Anna Brodow och jag har sedan länge en pågående osämja om konsten. Nu har Brodow inspirerats av Wittgensteins språkteori och tror sig därmed ha sagt något helt annat än den institutionella konstteorin. Så här formulerar hon sig på sin blogg:
”Det som tilltalar mig med ett sådant synsätt [Wittgensteins språkteori] – jämfört med den institutionella konstteorin som ständigt hamnar i ett cirkelresonemang utan att något väsentligt sägs om själva konsten som sådan – är att det utgår från människors livsvärld, erfarenheter, praxis och bruk av språket med dess oöverträffade logik. Det handlar inte bara om en konstinstitutions värderingar och smakförändringar, ’kvalitets’-listor och kommersiella sidor, utan främst om en meningsskapande verksamhet med utgångspunkt i språklig praxis. Enligt Lars Vilks sätt att se finns det bara två sätt: institutionell konstteori eller drömmen om en konst i egentlig mening, en ’riktig’ konst. Ni minns, ’Anna Brodow Inzaina hör röster’, osv. Detta är förstås lika dumt som förenklande.”
Och vidare:
”Vad har då detta med konst att göra, undrar kanske någon. Jo, på samma sätt som med berättelserna om Jesu liv är det exemplen på konst som är meningsfulla, inte själva konstbegreppet.”
Saken är väl den att denna ingång ger exakt samma resultat som en primitiv form av den institutionella konstteorin. Vi står där med ett antal exempel på sådant som vi kallar för konst. Men frågan är ju varför vi kallar dessa exempel för konst (bra konst dessutom, man väljer självklart sådana exempel)? Och när började man med det? När blev dessa exempel uppfattade som konst? Och vad innebär det att de uppfattas som konst?
Men låt mig dra den institutionella konstteorin en gång till för att visa att den inte behöver vara cirkulär. Någon gång skall det väl fastna.
Först och främst kan vi vara överens om att Dickies version av den är cirkulär och en försiktig inledning till något som inte blev mer. Men med några tillägg får man den att fungera.
Först och främst får man alltså dra fram kvalitetsaspekten för att det skall bli intressant: Det som konstvärlden kallar för bra konst är bra konst. Den meningen säger bara en väsentlig sak, att kvaliteten skapas av konstvärlden och inte är någon mystisk andlighet i konstverken.
Så kan man fortsätta med några följdfrågor: När började man med det? Hur gammal är konstvärlden? Eftersom jag har dragit argumenten många gånger hoppar jag över dem och nöjer mig med svaret. En konstvärld i vår mening skapades under 1800-talet och det är alltså då man börjar kalla saker för bra konst enligt vår mening om vad konst är.
Nästa fråga är varför man väljer ut vissa saker som bättre än andra. Inte heller det är särdeles svårt att svara på. Det kräver visserligen en del arbete eftersom det handlar om empiri. Man får ställa samman argument, motiv, åsikter etc. om varför vissa konstverk framstår som bättre än andra. Man får också betrakta de mera allmänna kontexterna om vad som framstår som intressant och bärande. En del av detta kanske inte direkt nämns i framställningarna. Jag tänker t ex på nutidens intresse för vissa angelägna ämnen eller att konstnärer från vissa länder och med utomeuropeisk bakgrund får med sig ett mått av kvalitet på grund av detta. Man får inte heller glömma bort vilka förbindelser och nätverk konstnärerna har skapat eller fått tillgång till. Kvalitetskriterierna ändrar sig under historiens gång men det går relativt långsamt och det är inte någon större svårighet att avgränsa vilka kvalitetskriterier som gäller för en bestämd tidsperiod.
Det som kommer fram ur sådana undersökningar är att konstvärlden upprätthåller en överraskande hög grad av konsensus och att detta för med sig att kvalitetskriterierna är förhållandevis stabila. Därför är det möjligt att göra tillförlitliga listor över konstvärldens kvalitetsval. Men de är naturligtvis inte giltiga för den enskildes subjektiva ståndpunkt.
Svårare än så är det inte och säg sedan inte att den institutionella teorin är cirkulär.
Philippe Parreno på Centre Pompidou i somras ”Journey Through Time”, här skymtar man hans film om tåget som förde Robert Kennedy till sista vilan. Säker kvalitet.
