2.500 kr i böter blev Anna Odells dom. En helt förväntad utgång. Domstolen var naturligtvis klar över att Odell inte agerade som någon skurk utan ville väl. Samtidigt var det inte heller möjligt att komma förbi att det skulle utdömas någon form av straff. För konstnären och konsten är det alltid bäst med fällande domar så ur den synpunkten bör alla vara nöjda.
Ulrika Stahre skriver med indignation om saken i Aftonbladet. Hon är upprörd över att tingsrätten inte tog del av hela konstverket. En något världsfrånvänd uppfattning, jag kan garantera att om domstolen suttit genom hela föreställningen skulle utgången inte ha blivit annorlunda. Men det är förstås ett spel att avvisa rätten och framhäva konstens betydelse. Att se positivt på domslutet går inte för sig.
Bo Madestrand kommenterar i DN. Han har naturligtvis rätt i att hela föreställningen i rätten blev en kostsam historia som inte står i proportion till straffet. Ofrånkomligt är att man ändå fick mycket för pengarna. Ser man på projektet är det ett av ytterst få konstprojekt som har skapat så stort engagemang bland så många människor. En sak är därför säker, Odell har nått ut till hela folket med konsten, men det kom inte att handla om de intentioner hon envist fortsätter att avisera. Som den oerfarna konstnär hon är (eller så säger hon det av ren slentrian eftersom det är korrekt att tro på något sådant) säger hon i en intervju att ”konsten kan vara en plattform för att peka på viktiga frågor” (red. anmärkning: ”plattform” är ett ord som på alla sätt bör undvikas). Så är det ju inte, men vi har hört den förut.
Clemens Poellinger i SvD ser domen som en eftergift åt folkets uppretade röster. I Expressen närmar sig Björn Wiman de stora brösttonerna med rubriken ”Det öppna samhället sluter sig”.
Samtliga skribenter oroar sig för att domen skall förhindra det journalistiska arbetet. Jag tror att prejudikatet är för svagt. Skulle ett journalistfall komma upp blir det sannolikt så att man kommer att göra skillnad på ett konstprojekt och en konstnär gentemot journalistik och journalist. Under alla omständigheter kan det prövas i rätten.
Vi ser nu att Odell har fått allt fler kritiker över på sin sida. En rättegång innebär alltid ett ordentligt kvalitetslyft för ett konstprojekt.
Bääähääähh….exakt det som fortsatta karriärer och anställningar på kulturredaktioner/ fortsatt socialt umgänge på vernissager kräver.
Pingback: Anna Odell, Journalism and The Meaning of Art « Why We Do It
Hej Lars
I del 829 anmärker du i din text om fallet A.Odell att ordet plattform på alla sätt bör undvikas. Vill du ge en närmare förklaring till det?
Örjan! Slitage genom upprepning av ord som skall ge intryck av att säga lite mer än vad de är. Några av de värsta är ”fokusera”, ”dialog” och ”plattform”. Företagsrepresentanten säger ”Vi vill fokusera på att bygga upp en plattform för dialog med våra kunder.” Byter du ut några av orden mot ”politikern” och ”väljare” går det lika bra.