För några dagar sedan skrev Nils Forsberg i Expressen om korvköpet som konst och den institutionella konstteorin.
”Man har landat i den institutionella konstteorin: Konst är det som konstvärlden kallar konst, som ”godkänts” som konst av systemets instanser (institutioner, konstskolor, kritiker).
Om en konstelev går och köper korv är det inte konst. Men om samma elev bestämmer sig för att göra ett projekt kring att köpa korv och utför detta, så blir det konst. Kanske inte alls bra konst, men likväl konst.”
Jodå, visst har han rätt. Samtidigt skall man komma ihåg att konstvärlden inte har någon institutionell konstteori. Dickies gamla teori blev bara ett utkast. Användningen av den institutionella konstteorin i konstvärlden innebär bara en praktisk ordning. Man har inget annat vettigt att säga. Sanna mina ord, det blir ingen ordning i vare sig konsten eller konstvärlden förrän man har tagit ställning till om man har en teori eller inte. Som det ligger till nu hänvisar man till teorin samtidigt som man håller fast vid något annat som inte är institutionell teori. Konstteorin, i den mån den har någon aktivitet att tala om, vill helst få igång den gamla estetiken som skall appliceras på samtidskonsten. Hopplöst. Vi får vänta och se om det så småningom uppstår ett intresse av att rensa upp det Augiasstall som är dagens konstteori.
Under tiden fifflar curatorerna så gott det går. Lyonbiennalen (september) laddar upp med ”The Spectacle of the Every Day”, kläckt av den kinesiske curatorn Hou Hanru. Fast, kläckt och kläckt, det känns alltför väl igen. En situationism light:
”Exploring and presenting the new tendency of the global art scene in its common efforts to reinvent the ordinary into something spectacular and unique, or a new multitude of expressions of diversity, complexity and interactivity, the Biennale itself will certainly reach a new youth.”
Inte blir jag gladare när jag läser Donald Kuspits troskyldiga artikel på Artnet om estetikens återkomst. Visserligen en kritiker som befinner sig på nedre halvan men ändå; han sopar banan med konceptkonsten och försjunker i målaren Graham Nicksons italienska skymningslandskap. Ett dubbelt kitschpris i sikte?
Graham Nickson: Sarageto III, 2008
Ladoniabiennalen går vidare och idag kan Grazia Toderis (553) bidrag visas. På Venedigbiennalen kommer hon förmodligen att bygga upp en svindlande miljö med långsamt rullande bilder och ljudkuliss. Det är väl snarare i den här formen som estetiken skall ses – som beledsagande. Mer om Toderi här.
Kul-Tur ministern stod länge för ”tystnaden” i kultur Sverige
men inte nu längre – nu har hon talat !!
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2955013.svd
då är det bättre att vara tyst – och låta folk tro att man är dum i huvet
än att öppnamun – och göre dem helt över tygade !
Dags att AVGÅ NU ?
Det är uppenbart att någon helt annan borde bli kulturminister istället för Adelsohn-Liljeroth. Skulle kanske Lars Vilks ställa upp ifall han blev tillfrågad?
En kulturminister måste vara mer politiker än någon annan minister. Nämligen att inte säga något som på det minsta sätt kan vara kontroversiellt, att uttala sig diplomatiskt i alla kulturfrågor och visa intresse för alla kulturyttringar utan att någonsin lova något bestämt.