Del 929: Från Moderna 2004 med kritiker

Jag får framföra mitt djupt kända tack till den support och den medkänsla som visats mig i omröstningen angående chefskapet på Moderna. Ett bra förslag till Moderna är att låta listan med omröstningen på konsten.net avgöra hela tillsättningen. Stora summor skulle sparas.

Som sagt lovar jag att sätta fart på Moderna. Lars Nittve har förvandlat museet till ett modernt konstföretag med en rad stora, publikvänliga och välgjorda utställningar. Den experimentella och kontroversiella sidan har däremot inte någon plats i företaget. Efter företagskonceptet är det dags att sätta upp en kortvarig, intensiv och voltrik Transformatorstation.

En liten skrift har precis kommit ut. 2004 arrangerade Moderna en debatt om konstkritik Pressures on Art Criticism: What is an Independant Art Critic Today. Debatten var initierad av Konstkritikersamfundet. Redovisningen tog alltså sin tid och det har varit många turer angående den lilla skriften. Ett av de stora problemen har varit vem som skall stå som redaktör och vem av de inblandade som inte har förstått vilken överenskommelse som hade träffats.

Sedan 2004 har det diskuterats ingående om konstkritikerns status och dennes förhållande till journalistik och underhållning. Deltagare: Mårten Arndtzén, Carlos Capelán, Lars O Ericsson, Ronald Jones, John Peter Nilsson, Lars Nittve, Ann-Sofie Noring, Margareta Tillberg, Sabine Vogel (vid den tiden kritiker i Berlin) och Janneke Wesseling (Holländsk kritiker).

Skriften är trots förseningen läsvärd. Vid den här tiden var curatorn ett diskutabelt inslag i konstvärlden men flera av debattörerna slog fast sitt fulla förtroende och några insåg redan då den ledande funktion som curatorn representerar. Idag, fem år senare, har curatorn på nytt blivit ett problem genom att vara alltför etablerad och i allt högre grad representera en standardiserande instans i konstlivet.

Lars O Ericsson klagar över att den yngre generationens kritiker inte intar någon ståndpunkt, ”It’s so quiet now and lukewarm”. Mårten Arndtzén nämner att den svenska konstkritiken är dominerande positiv och att det gör kultursidorna tråkiga. Det existerar inte någon frontlinje. Kritikerna kommer sedan fram till att de borde vara i stånd att på egen hand upprätta en frontlinje. En god tanke, men den har vi inte sett något till. De kommer också fram till att en väsentlig del av konstkritiken är att vara subjektiv (i motsats till journalistiken). Det kan vara värt att fundera över idag. En kritiker som tror sig vara subjektiv brukar ha ungefär samma synpunkter som de andra har. Om de tillhör den relevanta gruppen. Avvikande och då gärna lite äldre figurer är mer subjektiva såtillvida att de sedan länge har profilerat sina käpphästar vilka läsaren kan förvänta sig. Så mycket för den subjektiviteten.

Kritikern kan tycka saker men jag menar att i praktiken är det ytterst sällan det blir några stora avvikelser. På Aftonbladets blogg idag skriver Ulrika Stahre angående att man har lagt ner åtalet mot NUG:

”Helgar ändamålen medlen? Alltså om ett konstverk blir bra, var det värt att bryta mot lagen? Jag svarar ja i det här fallet, eftersom verket bygger på en kritik mot den ideologi som säger att bara vissa människor och företag får ta det offentliga rummet i anspråk. Det bygger på ett lagbrott för att det är en kritik av lagen. Verket har inte skadat någon människa. Eller någon alls. Och det är viktigt, alls ingen bagatell, den här vintern när friska vargar dödas och plågande grisbönder än så länge går fria från åtal.”

Här representerar Stahre först konstvärlden som generellt sätt har varit positivt inställd till NUG. Den andra argumentationsdelen är mera Stahres ideologiska hemort som så väl passar i Aftonbladet. Det är svårt att vara subjektiv.

Curtis Mann Loudspeaker (Beirut) 2007
Mann är en ung amerikansk konstnär som främst manipulerar och förändrar funna bilder.