Vad jag finner mest intressant i den retrogardistiska diskussionen är hur den symboliska maktens företrädare lägger fram sin kritik och sina argument. Här kommer alltså något som säger sig vara ett alternativ. Vad detta alternativ utgör är inte kristallklart men det handlar om figurationer, om skönhet och om något ”egentligt”. Håkan Sandell håller nivån vid liv eftersom han är spirituell och retoriskt driven.
Som vi har sett har några av kritikerna begagnat sig av nazikonstargumentet. Eftersom stilen företer vissa likheter med den klassicism som frodades i totalitära stater väcker den hos somliga obehagliga associationer. Det minsta man kan begära är en klar annonsering om att dessa retrogardister å det strängaste tar avstånd från denna del av vår historia. Den kritiken säger mer om samtidskonstens behov av att bevaka sina politiskt korrekta gränser – tänk om det kommer en högerextremist. Andra har klagat på rörelsens längtan efter skönhet, en chimär säger Ulrika Stahre. På det kan man säga att den moderna skönheten, skapad av Kant och utbroderad av hans efterföljare, aldrig har övergivits. Kant är en säregen gengångare som konstvärlden inte vill överge.
Om man vill överväga retrogardismen som alternativ kan man följa de konsthistoriska utvecklingsleden. Romantiken och modernismen delar uppfattningen om konstens genuina autenticitet, postmodernismen avvisade den framgångsrikt. Med socialkritiken skapades en ny form av autenticitet, realism i verket vilket också var ledstjärnan för den relationella estetiken. Också det är förbrukat. Jag antar att retrogardismen vill återinföra autenticitet och skönhet men det är svårt att se hur man skulle kunna få framgång utan att ta hänsyn till vad som ägt rum under de senare decennierna.
Försök att på senare tid få med åtminstone Nerdrum i ett samtidsperspektiv saknas inte helt. För två år sedan kastade den norske teoretikern Dag Solhjell (Kunstkritikk) glatt fram följande mening:
”Den institusjonelle kunstteorien ble født i New York og døde i Oslo. Den ble døpt i et pissoar og ble drept av kitsch. Dette drapet er det viktigste norske bidrag til kunsthistorien siden Syk pike av Edvard Munch.”
Ja, det var alltså Nerdrum som gavs den läsningen, alltså att hans kitsch ställde sig utanför konsten. Men det var en hopplös idé som snabbt kunde glömmas. Det är svårt att se några ytterligare förslag. Väl är det nog så sant att den irritation som skapas av retrogardismen gentemot konstvärldens företrädare åstadkommer något. Som kritik av en alltmer förutsägbar värld – en sådan som Tommy Olsson karakteriserar (Morgenbladet): ”Samtidskunsten har lenge hatt et pålagt krav at den både skal utfordre og samtidig være politisk korrekt” – är den inte ointressant. Däremot är det ytterst svårt att tro på något konstruktivt alternativ från det hållet.
Retrogardismen har sin hörna i konstvärlden. Den kan säkert växa till sig något om man kan skapa en strategi och ta sig in i ytterligare några nätverk. För en sak kan man nog vara överens om: Inte heller här kommer konsten i sig att göra jobbet.
Per Palle Storm: Drikkende gut, 1960. (den anses allmänt som han bästa arbete) Storm var professor på Kunstakademiet i Oslo fram till 1980. Han är en väsentlig del av den norska figurativa traditionen.
Jag är inte så förtjust i termen ”konsten i sig”; det antyder att de som inte utan vidare skriver under på den institutinella konstteorin skulle vara någon sorts naiva bokstavstroende platoniker. Hursomhelst: När du säger att ”konsten i sig” aldrig kan göra jobbet, menar du då att det inte finns någonting i själva innehållet och strukturen hos låt oss säga Shakespeares dramer, Bachs musik och Rembrandts eller Vermeers målningar som förklarar att dessa skapelser om och om igen blir föremål för vårt estetiska intresse? Är det endast en social konstruktion att människor om och om igen fascineras av dem samt att de blir föremål för ständigt förnyad reflektion? Är deras status som stora konstverk fullkomligt godtycklig och omöjlig att motivera på annat sätt än att det skapats en legitimerande diskurs kring dem?
Var det inte det Duchamp antydde. Klarar man bara resan på 300 år in i framtiden så blir man intressant.
Men jag tycker att jacob trycker lite på institutionella konstteorins fängslande kärna av nästintill nihilistiskt samtal vilket naturligtvis föder en viss känsla av hopplöshet.
Vad är mäniskans främsta uppgift i livet frågade de en filosof på p2 häromdagen.- Det är naturligtvis att hitta en uppgift åt sig själv att syssla med. Livet är kort sen dör man.
Jag har berört det förut att som konstnär är det frustrerande att det inte finns någon magi när man försöker trolla. Då finns det alternativ som smartness,workaholic,coolness,sexig..osv
…..men visst skulle man vilja att verken stod av sig själva.
