Del 776: Befruktning, ny publik, opera

Camilla Hammarström rapporterar i Aftonbladet från biennalen. Hon har särskilt fäst sig vid den polske trotjänaren Krzysztof Wodiczko (1.012). ”En av de absolut starkaste paviljongerna”, skriver hon. På ett sätt är jag benägen att hålla med. Ett utmärkt stycke arbete med utanför folk genom de videofönster som man ser emot från insidan. Som den gamle socialkritiker han är ger han sig på ett välbekant ämne ”emi- och immigranterna” med ett citat av Hannah Arendt om att emigranterna är folkets förtrupp. Men vi har liksom hört det förut och det var verkningslöst redan då. Men tjusigt är det.

En intressant fråga som Hammarström behandlar är varifrån konsten skall förnyas. Hon ser konst från Afghanistan, Iran och Pakistan: ”Jag får en bestämd känsla av att det är från de här områdena som samtidskonsten fortsättningsvis kommer att befruktas och vitaliseras.”

Det är nog överord. Befruktningen lär komma från alla hörn av världen och äga rum med genomträngande marknadsföring i New York, Los Angeles, Västeuropa, konstmässor och biennaler. Om inte förr blir de landande konstnärerna då fullvärdiga internationella samtidskonstnärer. Lite exotika skadar dock aldrig, sådant kan konstvärlden inte få nog av.

Alfredo Jaar (260) som är i Venedig med en film om Pasolini har till slut förstått att hans samlade ansträngningar att motverka världens orättvisor bara har lett till en imponerande poängskörd på artfacts. Han uttalar sig nu kraftfullt för att kulturen är ett fängelse ur vilket vi måste bryta oss ut för att nå en ny och större publik. Rentav kan detta bli en trend. Kundvänligt tänkt men vi närmar oss då oundvikligen de svåra stötestenarna underhållning/provokatio. Ett lättsamt och vinnande koncept är t ex musikperformance. Baselmässan, som pågår för fullt, erbjuder en ny uppsättning av 2007 års succé Il tempo di postino med Hans-Ulrich Obrist och Philippe Parreno som curatorer. Stor stjärngala med Pierre Huyghe. Tino Sehgal, Carsten Höller, Anri Sala osv. samt inte minst Rirkrit Tiravanija möter Arto Lindsay. Korta stycken och mycket musik. Baselmässan lider av recessionen men inte alltför svårt och konstmarknaden tycks inte möta det totala sammanbrott som man med viss förhoppning sett fram emot.

På Venedigbiennalen blev det också opera av Cerith Wyn Evans (203) och Florian Hecker (2605). Galapubliken verkade inte helt övertygad eftersom det som bjöds mest bestod av flimmer och knaster (utom all diskussion på hög nivå). Kollisionen mellan förväntan och verklighet förklarades med att det är väsentligt att ge publiken det oväntade.

Ladoniabiennalen har naturligtvis följt upp detta och kan erbjuda en något mer publikvänlig operaversion presterad – i stort sett – av de två storheterna.