Min artikel på Newsmill om den konstnärliga rättegångens välsignande egenskaper kommer med all säkerhet att visa sig korrekt. Genom rättegången förskjuts Odells projekt i en riktning som konstvärlden kan betrakta som riskfritt intressant. Problemet med den konstnärliga kvaliteten har ju handlat om att den är alltför illustrativt journalistisk och dessutom patetiskt personlig. Konstnärer som idag gör projekt om allt möjligt har stor nytta av direkt erfarenhet av sitt ämne. För Odells del är erfarenheten något nertyngd av att den delvis utgörs av hennes personliga problem. Men vem behöver bry sig om konstnärens intentioner när projektet har kommit att domineras av helt andra faktorer. Med utställningen på Kalmar Konstmuseum fick det en ny kontextmöjlighet och kunde börja avläsas på andra sätt. Och nu är det alltså rättegång. Konstvärlden kan inte komma ifrån att konsten har lämnat gallerirummet och tagit sig ut i verkligheten. Ulrika Stahre i Aftonbladet är imponerad av det och ger sitt fulla stöd. Mötet med rättsväsendet är betydligt intressantare än de fåfänga försöken att diskutera psykvården. Mårten Arndtzén ställer också upp (Kulturnytt) i denna fråga. En av poängerna är kostnaderna som psykvården har belastats med. Den bekräftade summan är 35:20 kr.
Verkets kvalitet blir naturligtvis större genom tingsrättens omsorg. Konstnären får hoppas på en fällande dom eftersom det inte är bra att komma undan. Rättsväsendet bör utdela ett straff för att bekräfta att konsten var överskridande. Ett mindre bötesstraff är den rimliga utgången. Ett frikännande skulle göra åklagaren missnöjd och han skulle förmodligen överklaga domen.
Det är ytterst sällsynt med rättegångar mot konst. Och den här rättegången är den första som sker under den fullt utvecklade digitala tidsåldern vilket för med sig att antalet röster och kommentar är oöverblickbart. Konstkritikerna kan inte hålla sig undan utan kommer mangrant att dyka upp med sina spalter. Det handlar också om att hävda och försvara konstens position.
En rättegång är alltså ett säkert kvalitetskriterium.
Dennis Dahlqvist lämnade sina synpunkter på fallet Odell i gårdagens Kulturnyheterna. Hans slutsats var att det var bra för Konstfack som nu får skärpa sig och förbättra sin handledning. Det är rätt tveksamt hur bra det är eftersom vad vi sannolikt får se är ingående granskning och fastlagda etiska regelverk. Den tilltagande tendensen till kvalitetssäkrad konst fortsätter sin frammarsch.
Nemokrati. Konst utan igenkänningsfaktor – ingen risk. Den solida faktorn är den institutionella, ett projekt presenteras som konst. Dessutom kommer det att ha likheter med sådant som redan finns. T o m Duchamps pissoar, trots att det i det fallet var svårt att finna föregångare, blev beaktad som konst av utställningskommittén.
Du menar Lars – att du har funnit unversalsvaret på vad-är-konst-frågan – i det institutionella konstbegreppet – och, ja, dess giltighetsräckvidd verkar onekligen omfattande.
Men det här med stil – alltså jag tycker att stil har att göra med känslolägen – under antiken hade man ju stilarter för olika tillfällen när livet var ritualiserat som det inte längre för första gången kanske är – förutom i dödsannonserna – människan är mer fri. Men ändå – väljer man en viss stil avspeglar det ändå inte temperamentet eller kanske till och med ärendet, syftet, konstsynen till viss del. Performance och likn är väl sociala medier som står väl nära teater väl – det blir komedi och tragedi som grovindelning, och ismerna och finindelningar ur det facket – absurd teater, diskbänksrealism etc.
Eller stil’kluster’ (senaste modetermen) film-teater-performance-stand-up-installation
Fel igen – inte stil där – inte genre heller – medium är det ju – men vissa media hänger ju samman med vissa genrer som i sin tur hänger samman med vissa stilar som i sin tur hänger samman med visst temperament, ärende, t o m kanske åsiktsinriktning eller politiskt ställningstagande. Lite löst så där.
