Jacob C. citerar i en kommentar ett avsnitt ur Denis Duttons bok The Art Instinct (2009)
”Although there may be any number of difficult cases, from Lascaux caves to Andy Warhol’s Brillo boxes ti the amazing cattle markings Dinka herders so enjoy, there are also enough indisputable examples to give art an intelligible place to begin. In this respect, art is like the sciences: physics, linguistics, or medicine. As mature disciplines these sciences have developed hard-won theories that cover phenomena remote from mundane encounters with physical objects, ordinary speach, or the experience of headaches, but they nevertheless begin with such experiences. There was, for instance, human awareness of good health and physical well-being, and with it a contrasting acquiaintance with broken legs, indigestion, and death, long before there was a theory of disease, double-blind placebo testing, or any THEORY of health at all.”
Jo, den har vi hört många gånger förr. Och i konstvärlden har man benägenheten att föra konsten tillbaka till Lascaux.
Svagheten i Duttons tankegång, som han för övrigt delar med de allra flesta i konstvärlden, är hur man känner igen konsten. Detta igenkännande brukar vara osofistikerat: När det är någon som ritar eller målar så är det konst. Problemet med konsten är att den gör något av det som ritats och målats till konst. När konsthistorien ser på äldre tider tenderar allt krafsande med stift och penslar att bli konst. I vår egen tid är större delen av bildproduktionen inte konst. Så frågan kvarstår, hur får vi syn på konsten? En möjlighet är självklar: genom att utgå från det moderna konstbegreppet och att se vad konstvärlden uppfattar som konst. Försöker man på andra sätt får man bara en teknisk produkt som kan vara konst men som inte nödvändigtvis är det.
I fallet Lascaux är grottmålningarna konst eftersom konstvärlden har utnämnt dem till konst. Men det är en sen utnämning från tidigt 1900-tal och säger naturligtvis inget om vilken status dessa objekt hade under förhistorisk tid.
Jacob C skriver vidare att den institutionella konstteorin enbart är beskrivande. Jag vill bara skjuta in att det inte finns någon genomarbetad och fungerande institutionell teori. Men tar vi den i grova drag kan man mycket enkelt göra den värderande: Kvalitet i konsten är det som konstvärlden kallar för kvalitet i konsten. Hur enkelt som helst.
Jacob C. tar också upp en diskussion om att utgå från ett antikt ideal. Han nämner då barocken som ett exempel. Barocken hade naturligtvis inte tillgång till det moderna konstbegreppet utan hade istället de sköna konsterna, en gruppering med skiftande sammansättning. Att antiken var ett generellt ideal är välkänt. Man får komma ihåg att den antik man tänkte sig var en egen uppfinning eftersom man på den tiden hade mycket bristfälliga kunskaper om vad antiken innebar.
En återgång till ett äldre ideal som tydligen retrogardisterna företräder är naturligtvis alltid en möjlighet. Jag har inte fått klart för mig vad man vill återgå till eller vad detta ideal skall utgöra för slags alternativ. Mitt intryck är att det rör sig om en missförstådd idé om de gamla mästarnas traditioner (vilka de nu är och vilka tidsperioder det kan handla om). Naturligtvis kan en sådan tanke fungera på så sätt att den levererar intressant resultat men det är inte heller någon garanti. Retrogardisterna tycks sakna en genomtänkt teori och inte minst undrar man vilket förhållande de intar till målare som Gerhard Richter och Leipzigskolan. Och vad är det man egentligen kritiserar i samtidskonsten? Vilka konstnärer är det som kännetecknar ett samtidens förfall?
Hello vilks
I write this after checking a documentary with regard to Landonia and the whole concept that she(it) encloses, there seems to me to be wonderful the vision that you have and I expect to manage some to know Landonia and the famous Nimis.
My name is Tony Villalobos and I am from Peru but nowadays I take root in Costa Rica. I am Attorney Ambiental and am A President of the ONG ”Suyay”, of the Quechua word who wants to say ”hope”. I order you many regards and wait you continue giving so many hope to this world.
To and certainly I postulate myself as the minister of environment for Landonia, wait could accept me in his(her,your) list of the ministers.
