/blog/post/2009/05/22/DN-satter-definitiv-punkt-for-debatten.aspx
Jag tycker inte att Odells projekt i sitt givna syfte är svårt entydigt. Jag har till och med svårt att urskilja detta givna syfte.
Johan. En betydelsefull skillnad mellan om Johan Lundberg gjorde något jämfört med en konsthögskolestudent är trovärdigheten. Studenterna tillhör cirkulationsområdet och det är inte ovanligt att rätt många av studenterna har etablerat sig med åtskilliga utställningar i sin cv. Odell är inte helt oprövad men ändå ett i det här formatet oskrivet blad. Konstvärldens recensenter har också utgått ifrån detta och levererat ett halvt erkännande utan någon stor entusiasm.
denome. Det givna syftet som väl inte har betvivlats är att Odell önskar en diskussion om psykvården, att hon ”vill öppna detta slutna rum”.
Lars, ja, att det är en skillnad mellan mig och Anna, om vi gör exakt samma konstverk, är exakt min poäng, men också att det rimligtvis måste finnas en skala där en student definitionsmässigt inte är av samma intresse som en konstnär vars position i konstvärldens kretslopp och nätverk är mer tydligt utmejslad.
Det som jag reagerar mot som konstigt är att konstkritiker och gallerister anses skickade att bedöma om en konstnär tillför ngt till en vetenskaplig eller samhällspolitisk diskussion. Det lär väl tiden utvisa, Den är trots allt den i sammanhanget strängaste bedömaren. Att rekapitulera emancipatoriska psykologiska teorier från 1960- och 70-talet tror jag inte kommer att visa sg ha någon bärkraft i det långa loppet, men jag kan ju visa mig ha fel där.
För övrigt är du kommenterad i agens SvD i en krönika som jag tänkte blogga om då jag ärligt talat inte förstår poängen med att jämföra dig med Momamed Omar.
Att Odells verk ska få sitt godkännande/icke-godkännande som bra konst av en, med meritokratiska argument uppsvälld, konstelit kommer förmodligen gagna framtidens konst. Samtidskonst kring år 2060.
Handen på hjärtat, det viktigaste för ett kontroversiellt konstprojekt är att det passar in i en miljöpartistisk eller alternativt vänsterpartistisk omgivning, typ DN.
Johan. Detta om att konstkritiker och konstnärer gör sig till experter i diverse sociala och vetenskapliga frågor är ett välkänt problem. Man kan ju säga att det är oförargligt eftersom inget socialkritiskt projekt hittills fått något genomslag utanför konstvärlden vad gäller sakinnehållet. Det man kan leverera är material till seminarieverksamhet i konstens regi. I sådana fall har man experter men det brukar handla om en hög abstraktionsnivå.
Det var intressant med krönikan. Men den fanns tydligen inte på nätet.
Lars, Nej krönikan verkar inte utlagd på nätet, men jag har nu gjort en i mitt tycke mycket klargörande sammanfattning med en del kritiska synpunkter:
http://www.axess.se/blog/post/2009/05/24/Brott-mot-normer-och-mot-annat.aspx
Tack för den kommentaren Johan. Visst är det självklart att Mohamed Omars islamistställningstagande inte är något konstnärligt beslut. Ingen, varken han eller någon annan ser det som en konstnärlig handling. Det är som Nils Forsberg skrev i Expressen att om en konstnär köper en korv är det inte konst men att det är möjligt att göra ett konstnärligt projekt om saken. Omar är ju inte ute efter några konstnärliga projekt.
Men Odellaffären har blivit ett tillhåll för amatörtyckare och jag ser det positivt. I konstpedagogikens namn får man gärna pröva sig fram och därmed öka intresset för samtidskonst och konstteori. Konstvärlden är förstås resistent mot att ta den sortens försök på allvar.
”Det givna syftet som väl inte har betvivlats är att Odell önskar en diskussion om psykvården, att hon “vill öppna detta slutna rum”.”
”Som sagt är projektet i sitt givna syfte svårt entydigt och dessutom föga framgångsrikt.”
På vilket sätt är det föga framgångsrikt, och vilka krav har du när du gör den bedömningen?
Det har inte, och kommer troligtvis inte, att påverka några beslutsfattare av högre rang. Det har inte, såvitt jag vet, gett upphov till någon artikelserie om psykvården. Men, som sagt, beroende vad som uppkommer på den offentliga dagordningen har projektet en given plats under ämnet psykvård, åtminstånde en tid framöver. Skillnaden som Odells projekt har i media jämte annan berättelse om psykvården är att Odells är esteticerad. Detta har sina för-och nackdelar, men otvivelaktigt blir debatten annorlunda än om den bara innehåller traditionella journalistiska historier.
Vidare har jag träffat flera människor som jobbar inom psykvården (således i viss mån beslutsfattare), som har besökt utställningen pga intresse. Detta intresse handlar antagligen inte om konst utan om psykvård.
Vilka krav är uppställda? Vad förändrade tex Guillos och Bratts avslöjande om IB-affären ”egentligen”? Med tillräckligt höga krav på förändring, vilken för övrigt är svår att mäta och bevisa, blir allt ett misslyckande.
Du har såklart rätt på sätt och vis vad gäller Odells yttranden, men jag talar om den konstnärliga utsagan. I konstsammanhang kan det vara en fördel att inte ta upphovsmannen alltför mycket på orden. Det finns ju en hinna av fiktion runt alla yttranden som fälls där. I en av filmerna finns visserligen formuleringen om att öppna slutna rum, men hur vag är inte den? Den innehåller också en mer specifik kritik mot s:t Görans överdrivna benägenhet för bältesläggning, men det kan omöjligen vara hela installationens syfte. Bara denna film är ju över en timme lång och innehåller många intressantare passager. Mest är det andra som lägger ut texten. En nyckelmening från Odell är snarare att hon vill visa hur ett möte kan gå till mellan patient och vårdgivare. Det gör hon framgångsrikt. I själva verket.
Leo Park. Det är intressant det du skriver. Hur skall man påvisa påverkan? Om man tänker på Documenta 2002 som är det största socialkritiska projekt som någonsin genomförts, hur mycket påverkade det utanför konstvärlden? Antagligen obetydligt men klart att man inte kan bortse ifrån att någon tagit intryck av det och att detta kan ha haft vissa konsekvenser. Konsten bygger mycket på det, att stimulera en djupare och långsammare diskussion.
Annars får man nog förstå att påverkan går enligt mönstret att medierna uppmärksammar brister i t ex vården och att uppmärksamheten, kritiken och den uppståndna debatten leder till påtagliga förändringar. Jag vill mena att konsten inte lämpar sig för detta och då återstår frågan hur det eventuellt kan ske på mikronivå. Och är det överhuvudtaget konstens uppgift att iscensätta reella förändringar på en konkret fysisk nivå? Det finns bättre kanaler än konsten för sådant.
denome. Nej, man behöver inte ta upphovsmannen på orden, men frågan är om det kommer något annat förslag som blir projektets syfte. Odell har uttalat sitt intresse för debatt om sjukvården vid åtskilliga tillfällen och en underavdelning av det är väl också mötet mellan patient och vårdare. Det är knappast ett självändamål.