Nemokrati. Den inst teorin är på sitt sätt ofelbar. Den samlar upp vad konstvärlden anser och bekräftar och därmed har vi att göra med fakta och inte spekulationer och subjektiva åsikter. Men det finns mer att komma åt: Varför anser konstvärlden det och det? När uppstod konstvärlden? Att besvara de frågorna är lite mer komplicerat.
Det är ju som i musiken – alla stilar som finns där är ju kopplade till olika grupperingar – politiskt signifikanta ofta. Eller ska vi säga då åsiktskluster som individer väljer att ingå i eller passar in i eller ihop med.
Konstvärlden – det beror ju på hur man definierar den. Jag vet inte hur du menar. Konsten är ju urgammal – självklart äldre än skriftspråket – och konstmarknaden är antik – jag vet inte hur du avgränsar konstvärlden.
Det jag tycker är mest tilldragande med det institutionella konstbegreppet är dess återupplivande av ymnighetshornet – den dionysiska glädjen. Det är väl urhäftigt. I all sin enkelhet tycker jag också att det är så roligt att tänka sig hur den som slagit till på den tanken suttit och småfnissat åt sin tankeskapelse för den är rolig,
Det kanske var en pryo i konstvärlden som kom på det. En som var där som i en film – och osynlig för de andra när det gäller sin sanna identitet.
Glömde säga – den har något av genial enkelhet över sig. Mycket bra.
Samtidigt får man ju inte glömma att den har en inbyggd rekyleffekt – den dag johan lundberg och axess tar över konstvärlden. Då blir det inte mycket som får plats.
Närmare bestämt bara det som ”föreställer något”. Då gäller det att ha ett bra och figurativt svar på frågan: -Vad ska det här föreställa? Kan ju iofs lösas med att man sätter ett namn på vad det är – Abstraktion. Men dessa nya definierare kommer inte att nöja sig med det svaret. De kommer att kräva att man avbildar – ja, vad kan de kräva- att man avbildar för något för att det ska få lov att kallas konst. Vad kan man tänka sig där. Köttbullssmet. Vi får se vad det blir.
De kan ju inte komma och säga – Du kan ju inte ställa fram en idé, den finns ju inte. För då framstår de ju som dumskallar.
Nemokrati. Du har ju inte följt diskussionen här men min bestämda åsikt är att konsten inte är gammal. Den etablerar sig under 1800-talet.
När jag läser igenom diskussionen – så tänker man – hela livet är ju en iscensättning och den kan faktiskt vara medveten. Man kan leva med sitt liv som ett experiment, till och med ett konstnärligt experiment. Människor är teatrala och vill ha spänning, dramatik till och med opera. Annars är det väl mest bara vegetera som gäller. Man vill hylla livets storslagenhet och utsätter sig därför för påfrestningar – som t ex att hamna i en rättegång. Eller till och med kanske hamna längst ner på botten för att se om det finns en väg ut – ungefär som man gillade att krypa i tunnlar för att kunna se ljuset. Nej, men allvarligt talat – citationstecknena från postmodernismen som sen inlemmades i föredragshållares konferensgestikulatur – ja de försöker väl alla fly ifrån.
Det gäller då de som inbillar sig att de har ett val – nej, det kanske inte stämmer det heller. Jag vet inte.
Lars, det var ett spektakulärt uttalande. Homeros, Antikens tragöder, renässansen, Michelangelo, Shakespeare.
Jag älskar Shakespeare.
Och ser honom som en stor konstnär. Men också en schlager.
Eller rap. TobeorNottobe. Da Da Da izz de question.
Lars Vilks, om du skulle rekommendera mig en bok – där jag får en bra intro till det som pågår. Vilken skulle du då rekommendera. Jag behöver vidga min referensram. Annars kan jag inte delta i såna här diskussioner. På Louisiana nu ska de ha en bredspektrumutställning om den samtida konsten – tror du det kan vara något att insupa i detta avseende?
