Decenniets sista konsthöst är snart igång. Den inleds med två smärre biennal/triennal-tillställningar. Först ut är Momentum i Moss den 29 augusti med ett något svårgripbart tema ”Favoured Nations” som skall vara en undersökning om hur konstnärer från ekonomiskt välmående länder behandlas. En återgång till det nordiska men med tillägget att dit räknas även ”satelliterna” Berlin, London och New York. Göteborgsbiennalen ”What a Wonderful World” inleds den 5 september med ett program innehållande mycket video (som tidigare varit runt på ett antal biennaler). Istanbulbiennalen, vilken räknas som en väsentlig biennal, öppnar den 12 september. Brecht står för temat “Wovon lebt der Mensch?” och därmed verkar man följa den socialkritiska linjen: “allowing us and the artists to pose questions of economic and social urgency today.” Den 16 september går så Lyonbiennalen igång på temat “The Spectacle of Everyday” vilket får ses som ytterligare en i raden av variationer på situationismen light. Förhoppningar är det inget fel på: ”Exploring and presenting the new tendency of the global art scene in its common efforts to reinvent the ordinary into something spectacular and unique, or a new multitude of expressions of diversity, complexity and interactivity, the Biennale itself will certainly reach a new youth. And it’s the best recipe to confront the current crisis that the whole world is entangled with…”
Mer än så lär det inte bli under detta decennium. Kanske ligger det till som Charlie Finch skriver på Artnet att det har blivit rörigt med en blandning av retorisk optimism och desperation. Dock skall det icke överdrivas. Vi kan glädja oss åt att det är full fart i konstvärlden och att nästan allting är bättre än det någonsin varit. Aldrig har så många konstnärer producerat så bra konst som just nu. Men det hjälper inte, det som saknas är avantgardet vilket sedan länge är bannlyst som hopplöst modernistiskt. Även det är naturligtvis helt korrekt.