De hittills få recensenter som har uttalat sig om Tino Sehgals utställning på Guggenheimmuseet i New York är positiva eller relativt positiva. Han presenterar två arbeten, Kiss (tidigt 00-tal) med två varandra omslingrande aktörer i tretimmarspass samt ett interaktivt, eller skall vi säga uttalat och dirigerat relationellt, verk. Det senare består i att ett barn kommer besökaren till mötes och upplyser att det är ett Tina Sehgal verk samt ställer frågan ”What is progress?”. Under diskussion ledsagas besökaren till en yngling och proceduren upprepas. Och den upprepas än en gång med en vuxen som så småningom avslutar med att ange verkets titel som alltså är Progress. Det som blir kvar är upplevelse och minne. Sehgal är inte förtjust i objekt och säger sig vilja arbeta för en liten förändring inom ramen för det tekonologiska produktionssystem som han menar är destruktivt. Han har också nämnt miljöfaktorn men den tycks ha blivit mindre intressant. Ett särskilt problem är den digitala världen eftersom ett digitalt objekt är något annat än en fysisk produktion. Av någon anledning tar dock Sehgal också avstånd från det. Sehgal anser också att konceptkonstens dokumentationsiver var ett misstag.
Sehgals puristiska hållning är inte ny. Hans närmaste förebild är uppenbart Ian Wilson (f. 1940) vars arbeten handlar om ”oral communication”. Här är det samma sak, ingen dokumentation. Wilson arrangerar ett samtal med sin publik och det dokumenteras alltså inte.
Skillnaden är dock stor. Visserligen producerar inte Sehgal några objekt. Hans bakgrund är bland annat dansarens och koreografens vilkas verk endast kan registreras genom dokumentation. Men i motsats till den lågmälde Wilson är Sehgals händelser världsnyheter som även sprider sig utanför konstvärlden. Man får också tala om en objektkaraktär eftersom de helt eller delvis är koreograferade. De blir i praktiken omsorgsfullt dokumenterade genom all den text som produceras av deltagarna där naturligtvis de mest framträdande kritikerna spelar en stor roll. Fotoförbudet skapar ett aktivt intresse att överträda det. I New York Times gick det också vägen att få en bild av ”det förbjudna”.
Onekligen bjuder Sehgal på en del fyndiga idéer och måhända är den yngre generationen som är obekant med 60-talets konceptkonst fascinerade. Och ingen kan förneka att Sehgals strategi har lyckats göra honom till ett av samtidskonstens stora namn.
»I present oral communication as an object, … all art is information and communication. I’ve chosen to speak rather than sculpt. I’ve freed art from a specific place. It’s now possible for everyone. I’m diametrically opposed to the precious object. My art is not visual, but visualized.«
(Ian Wilson)
Ja, hans bildförbud ställer onekligen till en del problem samtidigt som det triggar igång en vilja att bryta mot det. Och visst det är bara att erkänna jag har själv fallit för hans Kiss (2002) (http://artandenthusiasm.wordpress.com/2010/01/30/tino-sehgal/). För som du mycket riktigt påpekar kommer han ju Tino Seghal från dans/performance hållet och det är fortfarande hans koreograferade verks som jag tycker att han lyckas bäst med.
T Olsson. Där ser man, det är möjligt att falla för den tråkiga Kiss. Men sådant är dock smaksaker.
Tino Seghal har onekligen gjort ett och annat viktigt verk, och så snart man hör orden ”viktigt verk” skall man osäkra sin revolver.
Leo, svårigheten i det du skriver ligger i att osäkra sin revolver. Det är svårt eftersom det inte finns säkring på dessa artefakter. Välj istället pistol.