Håkan Sandell har i en kommentar hävdat att
”De figurativa klasserna vid Oslo Kunstakademi fortsätter flere år efter att de ’omorganiserades’ bort att berika norskt konstliv, och det är den närmast dagliga realiteten här.”
Jag undrar var den debattmiljön håller hus. Vad som diskuteras i Oslo och Norge är snarare sådant som Matias Faldbakken företräder. Faldbakken, en av mina gamla elever dessutom, har fått benämningen Retro-avantgardist. Se Kunstkritikk och den vildsinta och inte alltför sofistikerade kommentardebatten. Studerar man den noga finner man att jag inkasserar två stycken ”fuck Lars Vilks”.
Retrofigurationens svaghet är att den vill återvända till en som man tänker sig förlorad guldålder, den tid då Caravaggio och Rembrandt levde och verkade. Riktig uttrycksestetik med konstnärens gudomliga han i sving. Någon sådan era finns för övrigt inte. Det tog lång tid för konstvärlden att skapa Rembrandts och Caravaggios gudomlighet, det hör hemma i 1800-talets ansträngningar att ”förstå” de stora mästarna som romantiska genier.
Jag håller på postproduktionen. Det vi kan göra är att bearbeta befintliga produktioner. Det räcker långt. Men det betyder alltid ett nu som aldrig kan var ett då.
Lars, Du har förläst dig på kosntruktionistisk litteratur, vilket har fått dig att tro att folk inte hade estetiska upplevelser före år 1800.
Och: Det må finnas en och annan konstnär som hoppas kunna återvända till en konstnärlig guldålder för många hundra år sedan, men så är definitivt inte fallet med de konstnärer som finns representerade på utställningen i Edsvik.
Men, Vilks, paradigmskiftet har redan skett, om än inte alla hunnit uppfattat det, institutionskonst och konstmusik etc är en döende utkant, uppdelningen i högkultur och populärkultur i realiteten redan passerad. I framtiden kommer det endast att finnas en populärkultur. Du är själv redan en del av den, med pinnabyggen och muhammedhundar, tillsammans med indisk filmindustri, Michael Jackson och Arvo Pärt. Och retrogardet och retrofigurationen har inte bara också den beredvilligheten men även alla förutsättningar att lyckas. Glöm gärna den där trötta schablonen om retrogardets tillbakablickande nostalgi. Aorta är nu på sitt 25:e nummer, och redan i nr 6 skrev undertecknad följande:
”Retrogardism”, en ordlek med beteckningarna retro och avantgarde i betydelserna ”åter” och ”före”, visar på en upptagenhet av skiftande tidsplan. Vid en jämförelse med den fornnorska mytens tempus: ”Urd” – Verdandi – Skuld” kan man påminna sig två saker. För det första hur ”Verdandi”, alltså nuet, kan utläsas som ”det vardande”. Vilket innebär att nuet är en process snarare än ett tillstånd. För det andra att ”Skuld”, det vill säga ”det som följer”, inte nödvändigtvis är att betrakta som ett kronologiskt skede, utan av flera uttolkare betraktats som en summa, en summa av det förflutna och nuet, av Urd och Verdandi. I detta sammanhang avsett som en beskrivning av förutsättningarna för konstverkets tillblivelse. Jag menar att det som kan omnämnas som ett retrogardistiskt projekt, under sin inledande fas koncenterat sig om att finna alternativa ingångar till nuet (hos slovenerna med en historiekritisk, undersökande orientering), och därav har följt det tillbakablickande drag som för utomstående tycks ha blivit det mest lättidentifierbara. När sedan nuet innanför detta ”retrogardes” strävanden börjat läcka över in i framtidens rum så avrundas den tidsrelaterande cykeln redan innan den fullbordats eftersom återkomsten (retro) innanför det konstnärliga skapandet måste förbli framförgående projektiv (avant). En retrogardistisk ”ungrenässans” kommer, så att säga, på så vis aldrig att bli till en ”högrenässans” utan då redan ha tappat sin rubricering eller sammanhållande karraktär och under förvandling ha övergått i det allmänna.
