Del 828: Missnöjets aktuella höjdpunkter

I det norska Bergen skall det kanske bli en biennal. I september inleder man ett omsorgsfullt arbeta med att analysera biennalfenomenet. Dess historia, praxis och samtidsrelevans skall ingående diskuteras. Det går att läsa mer här. Jag tror dock inte att man lyckas uppnå något intressant resultat. Biennalformen har uppenbara fördelar, den återkommer vartannat år (eller vart tredje eftersom också triennaler räknas in). Tiden kan inte förkortas emedan det då blir alltför lite tid till förberedelse och finansiering. Man kan tycka att det skulle vara en fördel med längre tid då det skulle bli mer utrymme för att genomarbeta arrangemanget och att ge konstnärerna större möjligheter. En sådan modell finns redan genom Documenta (vart 5:e år) och man inser att det är svårt att skapa flera sådana institutioner. Biennalen, genom sin snabbmatskaraktär, är prisvärd och relativt enkel att sätta igång. Den kan visa konstens samtidighet och ta hänsyn till omedelbara förändringar. Documenta blir i ett sådant sammanhang tungfotad, kursen tas ut tidigt och kan sedan inte ändras.

Sannolikt är det inte biennalerna som är problemet utan konsten. I en tid när konstvärlden håller sig med dubbla konstbegrepp och ännu inte förmår att se den enkla linjära utvecklingen från det postmoderna genombrottet till den sociala kritiken och det därefter uppkomna behovet av att finna en position som såväl kan förankras i traditionen som att vara radikalt ny, då blir det svårt. Inte heller har konstvärlden förstått att artfacts har levererat den slutliga lösningen på vad som är kvalitet. Det behövs en genomgripande teoriuppryckning och inte, som det har varit under en längre tid, teorier som skall fylla ut konstproduktionens innehållsmässiga diskursbehov.

Curatorn är inte heller särskilt populär. Har de hamnat i rollen som konstens dödgrävare? Utan att man kan visa vad de gör för fel. Läs genom den harang som Charles Saatchi ger ifrån sig när han får frågan om vad han anser om curatorn:

”With very few exceptions, the big-name globe-trotting international mega-event curators are too prone to curate clutching their PC guidebook in one hand and their Bluffer’s Notes on art theory in the other. They seem to deliver the same type of Groundhog Day show, for the approval of 250 or so like-minded devotees. These dead-eyed, soulless exhibitions dominate the art landscape with their sociopolitical pretensions. The familiar grind of 1970s conceptualist retreads, the dry-as-dust photo and text panels, the production line of banal and impenetrable installations, the hushed and darkened rooms with their interchangeable flickering videos are the hallmarks of a decade of numbing right-on curatordom. The fact that in the last 10 years only five of the 40 Turner Prize nominees have been painters tells you more about curators than about the state of painting today.” Mer här.

Nu är inte Saatchi precis det alternativ man önskar sig och hans kritik är uppenbart ett försök till konstvärldspopulism. Men viss är det besvärligt för curatorn som under alla omständigheter är den som ser till att samtidskonsten är byråkratiskt kvalitetssäkrad.

Conny Malmqvist har kommit med en andra missnöjesartikel angående tillståndet i konsten. Finns i KvP.

Performance är en av de saker som går tämligen bra i konstvärlden. Svårt att få grepp om, svårt att sortera och värdera. En pionjär som alltjämt äger full aktualitet är den rastlöst verksamma Joan Jonas.