Attentivly
Tony Villalobos
Dygnet är gott över midnatt och en viss zigenare gor sig klar att lämna site:n, som vanligt utan att tacka markägaren; vida areal, dåligt gräs. Jacob C har varit behållningen bland de Nya bekantskaperna att läsa (välkommen till Aortas utrymmen om du önskar). Din iaktagelse av Guldålder-föreställningens avgörande betydelse kulturellt, det även utanför Europa och generellt civilisatoriskt, är förvisso helt riktig. Du har den hos aztekerna som bygger sin värld, kring Texoco-sjön, på fundamentet av just sin guldåldersföreställning om en föregående kultur: toltekerna, de överlägsna guldsmederna etc. J har f ö kanske inte i den här diskussionen att göra då det inte ett ögonblick föresvävat mig att gallerikonsten (eller biennalkonsten) skulle ha en central plats i den framtidens kultur vi redan är på väg in i. J lämnar f min del helst konstgeschäftet som ämne, men att Michelangelos f i n g r a r visste mer än nog om antiken står klart; vad Vilks själv menar om den saken väger lätt. Någon reser till München för Leonardos madonnas skull, andra gör det inte. I själva verket är förebilden avgorande vid utveckling. När man rent formellt, under kontroverser, etablerar matriser för hur de klassiska grekiska och latinska versmåtten bör tillämpas på svenska, under 1500-talets andra halva, så sker det innanför tanken om en överlägsen kultur men ger i diktkonsten den första lokala landvinningen – och nyblomstringen – sedan övergången mellan hedendom och kristendom, mellan fornyrdislag och knittel (ja, nu tråkar j ut några av konstnärerna här, men tänk bara på hur det tråkat ut Mig att läsa ”konst”inläggen på sidan, inget förbarmande där). Perserna importerar – under en guldåldersföreställning, en kulturmyt – de arabiska versmåtten, lyckas tillämpa dem på sitt mosträviga indoeuropeiska språk, och blomstrar, i sin kultur, själva under 1100-talet; de muslimska indierna (Mogul) övertar så i sin tur dessa persiska versmåtten, under 1500-talet, för att så blomstra, i sin poesi, under 1700-talet. Så här rör sig kulturen: i korsbefruktning, under nostalgi, och i nyvinningar, innanför myt och och verklighet om vad som har varit, detta borde vara en självklarhet. De indonesiska folken lyckas först, under inflytande av hinduismen, med att bruka versmåtten innanför klassisk sanskrit (”kakawin”) i sina egna språk på Bali och Java, för att sedan under den muslimska framryckningn i tillägg tillämpa också de arabiska versmåtten i diktning På morsmålen; återigen utifrån en uppfattning om vad man vill leva upp till så skapar man sitt eget. Den som tror att idéer om en kulturell höjdpunkt som föregått en i tid skulle utgöra ett osunt problem är en amatör vad gäller civilisationsprocess; ”missförstådda” idéer kan man ju alltid kalla det, som Vilks gör. Vad är väl Inte en kulturell missuppfattning eller en missuppfattning mellan kulturer och tider? Si, det vet bara han. Kom vänligen också ihåg att en rak kronologisk tid utgör ngt historiskt nytt: Guldålderns placering i det förflutna var alltså bara realativ. J fortsätter gärna den utläggningen om ngn vill söka upp mig på Café Apoteket (Oslo). Men retrogardismens diskussioner tror j mår bra av att behålla en viss grad av esoterik. Varför förklara ett tåg för en ko?, eller hur nu de ryska futuristerna uttryckte saken. Må er Gud vara med er, H. S.
Lars, tack för ditt svar. Jag känner mig hedrad att få ett svar i en hel bloggpost!
Dutton menar som sagt att vi KAN känna igen konst. Han föreslår som sagt också en definition av ”konst”, närmare bestämt en så kallad klusterdefinition (sammanlagt tolv karakteristiska som en artefakt eller ett ”performance” kan uppfylla mer eller mindre fullständigt). Dutton säger dock att denna definition egentligen endast formulerar vad vi redan vet, fast på ett mera genomtänkt och systematiskt sätt. Han försöker också ringa in kriterier för konstnärlig kvalitet (det kan vara värt att notera att dessa inte sammanfaller med defintionen av själva konstbegreppet).
Jag skrev ett längre svar först, men märkte att jag var tvungen att redogöra för hela boken, så jag stannar där för ikväll.
Det enda jag vill tillägga är att Dutton ju inte alls är ute efter att ta ställning mellan olika konstnärliga genrer. Hans syfte är att påvisa att konst är något universellt mänskligt, samt att evolutionsbiologiskt försöka förklara hur konsten uppkommit. Duttons analys ger dock vid handen att i detta perspektiv är mycket av det man i dag sysslar med ganska perifert som konst betraktat (det uppfyller till skillnad endast en mindre del av klusterkriterierna).
Jag är visserligen inte ngn företrädare för retrogardismen men kan ändå svara på frågan om Leipzigskolan och Richter genom att säga att jag personligen uppskattar båda. Om Lepzigskolan kan man läsa här, och där se att det perspektiv som anläggs på hela frågan om figuration och hantverksbaserade tekniker i stora stycken överensstämmer med det perspektiv som präglar boken och utställningen Figurationer:
http://www.nytimes.com/2006/01/08/magazine/08leipzig.html.
Jag dristar mig till att citera inledningen av texten:
When the painters who are now the young lions of the international art scene enrolled at the venerable Art Academy in Leipzig in the early 1990’s, they wanted to study art as it was taught for centuries – drawing from nude models, mastering the rules of perspective and analyzing formal composition. The ascendance of abstract painting in the years after World War II had eroded that tradition in the West, elevating originality and authentic feeling over technique and lifelike depictions, and reducing the word ”academic” to a slur.
Pingback: Vilks och retrogardismen « Nya Babylon
Pingback: Figurationer-debatten, 101 « Nya Babylon