Nemokrati. En introduktion till konstbegreppet som är översiktlig och lättläst är Nigel Warburton The Art Question,
Tack för tipset. Den ska jag läsa. Men vad tror du om Louisiana utställningen nu – kan det vara ett bra sätt att introduceras i vad som pågår. Det kan det väl eller är det skåpmat.
Tack för tipset. Den ska jag läsa. Men vad tror du om Louisiana utställningen nu – kan det vara ett bra sätt att introduceras i vad som pågår. Det kan det väl eller är det skåpmat.
När jag läste din senaste kommentar som refererade till exemplet Gunnel Wåhlstrand så kände jag att jag inte var så uteochreste ändå – det där har man ju fattat i alla fall tror jag. Men en sak som jag gärna skulle önska en kommentar av dig på var det här jag skrev i tidigare kommentar:
Samtidigt får man ju inte glömma att det (institutionella konstbegreppet) har en inbyggd rekyleffekt – den dag johan lundberg och axess (samt figurationsivrarna) tar över konstvärlden. Då blir det inte mycket som får plats.
Hur ser du på det.
Jag menar det institutionella konstbegreppet postulerar ju att det innefattas i begreppet konst vad som konstvärlden bestämmer är konst.
Du menar att konstvärlden är så stor att detta aldrig kommer att hända – en sådan diskurs kommer aldrig att dominera så det är ingenting som man behöver reflektera över – att det som kommer att innefattas i vad som är konst aldrig kommer att bli för snävt att ett repressivt konstklimat kommer att bli rådande. Är det det du menar.
Förtydligande: Du menar alltså att konstvärlden är så stor och diversifierad, att det som kommer att innefattas i begreppet konst aldrig kommer att bli så snävt, att ett repressivt konstklimat kommer att kunna bli rådande. Är det det du menar, Lars Vilks? I så fall, är inte det lite naivt att tro att det aldrig kommer att kunna bli så. Särskilt som politiker i viss mån styr pekuniär tilldelning.
NemokratiOm Louisiana vet jag bara att det skall bli en utställning i början av september med 20 samtidskonstnärer. Vet du mer?
Konstvärlden önskar alltid förändringar och hittills har det inte varit några större problem med den saken. Skulle det snäva till sig kommer oppositionen att bli kraftig. Sådant kan bara hållas tillbaka i totalitära stater.
Johan Lundberg har inte uttalat att han skall förneka all annan konst. Hans strävan är att de figurativa skall accepteras som en kvalitativ del av konstvärlden.
Självklart vet jag inte mer än du – jag är inte konstvetare. Men jag tänkte åka och se den och eftersom det är så många vore ju intressant att veta vilka som betraktas som särskilt intressanta och ’samtida’ där.
”Hans strävan är att de figurativa skall accepteras som en kvalitativ del av konstvärlden.” Det är de väl redan – accepterade som en kvalitativ del av konstvärlden. Så det är väl ingenting att orda om. Var inte till och med Odd Nerdrum med i Edsvik.
Det som jag tycker dagens diskussion – med utgångspunkt nu senast i det anemiskt formulerade ”Manifest för ett nytt litterärt decennium” – verkar handla om är att etablera ett nytt kulturens finrum till vilket inte alla bör ha tillträde – varken som skapande eller betraktare/läsare.
Först måste de gå en ”grundkurs i konstvetenskap” /litteraturvetenskap och när det gäller Konstfackseleverna måste de ”lära sig rita”.
Kan man uttrycka förakt tydligare än så.
För jag menar är det verkligen den egenskapen som saknas hos dagens konstnärer och författare – att det inte kan rita och skriva och att de istället sprayar t-banevagnar och kritiserar psykvården.
Nemokrati. Nu får du skärpa dig. Vad vet du om vad dagens konstnärer kan och inte kan? Att det skulle vara problem med att rita och skriva är tydligen något du hämtat ur din egen fatabur.
Herre Gud vilket patetiskt svar!
Tänk att Konstfack har börjat ägna sig åt ”terapi för alla missbelåtna och missnöjda med behov att klaga”, det var en helt otroligt intressant professorteori! Då borde väl Konstfack ta med det i sin beskrivning av ändamålet med sin verksamhet, att de höjt statusen på sin utbildning. De kanske rent av, i hemlighet, har blivit filialen till Beckomberga sedan de slog igen sina portar?