Håkan Sandell
PS…Faldbakken? Du borde hellre kolla in en tidigare elev i figurativa klassen vid Oslo kunstakademi: http://www.sverremalling.com D ä r har du civilisationskritik. Och av någon som kan någonting (teckna).
H. S.
Jag tror att man för att förstå konstbegreppet måste koppla det diskussioner om värde. Problemet med den institutionella konstterorin är att den är enbart beskrivande. Den beskriver nöjaktigt de förhållanden som rådde i ett visst läge, då det förmodligen fanns någorlunda konsensus om vilka som borde ingå i konstvärlden.
En språklig analys av hur vi använder begrepp som ”konst”, ”skönhet”, ”estetiskt värde” ger dock vid handen att vi fäller omdömen med allmänna anspråk. ”Detta är (bra) konst”, ”Detta är vackert”, ”Detta har estetiskt värde” eller ”Detta är estetiskt intressant” betyder inte ”Konstvärlden finner detta estetiskt intressant” utan att det faktiskt ÄR estetiskt intressant och att alla människor borde tycka det. (Att detta är svårt att verkligen bevisa och att tvister i smak tenderar att vara mycket svårlösta är en annan sak, men är inte tiden ofta en någorlunda rättvis domare.)
Jag läser just nu en nyutkommen bok av Dennis Dutton. Boken heter ”The Art instinct” och där står mycket intressant (länk till presentation av boken: http://www.theartinstinct.com). Bland annat tas konstens beroende av historiskt och institutionellt erkännande upp, och detta föreslås som ett av flera kriterier på konst (i en lista bestående av tolv kriterier, en s.k. ”klusterdefinition”). Här konstaterar Dutton att institutionella konstteoretiker gärna uppehåller sig vid konceptkonst och s.k. readymades. Det intressanta hos sådana verk uttöms dock mer eller mindre av den historiska situation i vilken de tillkommit, något som ställer konceptkonsten i bjärt kontrast till exempelvis Bethovens nionde symfoni.
Jag kan (i förlängningen av Kants estetik) gå med på att i princip vad som helst kan bli föremål för intresselöst estetisk skådande. För att det betraktade verkligen skall befinnas intressant, annat än i en specifik historisk situation, krävs dock att det äger inre kvalitéer. (En annan sak som faktiskt är relevant för konstbegreppet är enligt Dutton ”skill”, skicklighet.)
Enligt min uppfattning äger god figurativ konst sådana kvalitéer och kommer alltid att göra det. Jag är glad ett det också i vårt tid finns människor som ägnar sig åt detta. Jag är också glad att det finns andra människor som vill presentera dessa konstnärer för mig som inte själv har tid att studera dem närmare.
Denis Dutton skall det visst vara. Ett n i Denis.
Johan Lundberg och Håkan Sandell får svara på om retrofigurationen verkligen vill återvända till en rembrandtsk-caravaggiansk guldålder.
Oavsett om så är fallet skulle jag emerllertid vilja ifrågasätta den implicita uppfattning som eventuellt döljs i Lars Vilks blogginlägg, nämligen att det nödvändigtvis skulle vara en svaghet att anta en annan epoks estetiska normer.
Faktum är att föreställningar om guldåldrar är något inte helt ovanligt i konst och litteraturhistorien. Och man kan nog inte utan vidare påstå att en sådan inställning givit dåliga estetiska resultat, att det endast varit en svaghet.
Under perioden mellan renässans och romantik ansåg man t.ex. i Västeuropa att antikens mästare borde efterliknas inom konst och litteratur. Detta innebar förvisso inte att man alltid realiserade detta ideal fullt ut. Inom litteraturen, som väl är det område jag känner till bäst, kom inte ens franskklassicismen att innebära steril reproduktion av Antiken. Tvärtom skapade författare som Racine, La Fontaine och Molière verk som håller än idag och som läses och spelas om och om igen. Att imitera var för dessa författare en dygd men, begåvade som de var, smög sig även deras egna originalitet in i deras texter, liksom förstås den epok de levde i.