Hej Lars
Efter den absurda ”avsporingen” i och med Eva Ströms ”recension” av Figurationer (bok och utställning) i Sydsvenska dagbladet, efterfrågar du politiskt korrekta utspel: ”Det minsta man kan begära är en klar annonsering om att dessa retrogardister å det strängaste tar avstånd från denna del av vår historia.”
Kan detta uppfattas som en konsthistoriskt upplyst efterfrågan (som närmar sig krav)?
Nej, din frågeställning bär spår av ideologiskt betingade begrundelser (modernistisk konsthistorisk förståelse = moraliskt riktig).
Det borde inte behövas någon slags annonsering, eftersom det inbäddat i hela det klassiskt figurativa projektet (i Norge, USA, etc.) ligger förutsättningar, som är levande humanistiska och fundamentalt apolitiska.
Vilket politiskt system som än råder, var som helst i tid och samhälle, kommer olika estetik föredras eller förkastas. Nazism eller Moderna museet – totalitära på vart sitt vis.
Men ändå (eftersom vi vet att Eva Ström hänsynslöst skjutit ”debatten” ut på djupt vatten – och absurt nog, för ”säkerhets skull”): Retrogarde-kulturanalys-anhängare, Nerdrumkitschmålare och norska klassiskt figurativa bildkonstnärer i Norge m.fl. uppvisar inga former för sympatier med något som helst liknande nazi-estetik eller kryptofascism. Till skillnad från en hel del ”ungdomligt” progressiva samtidskonstärer, som i sina hållningar (omedvetet?) uppenbart uppvisar släktskap med tankegångar i tråd med den traditionskulturfientlige fascisten och futuristen Marinetti. Som om hans krigiskt oetiska manifest har en kulturbärande giltighet idag? Hundra år av trditionsfientlig verksamhet är beundransvärt? Autodafèer lika med ”landvinningar.”..
Du följer dock upp med: ”Den kritiken säger mer om samtidskonstens behov av att bevaka sina politiskt korrekta gränser (…)”.
Bra Lars. Ingen kan klandra dig för att slaviskt följa konstistitutionens lydnadkrav (även om du gärna förhärligar de samma).
Även om nog ingen förväntar att sydsvenska Eva Ström kommer att läsa den livaktiga debatt som utvecklats på denna blogg så borde hon göra det (och ta lärdom av ditt exempel).
Dag Solhjell, som du citerar, har en vetenskapligt autonom inställning och en analytisk skärpa i förhållande till den officiella konstuppfattningen och andra kulturfenomen. En nagel i ögat för ”samtidskonst-reliösa” i Norge. Svenskt konstliv förtjänar att drabbas mer av Dag Solhjell-liknande analyser…
Högaktningsfullt – Christopher
Jag väljer att läsa Lars Vilks som att ser det absurda i att vissa kritiker kräver offentlig avbön från totalitära ideologier bara för att man målar figurativt. Han skriver trots allt: ”Den kritiken säger mer om samtidskonstens behov av att bevaka sina politiskt korrekta gränser”. Det är bra att allt fler ser det.
”som att han ser…” borde det ha stått.
Christopher, Carl har naturligtvis rätt, meningen om varudeklarationen av politiskt korrekt konst var ironisk. De kritiker som hoppat på naziaspekten har tydligen inte insett att den är välkänd bland retrogardisterna och säkert också en tröttsamt återkommande kommentar.
Jacob C. När det handlar om status för ”mästerverk” kan man utgå ifrån att det finns visuella kvaliteter i dessa. Problemet är att det finns gott om verk med visuella kvaliteter. En högst väsentlig del i detta är att något vinner uppmärksamhet och blir berömt för att det är berömt. Studerar man tillkomsten av mästerverk finner man att vägen dit kan vara komplicerad. Vermeer van Delft vann sin berömmelse sent, det krävdes en samtidskonst som kunde åberopa likheter. Rembrandts Nattvakten hade också en svår resa innan ett romantiskt-expressivt perspektiv kunde lyfta den.
När väl de stora verken har tagit plats i den heliga konsthistorien och blivit föremål för ändlösa analyser och utläggningar går maskinen av sig själv. Men jag menar att de är utbytbara. Inte mot vd som helst men mot en lång rad andra kandidater.
Jag har inte sett Edsvik-utställningen så jag kan inte säga något om giltigheten i Eva Ströms nazikopplingar, men det finns definitivt totalitära drag och influenser hos den retrogardistiska konstriktningen som sådan, inte minst genom Neue Slowenische Kunst. Det är förstås något som ständigt sopas under mattan och hyschhyschas kring när retrogardisternas verksamheter lämnar det inomsekteristiska samtalet.
Åh, herregud, så kommer det i tillägg en tomte, som kallar sig Tc. Finns det fortfarande någon kvar som tror att NSK hade totalitära ideal? Nu tror j Tc kvalificerat sig f ett jobb på DN.
