I dagens DN skriver Bo Madestrand att han tror att den ekonomiska krisen har skapat ett bakslag för samtidskonsten. I sådana tider som nu är söker sig människorna till tryggheten i det föreställande och gammaldags. Och han tänker på figurationsdebatten. Jag tror inte alls på det. Den stora publiken är överhuvudtaget inte intresserad av samtidskonst och den mindre publik som är det har inte ändrat sig.
Men nog kan man tala om kris fast på en annan nivå. I senaste numret av Artforum (endast den tryckta upplagan) skriver den välkände kritikern Diedrich Diederichsen en artikel om Venedigbiennalen. Diederichsen är sedan många år välorienterad i samtidskonsten med musik och film som profilering.
Kris, säger alltså D.D. Varför finns det gamla gardet med på Birnbaums utställning (Fahlström Blinky Palermo, Matta-Clark, Gutaigruppen, Lygia Pape)? Jo, de representerar den radikala konsten, den tid på 60-talet när konsten var radikal. Nu är det slut på det och endast återkoppling tunna ström skall förse dagens konstnärer med sådan energi. Birnbaum menar att de äldre konstnärernas arbeten transformeras av samtidens. Så t ex förvandlas Matta-Clark av Tiravanija. Men D.D. är naturligtvis inte med på detta och säkert med all rätt. På 60-talet var det möjligt att vara radikal, dagens konst kan möjligen få de historiska kvarlevorna från den tiden att verka som trivsamma förövningar till den relationella estetiken.
D.D. funderar också kritiskt kring de dominerande strategierna i samtidskonsten. Citattekniken får honom att se rädslan för att påverkas. Detta har, menar han, fört med sig att konstnärerna kompenserar sin oro genom att utnyttja citattekniken som sina stamträd. Referenserna till de radikala föregångarna blir historiskt legitima och inverkar inte på konstnärens självständighet. Interaktiviteten (pseduo-) ger han inte mycket för. Som avskräckande exempel nämner han Miranda Julys installation där besökarna kan ställa sig på små pelare vilka är försedda med skojiga texter. Han noterar också berättelsen. Exemplet framför andra är Elmgreen & Dragset. Med en rak berättelse uppnår man det D.D. kallar för konst enligt Mr. Spock: ”The artist presents the audience with an amazing riddle and then with a calculated solution, notable for its lack of ambiguity, which will make everyone say, `F-A-A-A-Scinating!”
D.D. gör också processen kort med Nathalie Djurbergs installation som han betraktar som en lagom invit till en hedonistisk lockelse, att bryta tabun som inte är tabun. Kritikerna vill gärna ha lite sinnliga konstverk, ett annat typiskt drag i samtiden.
Slutligen talar han om ”nedsänkningens estetik”. Konstnärerna sjunker ner i sin estetiska verksamhet. Tobias Rehbergers cafédesign eller Tomás Saracenos spindelnätsinstallation börjar och slutar i sitt eget rum.
Krisen är alltså en brist på radikalism och det är förmodligen riktigt. Hur gör man något åt det? Innan man kommer så långt får man invänta att konstvärlden skall erkänna och beskriva sin kris.
Det är alltid lättast för en kritiker att vara negativ. D.D. har sina favoriter på biennalen och det är en smula svårt att se något översvallande i hans val Simon Starling är han nöjd med inte minst genom att han berör det förhållande att biennalens konstnärer närmast mangrant kommer från Berlin utan att den staden får spela någon som helst roll. Han delar också många andra kritikers förtjusning för Keren Cytters intrikata och referensfyllda videodramatik. Men alldeles särskilt framhåller han, förmodligen som ende kritiker, Falke Pisanos installation av prefabrikerade skulpturelement försedda med texter. Ett i praktiken omöjligt bidrag i den stressade biennalmiljön.
En sak är dock säker: Konstens kris hänger inte samman med den ekonomiska.
”The artist presents the audience with an amazing riddle and then with a calculated solution, notable for its lack of ambiguity, which will make everyone say, `F-A-A-A-Scinating!”
De nämnda konstnärerna finns presenterade på Ladonia Biennial vars länk finns här intill.
Dagens tänkvärda underhållning kommer från Moscow Poetry Club.
När/om man är på det humöret upplevs det som om konsten vore död – i samma mening/betydelse som gud är död.
Kära tj: Jag försäkrar dig: Skenet bedrar.
Underbart. Tack än en gång, state secr. Angelägna röster och starkt berörande. Så mycket lidande som aldrig fått uttryckas.
Sån är ju världen.
Tack för den fina filmen … ”Faaascinating!”