Länge förblev det omtvistat om det var överhuvudtaget var möjligt att egalera de antika författarna (La querelle des Anciens et des Modernes, se wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Quarrel_of_the_Ancients_and_the_Moderns). De stränga regler som (speciellt i Frankrike) omgärdade litteraturen under denna tid (och som man förstås inte alltid följde, också franskt 1600-talet uppvisar andra friare inslag) kom så småningom att bidra till romantikernas revolt, till deras hyllande av genreblandning, estetisk frihet och genikult. Vad nu än romantikerna tyckte, så tror jag inte att man i efterhand kan påstå att det förromantiska Europas föreställning om en guldålder nödvändigtvis gav dåliga resultat. Kanske kan rentav idealiseringar, om än icke alltid helt igenom sakliga och sanna, ibland vara ett betydelsefullt inslag i en inspirerad, kreativ rörelse (och ja, vad spelar då för roll, om det var på 1800-talet som man upptäckte Caravaggios gudomlighet 🙂 ).
I Europas historia har guldåldersföreställningar varit med och producerat såväl renässans som klassicism. Och idealisering av andra tider och platser var betydelsefulla inslag också under romantiken. Kanske är det endast 1900-talet varit sig själv nog?
Jag kan för lite om konst för att kunna bedöma retrogardets norska målare. Jag kan bara säga att jag peronligen tycker om många av de tavlor jag har sett på nätet. Men jag tror inte att det nödvändigtvis är dåligt att försöka måla som äldre mästare, särskilt inte om de var gudomliga ;-). Om mästaren är bra, och så även lärljungen, kan det bli utmärkt konst.
Tack Jacob C, för ett högst relevant inlägg i sammanhanget. Idealiseringen av föregående epoker är en synnerligen central aspekt av den västerländska konsthistorien. Underskattad bland dagens konstkritiker, som uppfattar ett aktivt intresse för tex. antikens kultur för reaktionärt.
Vilket åter igen synliggör deras medvetna historielöshet och omedvetna arrogans. För vad hade vi haft för kulturarv om det inte hade varit för de ständigt återkommande försöken att revitalisera svunna höga ideal? Klassicismen är en lång historia om sådana föresatser. Man kan lätt glömma att symbolismen var ett brott med akademismen för att nå djupare in i traditionen. Gallen Kallela, Sibelius, Shostakovitch, Rilke, Ezra Pound hade inga progressiva föresatser.
De svallande idealen inom vår humanistiska kultur (innan 2 världskriget) har alltid föregåtts av nya tolkningar av gamla mästare. Summan av etablerade skolbildningar, estetiska kampsaker och underliga randzonsprojekt, bildar det som vi kallar klassisk konst.
Den avantgardistiska kulturuppfattningen bryter med denna långa historia, när den river upp den västerländska traditionens myllrande beplantningar och avsiktligt skapar ett kalhygge (Marinettis futuristiska manifest framstår som obehagligt profetisk!). Där strosar nutidens konstvetare runt och beundrar stubbar och kraterhål. Att anlägga en renässansträdgård, en fransk eller engelsk park döms ut som påminnelser om ett patrikaliskt samhälle eller ohyggliga politiska ideologier.
Konstkritikernas oförmåga att betrakta tex. antik skulptur som levande kultur är förunderlig. De envisas att dömma ut all konst skapad innan modernismens genombrott som ”gammaldags”. Trots att Myrons diskuskastare fortfarande står framför våra ögon och hänför med sitt kastande. Detta är uppenbarligen en alltför svår filosofisk tankemodell för konstinstutitionens prästerskap.
När sedan samtida konstnärer önskar bejaka hängivelsen inför de gamla mästarna (avsikten är att med deras hjälp förstå livet och förklara naturen bättre) så uppstår närmast en intellektuell kortslutning. De avantgarde-uniformerade klerkarna dömmer automatiskt ut klassiskt figurativa målare eller poeter som mindre reflekterade och utvecklade konstnärskap. Den evolutionistiska kulturuppfattningen placerar konceptkonstnärer överst som homo sapiens sapiens, modernister är neanderthalare, nyklassicister och nyromantiker är lurvigt reaktionära apmänniskor.
”Att så i den grad hylla det akademiska måleriet per se och ta avstånd från hela den modernistiska estetiken är reaktionärt.” Anna Brodow Inzaina (Axess bloggen 16/07)
Högaktningsfullt – Christopher Rådlund
Pingback: Lundberg & Rådlund: Figurationer « Börjes konstblogg