Och: absolut inget hysch hysch; läs ”Om retrogardism”, Altgård/Sandell (ellerströms, 1995)
H. S.
Ha ha – Tc, du har aldrig läst något som NSK producerat, eller hur? Men jag kan ge ett tips: googla NSK och Poster Scandal så kan du få se lite effektiv maktkritik.
Okej, det var ett litet prank för att se hur fort ni skulle hugga. Ganska fort, visade det sig.
He he – skojare där. Schas med dig nu.
Och igen, Lars Vilks, du kan inte på allvar förvänta att detta kan vara forumet f utvikningar av en retrogardistisk poetik, med dess decenniumlånga historia, det görs på annat håll.
I tillägg har den direkta polemiken här varit ett slöseri med tid. Som att vispa runt med en florett i tidens sura vind.
Med vilket j likväl inte menar att man inte kan lära sig flera andra saker från din blogg och din machiavelliskt uppmanande och tveeggat mefistofeliska konstteori.
Tack! – med ett troligen föga retoriskt adieu,
H. S.
Till morgonkaffet:
http://retrogardism.blogspot.com/2009/07/806-vilks.html
Hej Lars
Ursäkta missförståndet. Men så blev det sagt, det som inte skulle behövas sägas. Nu kan ju någon i Skåne printa ut mina ord som klistermärke att klistra på Eva Ströms näsa.
Kan inte sluta att fascinerat fundera över Eva Ströms ”recension”. Man blir naturligtvis chockad, indignerad och sårad. Samtidigt, absurt nog, så har hon nu paradoxalt bidragit till det traditionsbaserade måleriets kommande framgångar i Sverige. På ett osmakligt vis.
En bieffekt är att hon satt hele sin egen kredibilitet på spel. Få kommer att följa Eva Ström vidare på hennes löjeväckande politiskt korrekta korståg (baserat på associationer, grund historisk kunskap och ihålig reflektion).
Om Ström någonsin hyst drömmar om att skulle få äntra stockholmsparnasset så har hon nu själv lagt dessa förhoppningar i grus. Nazi-greppet kommer brunfläcka hennes eget rykte.
Mest beklagligt är att de konstnärer som är inblandade i ”Figurationer”-projektet förlorar den goda upplevelsen av sitt deltagande. Pga. Eva Ströms obehagligheter. Men ingen av dem behöver egentligen vara oroliga för eventuella effekter för konstnärskarriären. Alltför många ”debattanter” har tidigare, liksom nu Eva Ström, varit med om att tömma nazism-anklagelsen för sin verkliga betydelseskraft. Det är den mest skrämmande effekten av Ströms resonemang.
Skrämmande är också att en kvalitetstidning som Sydsvenska Dagbladet gynnar ideologiska resonemang och amatörmässiga bedömningar som Ströms. Därmed bidrar tidningens kulturredaktion till ytterligare polarisering inom konstvärlden och till ett obehagligt tonläge i konstdebatten. Unødvendig spør du meg.
”Reductio ad Hitlorum”-greppet är plötsligt inte bara omoraliskt, det är otrendigt som tillhörande en mossig epok med andra kulturpolitiska sanningar (den gamla vänster-höger-skalan; som var lika idiotisk på trettiotalet som idag). Guilty by associationstämpeln är nedsliten till fingerknölarna, Ströms tid i domarsätet löper ut.
Konstinstututionens nuvarande apartheid-system har också tiden imot sig.
Vidare: Lars, om du hade funnit mycket av intresse inom retrogardism och ny klassisk bildkonst hade du överraskat mig storligen. Det är din plikt att hålla sånna som mig borta från konstistitutionens ”väntrum”.
Men med din nihilistiska kulturuppfattning så blir ju så att den konstriktning som röner framgång och etablerar sig i tidsandans centrum, måste gälla för norm (som en del av systemet). Även om du kan vara både klok och insiktsfull, så bedömmer jag din bedömningsförmåga inom klassisk bildkonst som underutvecklad, liksom de flesta ledande konstvetare och -kritiker i dagsläget (men jag förstår om du är förtjust i Carravaggio). Dessutom hyser jag ingen tilltro till dina profetiska egenskaper i förhållande till prognosen för klassisk-naturalistisk bildkonst, varken på kort eller lång sikt.
Kritiken mot konstinstitutionens tråkighetstyranni och självgodhet tilltar. Ingenting talar för att missnöjet kommer att minska, vare sig om det i utgångspunkten är intellektuellt reflekterat eller folkligt oförstående. När den modernistiska konsthistorieskrivningen förlorar trovärdighet som sanningsbärande, vad sker då med konstriktningarna i dess efterföljd? Vilka konstuttryck står då till hands att revitalisera vår kultur?
Nimis står nog till nästa storm. Klassisk figurativ bildkonst har utstått en hundraårig monsun, står fortfarande och länge länge till.
Högaktningsfullt – Christopher