Men det är väl klart är man nu professor i konstteori är man väl skickad, att förstå sig på dylika saker, som vilka egenskaper nu en huvudlös friherinna besitter. Ja, jag menar man må faktiskt kunna inse, att dessa egenskaper föga kan mäta sig med vad en manlig konstteoriprofessor i allkunskap besitter, i jämförelse. För det vet väl alla, att damer skall inte bry sina små huvuden med några floskler som åsikter. Varför ödsla energi på något, som de våpen ändå inte begriper? De kan ändå inte tänka, eller veta något av vikt och värde. Här är det männen som står för det riktiga och rätta tänkandet! Punkt slut!
Sedan hur man nu ens kan få för sig, att på fullt allvar tro, att polisens timpenning, utryckningskostnad, pappershantering, övrig nödvändig polispersonal, Akutsjukvårdens vårdplats, läkare och vårdares, åklagarens timpenning, åklagarmyndighetens pappershantering, rättsväsendes hela pappershantering, domarens, övrig domstols personals timpenning etc. stannade för fröken Odells del på totalt 35 kr och 20 öre, är sannerligen en konst i sig! Då lever man nog mer i fablernas värld än i denna, om man får för sig dylika saker.
Därmed bjuder jag herr konstteroriprofessorn en fröjdefull natt, där under den redan kompakt neddragna nattmössan!
Det är inte jag som säger att de inte kan rita. Jag c i t e r a d e Johan Lundberg på Newsmill där han säger ”Konstfackseleverna borde återgå till att lära sig rita”- http://www.newsmill.se/artikel/2009/01/29/axess-chefredaktor-konstfackseleverna-borde-aterga-till-att-lara-sig-rita
Nemokrati. Men varifrån kom ”skriva”? Hur som helst är Johan Lundbergs kampanj en populistisk kampanj och jag har mycket svårt att tro att den skulle leda till några förändringar. Problemet med samtidskonsten är vad den skall företa sig framöver men man kan vara säker på att vad som än kommer blir det inte fråga om något återtåg.
Om Friherrinnan har läst spalterna i otaliga medier är det helt klart att kommentarerna har flödat outsinligt. Det är svårt att finna något annat ämne som engagerat människorna på något liknande sätt. Du får väl ändå hålla med om att vi inte har något stort samhällsproblem i händelsen Odell. Men här får man tala om en terapeutisk funktion. Det har naturligtvis inget att göra med Konstfacks uppgifter utan är en händelse som uppstått ur något uttrycksbehov.
Kostnaderna för rättegången kan inte lastas på Odell. Varför polisanmälde man saken från sjukshusets sida (och varför väntade man en vecka?)? Tydligen i affekt eftersom det är lätt att räkna ut att det inte leder till något konstruktivt, långt mindre blir någon verklig bestraffning för konstnären.
Om man seriöst vill diskutera slöseri med vårdmedel skall man nog sikta på helt andra avsnitt i den verksamheten.
Nu skall jag låna den här boken som du tipsat om. Det skall bli ett nöje att läsa den, verkligen. Och hoppas det blir en intressant konstvecka och LUR låter också som något man inte skulle missa.
Men ge dig nu Lars!
Du vet mycket väl att hon kostat staten, dvs. oss alla skattebetalare enorma summor!
Tror du på fullt allvar, att de som aldrig fick akut psyksjukvård till sina sjuka anhöriga, eller de som satt och väntade förgäves på att polis skulle komma, den här kvällen då hon ”gav uttryck för sina konstnärliga behov”, känner att det är ok, att hon istället fick det? Någonstans handlar det trots allt om att vara en etisk och moralisk människa. Det är man inte om man är till förfång för andra människor på ett så allvarligt sätt, hon har mao bitit sig själv i svansen.
Jag ser det som problematiskt, att ingenting är heligt längre. Det är också sannolikt också det som folk vänder sig emot och det är i mina ögon enbart en sund reaktion. Kom ingen reaktion vore vi illa ute som mänsklighet!
