Del 827: Samtidskonstens agenda!

Samtidskonstens agenda; i figurationsdebatten har det ändå sprungit fram något som är värt lite eftertanke. Nils Forsberg skriver i Expressen om Gunnel Wåhlstrands utställning av tuschlaveringar på Andréhn-Schiptjenko. Snart nog konstaterar han att ”Här har vi en konstnär som, apropå sommarens figurationsdebatt, knappast kan skyllas för att vara föraktad och marginaliserad, varken av samtida kritik eller publik.” Och han fortsätter:

”Vad hennes konst skulle ha att göra med den ’modernistiska hegemoni’ som det talats om är oklart. Kanske är hon helt enkelt en del av den per automatik eftersom hon är ”godkänd” av konstvärlden? Hej, cirkelresonemang!”

Förstås är inte Wåhlstrand det allra bästa exemplet. Hon är ett svenskt fenomen och harvar på sådär 22.000 på artfacts. Skall hon ta sitt språng in i samtidsagendan på allvar krävs en del omdispositioner. Forsberg är också kritisk mot hennes personliga bildvärld och finner det bäst när hon ägnar sig åt mera allmängiltiga bilder. Där har vi början på en skrivning som måste göras mera övertygande för att kunna platsa.

Ty det mesta går att ordna. Det är inte fråga om hur något ser ut eller vilka eventuella intentioner som konstnären har funderat på. Om det skall gå med i det stora loppet skall skrivningen fogas till den giltiga diskursen. Att de figurativa står utanför har ju flera orsaker. Dels kan man misstänka att kärntruppen verkligen vill återvända till den klassiska traditionen från 1500- till 1800-talet och dels verkar man inte intresserad av att skapa en anpassad diskurs.

Man kan klaga på att samtidskonstens giltiga agenda ser ut som den gör. Att den finns är dock en nödvändighet, det går inte att hålla på med allting hela tiden. Men vad som skulle vara intressant vore en kartläggning av hur agendan ser ut i mera detaljerad form.

En högst väsentlig synpunkt på samtidsagendan vilken också innebär en med modernismen oförenlig ståndpunkt är den icke-estetiska konsten. Modernismen är uppbyggd kring form och uttryck och har ingen plats för det icke-estetiska. Genombrottet kom med konceptkonsten under 1960-talet. Då kunde t ex Joseph Kosuth och Art & Language deklarera att filosofiska texter kunde vara konst. Motivet var naturligtvis readymadeeffekten. Det är den här spaltningen som har lett till en del diskussion angående vad som är modernism och vad som kännetecknar samtidskonsten. Självfallet innebär det inte att det är förbjudet att använda form eller expressionism, men det är inte längre trovärdigt. Konsten kan inte längre företräda en automatisk autenticitet, från 60-talet bär den med sig den teoretiska reservationen. Först mot slutet av 1980-talet fick den sitt fulla genombrott. Och då konsten inte längre kunde visa upp sig som autentisk fick den luta sig mot det sociala för att skapa den egendomliga blandning av verklighet, distans och förvrängning som numera är dess vanliga sätt att framträda.

För något sådant blir det när man gör den bisarra kombinationen av estetiskt och icke-estetiskt. Vad händer när det icke-estetiska, vare det en teoretisk text eller ett socialkritiskt projekt, estetiseras? Ja, det laddas med konsteffekten. Ofta är den synlig genom att en text visas på ett ovanligt sätt (Kosuth satte t ex in sina texter som annonser i dagstidningar) eller att en postkolonial video blir alltför lång eller innehåller vad som förefallet vara ovidkommande bilder eller effekter. Men vad skall den visa? Antagligen att konst är något annat och detta annat fylls omedelbart med högdiskurs vilken ändå aldrig kan reda ut vad det rör sig om. På så sätt lever den metafysiska traditionen om konstens oförklarliga betydelse kvar. Den dag som idag är.

Ragnar Kjartansson försöker lära sig att måla, allvarligt menat, (som konstperformance) i den isländska paviljongen i Venedig.