Rondellhundspremiären i Sundsvall är nu genomförd och den teckning som sände svallvågor över hela världen utanför konstvärlden har blivit övermålad. Inte hur som helst utan av Wejdan Derky, konstnär från Syrien, utbildad i Damaskus. Ett modernistiskt och stillsamt måleri som har tagits emot med stor tacksamhet av en kommentator på YouTube. Texten är på arabiska men den skall förstås ungefär så här: ”beloved sister in God’s heart by God, that God chose to come from Syria to Sweden to ?????? each ??????? ????? in order to have been provided for messenger Karim ????? painting, which has done this ….. ????? recognized ????? ???? Allah ????? and all our appreciation and respect Mohammad al- Prince and the family….”
På debattfronten pågår bataljen kring Islam med samma artilleriarsenal som vanligt. Jag har ibland undrat varför Andreas Malm är en så bra journalist som han är. Min utgångspunkt är den institutionella journalistteorin som ger honom en hög ranking eftersom han backas upp av landets två största tidningar, Aftonbladet och DN. Man kan ana flera skäl. Först att han sedan länge har skapat sina förbindelser med kulturredaktionerna. Dessutom kan han uppfylla två väsentliga mål för tidningarna. När Malm skriver blir det liv i luckan. Hans texter brukar milt sagt vara kontroversiella. Aftonbladet och DN kan därmed uppfylla det de gärna vill: Att vara radikala och på ett otvetydigt sätt skilja sig från murvlarna på andra sidan. Aftonbladet har förlorat prestige under hösten genom publiceringarna av artikeln om möjlig organhandel från Israels sida och inte minst genom Jimmie Åkessons något överraskande inhopp.
Häromdagen fick man äntligen tillfälle att ta upp maktkampen igen. Expressen publicerade Ayaan Hirsis artikel där hon försvarar det schweiziska minaretförbudet. Malm är rätt man att ta hand om ett sådant fall. Expressen säger att artikeln är viktig eftersom Hirsi oväntat tar ställning för ett främlingsfientligt parti. Men Malm menar sig förstå att Expressen utnyttjar artikeln för att driva sin muslimkritiska linje. Björn Wiman försvarar sig och Åsa Linderborg backar upp Malm.
Vad är det som pågår? Ja, Aftonbladet måste vara radikalt vilket Expressen inte kan vara, där får man nöja sig med den defensivt liberala linjen. Är kulturredaktionernas ändlösa krigande något annat än underhållning? För ämnet engagerar och då måste det också till ordentliga överdrifter. Bortsett från Åkessons artikel, som sannolikt fick en effekt på väljarkåren, är debattpolitiken en sak för de redan invigda.
Jag gillade detta inlägg. Inte minst läste jag följande rader med särskild behållning:
”Jag har ibland undrat varför Andreas Malm är en så bra journalist som han är. Min utgångspunkt är den institutionella journalistteorin som ger honom en hög ranking eftersom han backas upp av landets två största tidningar, Aftonbladet och DN.”
Pingback: Kunstavisen » Blog Archive » Rondelljakten
Tänk att en TECKNING sände svallvågor över hela världen utanför konstvärlden. En teckning av en hund. Tänk att konsten kan FÖRÄNDRA, skapa debatt, ifrågasätta normer och värderingar. Vilken mäktig och sällsam KRAFT konsten är. Det får vi aldrig glömma Lars…!
Lise. Snarare tvärtom. Vad vi kan lära oss är att konsten inte kan någonting. Först måste konsten dräneras från sin konst för att sedan fix och färdig dra ut på äventyr i världen.
Någon sade att konsten var ett verktyg för acceptans och det är ju rondellhunden ett smärre bevis på eftersom den inte längre är nämnvärt kontroversiell. Eller är den det?
Hur kom du på tanken att ägna ditt liv åt nånting som du inte tror på?
Anvar. Konsten är en utmärkt idé, vad som behövs är en omprogrammering.
Per. I konstvärlden är rondellhunden på intet sätt accepterad. Och vad vi vet nu är att det inte behöver bli någon uppståndelse om den visas i Sundsvall. Strängt taget är det ändå ett val som medierna gör. Vad som uppmärksammas blir mycket lätt kontroversiellt. Det gäller nog fortfarande för rondellhunden.
Lars. Jag förstår hur du resonerar. Jag måste fråga, om du själv skulle bli programmerare och tillrättalägga de fel i konsten, vilka renderar till att konsten inte ”kan” något, hur skulle du själv vilja att det skulle se ut? Eller pekar du på bara generellt på en problematik?
Eller kanske; är du personligen tillfreds med det faktum att konsten inte kan något? Följdfrågan skulle naurligtvis bli konstens syfte, alltså den eviga och måhända uttjatade diskussionen. Men om vi hoppar framåt ett steg även där, är det en dålig idé att ge konsten syfte överhuvudtaget, alltså en fingervisning om vad konst i en utopi skulle kunna uträtta?
Per. Jag menar att uppröjningsarbetet är omfattande. Att ta itu med konstens historia och det ständigt återkommande eländet med att den när som helst tycks förvandlas till bildhistoria. Eftersom konstvärlden, vilket jag otaliga gånger påpekat håller sig med dubbla teorier, uppstår avsevärda svårigheter att kunna föra några som helst vettiga resonemang. Man vill inte heller erkänna sitt beroende av högdiskursen och vad den gör, konstens styra och svaghet.
Om jag skall säga något om konstens syfte menar jag att den kan bara en sak: estetisera, alltså skapa en distans till det ämne den behandlar. Effekten kan beskrivas med de ord som Hans Ulrich Obrist yttrade i Köpenhamn i samband med klimatprojekten: “Art doesn’t have the power to find solutions. But it can find productive ways to disagree.”
Problemet med vem som skall ta del av dessa ”produktiva vägar” kvarstår. Så vi har alltså frågan om att skapa en ny publik för konsten. Det borde vara intressant men är det i praktiken inte.