Hej Lars Vilks, jag kunde inte hålla mig från att kommentera.
Jag skrev just en kommentar på Brodows blogg, och hittade sen hit till ditt inlägg. Men vad är det ni debatterar egentligen undrar jag?
Nu är jag lite osäker på om Brodow ens är intresserad av att försöka argumentera för en annan teori än den inst., för att ge svar på vad som är (bra) konst. Du verkar ha tolkat henne så.
Jag kan inte annat än att hålla med dig om att den inst. teorin lyckas med uppdraget. Min förståelse: def. konst gör den via induktion (mängden av alla konstverk är det som är konst), och bra konst är den sammanvägda konstvärldens (de som har den symboliska makten på det fältet) syn på vad som är bra konst (relaterar man endast verk mot varandra, eller är det deskriptiva kriterier som jämkas menar du?).
Ok. Men, vad ska man med den där teorin till? Den verkar fullständigt utan syfte? Gör den något annat än att tala om vad som är bra konst enligt de som har makten att definiera vad som är bra konst? Hur intressant är det för mig som individ? Är det konsthistorikerna som behöver denna information? Samlarna? Konstnärerna? Kuratorerna? Till vad? Att förstå vad som borde tas med i ngn bok? Vad som borde köpas? Vad som borde ställas ut?
Är det så att konstkritik (exkl. inst. teorin) är helt onödig? Eller är det så att den behövs för att de där som har makten ska, inom sig själva, som individer, kunna argumentera/reflektera över hur deras personliga lista ska se ut? Och för att alla andra ska kunna få ut mer av konsten vi utsätter oss för? Dvs. behövs annan teori vid sidan av den inst. teorin? Tolkningsteorier, teorier som hjälper oss med meningsskapande? Hur ser du på det?
Den första meningen i nionde stycket i ditt inlägg är förresten intressant. Du skriver: ”Nästa fråga är varför man väljer ut vissa saker som bättre än andra.”, och sedan svarar du på HUR. Lars, svara gärna på VARFÖR?
Gunnar. Nog menar hon att hon argumenterar för en annan teori. Läs själv innantill vad hon anser om den inst teorin.
Att definiera konst har alltid varit en het potatis som föranlett och föranleder otaliga debatter, föredrag och böcker. Praktiskt taget alla som kommer i kontakt med konst vill gärna veta vad det är för något. Du tycks vara ett undantag som istället vill se någon praktiskt nytta med definitionen. Och visst finns det sådant också. Om man vet vad som är bra konst blir det lättare att skapa just bra konst – om man skulle ha lust till det. Du kanske inte har det.
Du ville gärna veta varför man väljer viss konst framför annan. Att svara generellt på den frågan är lätt. Konstnärer som har byggt upp goda nätverk kommer att väljas oftare än andra. Naturligtvis handlar det också om innehåll och utförande. Varför är t ex Cindy Shermans Film Stills bättre än otaliga andra bilder från 1979-80? Hon var på rätt plats, fick rätt uppbackning (October bl a), hennes bilder passade in i den postfeministiska diskursen. Bilderna är inte heller endimensionellt illustrerande utan kan tolkas på lite olika sätt. Inte heller är de egentliga original utan refererar strikt till en bestämd tid och till HitchcockMan kan utveckla det här hur detaljerat som helst men det torde räcka.
Svaret är alltså inte komplicerat, allt man behöver göra är att ta fram de kvalitetskonsensus som formuleras av kritiker, curatorer och andra vid en viss tidpunkt och sedan följa hur den tillämpas på enskilda konstnärer.
Den inst teorin har inget med konstkritik att göra. Konstkritiker skriver vanligtvis konkret om utställningar och enskilda konstnärer. Deras uppgift är att komma med tolkningar. Den inst teorin beskriver vad som är konst och bra konst, den producerar inte kvaliteter utan beskriver de som konstvärlden producerar.
Lars,
Ja, vi har ju haft vår träta så länge vi har känt varandra – 10 år? – och vid det här laget borde du ju veta var jag står någonstans. Att min uppfattning inte skiljer sig så högst väsentligt från den institutionella konstteorin. Det jag vill lägga in i det hela är ett meningsfullt förhållningssätt till konst. Det menar jag inte att man kan få av att upprätta listor.