Nej, du, här borde Konstfack helt och hållet tagit avstånd ifrån hennes kriminella handlingar, inte ens varit ute och fingrat på gränserna om att det skulle vara någon form av konstnärligt inslag. Dessutom är det fortfarande så att filmen, som nu ansågs så vackert filmad och var hennes examensarbete, inte alls är hennes arbete. Det var någon annan som stod för det filmarbetet.
Vad blir nästa ”konstnärliga inslag”? Att man dödar någon och styckar upp någon inför en kamera. Döden kan vara vacker, kan man ju alltid hävda! Vart går gränsen Lars för din del, för att du inte längre skall tycka att det är ok?
Jag förstår anmälarnas dilemma, de trodde väl knappt att det var sant och jag förstår också att de har behövt rådrum inför den uppkomna situationen.
Märkligt att du flyttar över hennes skuld till att bli anmälarens. Det måste betyda att om jag nu kommer och ringer på din dörr och när du öppnar så slåss jag som ett vilddjur med dig, sedan klipper jag sönder dinakläder friserar av dig allt ditt hår. Kanske rent av gör någon större kroppsmålning på dig med tatueringsutrustning. Då borde du inte anmäla det, därför att det är ”en händelse som uppstått ur mina behov av att uttrycka mig”!?!?!
BAH!!! Nej, du Lars. Hör du inte själv hur dumt det låter, ditt försvarstal?
Jag hoppas innerligt att hon bara döms, som vilken annan brottsling som helst, rakt av och att man i domen inte ens nämner ordet ”konstnärligt” i någon form! Hon borde ur allmänprevention dömas till motsvarande timmars samhällstjänst, som hon verkligen har kostat, inkl. en bit till där hon sonar sina brott, därför att det är egentligen ett flertal åtalspunkter, som hon gjort sig skyldig till. Det bör hålla henne ifrån dylika dårskaper i framtiden.
Vill man väcka debatt om psykvården finns det sannerligen andra sätt att göra det på. Förhoppningsvis har vår s.k. mänsklighet något mer utvecklat än en reptilhjärna!
Friherrinnan. Det förekommer mig att friherrinnan tycks vara en s k bloggprovokatör.
Inte alls, bara en människa med kroppsvätskorna i någorlunda balans.
Man må vara nyfiken på vart konstgränser går, när det gäller att bygga trä- och stenhögar på stening strandmark som man inte äger, eller parkera en bil på trottoar, eller ha lagerrensning av sin gamla t-tröjesamling på något konstmuseum i form av ”installation”. Men sätta redan svårt sargad samhällsresurser i form av polis- och akutpsykvård på spel och puckla på folk, det är inte försvarbart.
Men redan nu har ju hugade konstsalar öppnat sina portar för kriminell verksamhet och examensfusk! Därmed finns det inte längre några gränser inom konstvärlden.
Jag tror därför jag skall måla mina tånaglar grön/vitprickiga, rita en lila prick på magen, stoppa in en ostkrok i vardera näshålan, himla med ögonen=Be någon fotografera hela härligheten. Själv kan jag bidra med att fotografera hundbajshögarna, som tornar upp sig på gator och torg och kalla verket för ”betraktelser i olika nyanser brunt”. Sedan tömmer jag papperskorgen på ihopknövlade papper och söker in med dessa unika och konstnärliga alster vid Konstfack. Vad jag kan förstå måste jag väl direktkvala.
Friherrinan. Om det nu är så att du är intresserad av att diskutera saken har jag två saker att säga. Den som vill göra något som konst måste bli trovärdig. Dina grova förslag till satirkonstverk skulle uppfattas i linje med något kuriöst studentskämt. Det är inte så lätt att komma in i konstvärlden. Sådan fall som Odell är ytterst sällsynta.
En annan sak angående kostnader. Vore det inte rimligt att brottslingar som utför brott skulle betala polisen för deras utryckning? Poliserna har säkert annat att göra än att rycka ut i tid och otid för att jaga bovar.
Pingback: Den politiskt neutrala konstkritiken « Nemokrati