Vid den här tiden på året blir tomtarna talrika. En del av dem har tydligen hamnat på loftet. Anna Brodow Inzaina överträffar sig själv när hon utnämner mig till den rådande konstregimens lakej. För att spela en sådan roll kan man knappast presentera rondellhundar eller ständigt påpeka samtidskonstens som stagnerande konsensusfält. Nu är frågan om Anna Brodow Inzaina är den enda upplysta varelsen i en värld där hennes kollegor och andra spelar lakejrollerna.
För övrigt är det en intressant fråga vem som utgör konsthegemonin. Jag har varit inne på det här tidigare, att det inte finns några direkta maktutövare utan enbart agenter som i god tro agerar utifrån den konsensus man tror på. I samtidskonstens självuppfattning är stagnationen välkänd. Biennalerna som alltför återkommande bekräftelse på samtidskonstens ordning har man diskuterat ingående under otaliga seminarier. Som man nog kan förvänta sig utan något påtagligt resultat. Ett nytt initiativ är märkbart. Som Rasmus påtalade häromdagen avhölls en debatt igår på Städelschule i Frankfurt på temat ”Farewell to Contemporary Art”. Mera distinkt vill man uppmärksamma två aspekter av det som utgör samtidskonst, den interna respektive den generella ”samtidigheten”. Den senare är resultatet av en alltför ohämmad vilja till icke-hierarkisk cross-over: För att förstå samtidskonst skulle det vara tillräckligt att vara samtida. Nu, menar man, har den ekonomiska kristen skakat denna blandning. Texten avslutas med att det kan bli svårt att värdera samtidskonsten varför man kanske helt bör avstå från denna beteckning.
O sancta simplicitas! Har man inte en uppkoppling på Städelschule så att man kan kolla läget på artfacts? Förlåt, jag vet att det enligt regimen är förbjudet att använda sig av denna mätmetod. Då väljer man hellre att med bekymrat lutande huvud ägna sig åt svårmodet.
Nå, det där var bara ett nedslag. E-flux Journal nr 11 ägnas helt åt “What is Contemporary Art?”. Inget särskilt upplysande kommer fram ur de här texterna trots att de i sig är läsvärda. Att det inte blir något resultat torde hänga samman med att konstvärlden inte kan få med sig att konsten och konstvärlden är helt beroende av den högdiskurs som man producerar. Problemet finns inte, som man nu tror i Frankfurt, i att ”samtidigheten” har slagit ut den kompetens och bildning som är förutsättningen för att hålla samman fenomenet samtidskonst. Högdiskursen gör precis det med sin urskiljningsteknik; den kan också behandla ”samtidigheten” med diskursbildning på hög nivå – med sin institutionella särprägel: alltså att den anpassas till konstvärldens behov.
Samtidskonsten är inte i någon fara. Att den är besvärlig hänger snarare samman med att man envist vägra att ge den något namn. Förmodligen beroende på att man på intet sätt vill riskera att den blir uppdelad i konstriktningar och ismer och därvid påminner om modernismen. Den internationella samtidskonsten skall ju vara så fri att varje inskränkning närmast är en skymf. Emellertid är det tämligen enkelt att ge den de beteckningar som beskriver trendutvecklingen från det tidiga 1990-talet med relationell estetik och social kritik (uppdelad i underavdelningar allt enligt modets nycker). Just nu står det t ex och väger om det skall bli en reell trend av Climate Art.
Om det skall bli några attitydförändringar tror jag mest på Modernismen. Allt mer talar för att det modernistiska ramverket som beskrivningsmodell kan fånga upp händelseförloppet från postmodernismen och framöver vilket också kan inkludera Duchamp, pop och konceptkonst.
Upproret mot modernismen har främst handlat om två saker. Dels att den essentiell och forminriktad och dels dess framstegsoptimism. Essentialismen är lätt att klara av eftersom samtidskonsten aldrig avskrivit den; man får här fortsätta med generositeten att samköra essentialismen med den sociala konstruktionen. Forminriktningen är inte heller något problem alldenstund upproret handlat om vilka former konsten kan uppträda i (svaret var Alla). Framstegsoptimismen kan man också dela med modernismen med tanke på alla de förhoppningar som har ställts på den sociala kritiken och som ännu inte är avskrivna i den möjliga Climate Art-trenden.
Keren Cytter avslutade nyss sin föreläsning på Städelschule i Frankfurt. Här en stillbild från hennes senaste film Four Seasons.
Är det inte lämpligt att söka lite högre upp i Artfacts lista om man nu ska utnämna rådande konstregimslakejer. Här försvarar jag Vilks stenhårt.
Det som jag tycker är intressant med städeldebatten och många andra händelser på sistone är misstanken om problem med samtidskonsten / konsten – kanske som en följd av den ekonomiska krisen. Även om buden och tagningarna är olika (olika doser av politik, olika läger, olika problemframställningar) – så verkar det som att rätt många är beredda att reflektera över vad konsten ska företa sig o.s.v.