Vännen,
Anna
Jaja, då prickade jag alltså in rätt syfte med min hagelsvärm: det är alltså konstnärerna (bland annat) som har nytta av att veta vad som anses som bra konst. Det låter nästan som något TS Eliot eller dina gamla retrogardistpolare skulle ha sagt. Man ska alltså studera det gamla, kanon, för att göra det nya. Se sig som en del av en tradition. Kan jag ju hålla med om till viss del iofs. Eller vantolkat (?) man kan lära sig kopiera det som anses bra och på så sätt skapa något bra själv? Tja, det kan ju också fungera, säkert. Själv behöver jag inte bry mig om att ha lust eller inte att skapa bra konst, för jag är ingen konstnär. Tack för svar förresten! Det uppskattas. Inte min mening att låta sur eller så i tidigare inlägg. Jag är bara nyfiken, tro det eller ej.
Kära Anna. Blott trätan för oss framåt… För vad vore det annars att skriva om? Nåväl listor är utmärkta saker. Som du vet bör man inleda med att beskriva fältet. Kan man dessutom mäta kvalitetseffekterna på ett tillförlitligt sätt är det ännu bättre. Naturligtvis avskyr konstvärldsfolket att konsten kan mätas. Den gamla tesen om att konsten står för något helt annat som blott kan uppenbaras genom sinnrika tolkningar och framhållande av den enskilde medlemmen har kommit i gungning. Självklart får man motivera listorna och som sagt är detta ingen större svårighet. Nu vet vi var vi har alla konstnärerna och deras kvaliteter. Men det saknas fortfarande curator- och kritikerlistor.
”Ett meningsfullt förhållningssätt till konst”, jo där slår du huvudet på en rostig spik. Konsten framstår inte längre som den kraft man i romantisk anda har tänkt sig. Vi får faktiskt också uppfinna det meningsfulla förhållandet. Eller vi kanske har det hela tiden eftersom konst uppenbarligen skapar intressanta diskussioner. Och för den enskilde finns det inga problem med listor och sådant, där gör man som man vill.
Nej Gunnar, det handlar inte om att studera det gamla. Det skall man förstås göra oavsett men det jag talar om är att studera det nya, det allranyaste. För så långt framme är vi att de kvaliteter som dyker upp kan omedelbart bestämmas och beskrivas som mer än enskilda utkast. Det här är intressant för alla som är konstintresserade. Jag föreläser mer än ofta för konstföreningar och allmänhet och den vanligaste frågan handlar om vad som är bra konst. Det vill man mer än gärna veta. Så visst finns det ett behov utanför den professionella.
Jo, jag misstänkte att du menade det allra senaste. Var bara lite (dumt) retsam… Förlåt för det. Är inte så bra på att debattera så här, och jag har en ovana att slänga mig in med alldeles fel attityd i diskussioner där jag egentligen inte är så insatt. Stort av dig (er) att ha tålamod med mig.
Egentligen tycker jag nog också, personligen, att det finns syften med sådana där listor (att jag är lite motvalls kanske beror på att det känns lite cyniskt eller nåt), speciellt om jag är dåligt insatt och vill ha ”sökhjälp”, men om någon säger till mig att något är bra konst, är jag nyfiken och vill veta varför man anser att den är bra (även om det bara råkar vara att ett verk åstadkom en större känslomässig upplevelse). Och det ena behöver ju inte utesluta det andra. Som sagt, för den enskilde finns det inga problem med listor.
”Den meningen säger bara en väsentlig sak, att kvaliteten skapas av konstvärlden och inte är någon mystisk andlighet i konstverken.”
Tillämpar du inte här tertium non datur-argumentation. Finns det alltså inga andra alternativ än ”konstvärlden”/”den symboliska makten” och ”mystisk andlighet”?
Hej Jacob C. Jag tror inte man har något tredje. Du vet Gud finns eller inte, svårt att tänka sig något mitt emellan. Däremot skall man inte underskatta vad som kan produceras genom konstvärlden. Det är lätt att bli föraktfull mot ”konstvärlden”, men det är ju en samling kompetenser som skapar konsten och konstverken tillsammans. Det kan förefalla sterilt när saken ställs upp i ett definitionsformat men så är det inte när man ser på praktiken.