I Expressen skriver Peter Cornell om utställningen Deadline på Musée d’Art Moderne i Paris. Museet visar arbeten som utförts av konstnärer som fått veta att deras dagar på grund av sjukdom var räknade. De flesta är välkända: Absalon, Gilles Aillaud, James Lee Byars, Chen Zhen, Willem de Kooning, Felix Gonzalez-Torres, Hans Hartung, Jörg Immendorff, Martin Kippenberger, Robert Mapplethorpe, Joan Mitchell, Hannah Villiger.
Men mest har jag funderat över Cornells slutplädering:
”Deadline ser jag som ett exempel i en större rörelse mot det basala, en reduktion till det elementära som jag tycker mig skymta i dagens konst. Utställningen bildar en modell för något som är allas villkor; även de kärnfriska lever trots allt med en deadline.”
Jag har svårt att få ihop vad han skymtar för något. Konsten befinner sig genom sin högdiskurs välplacerad i ett existentiellt perspektiv. Men det är ytterst svårt att meningsfullt renodla stora teman som kärlek, liv eller död. Dagens samhälle bygger på sensation och fascination, konsten kommer inte heller undan. Det där med ”tänk o människa, snart skall du dö”, vem i konstvärlden har tid eller intresse för sådan skåpmat? Problemet i konsten ser jag snarast som den fortlöpande standardiseringen, den kvalitetsgaranterade utställningen. Nog är Deadline en säker kvalitetssatsning, ett smart utställningskoncept som måste tas på allvar. Och som inte med någon fördel kan köras för ofta.
Med lite god vilja ser man dessutom att det finns gott om påtagligt basala konstnärer, sådana som reducerar till det elementära. T ex Tracey Emin som ställer ut på Lehmann Maupin i New York. I en intervju meddelade superstjärnan ”I’m approaching 50, and my sex drive is not what it used to be.” I en uppläsning som ingick i Performancefestivalen Performa, också i New York, berättade hon att hon sällan masturberar. Basalt och reducerat.
Tracey Emin: Those who suffer love, 2009 (videostill)