Den här helgen är det alltså konstmässornas tid i Stockholm. Mest sympati får Supermarket som i varje fall försöker bjuda på lite stökighet och överraskningar. Mässor är alltid en svår sport eftersom blandningen är stor och för att det inte brukar vara något som på allvar bryter mönstret. Inte heller kan det bli tal om någon profilering. Supermarket Talks lägger dock särskild vikt vid Dokumentationen och citerar bland annat Boris Groys som uttalar sig om att dokumentation inte är konst. Fast han medger också att den brukar bli det när den visas på en utställning. För övrigt finns det ingen möjlighet att avvisa dokumentation som principiell icke-konst. Till syvende och sist är konstvärlden som avgör den saken och vi vet därför att den blir till konst utan några som helst problem.
För att markera sig som ny och överraskande konst är det främst ironin och satiren som får spelrum. Såvitt jag har kunnat se är det så också på Supermarket. På Market är det mera sobert och där lägger Nils Forsberg i Expressen märke till Marcel van Eedens teckningar. Eeden, som alltid tecknar sådant som har ägt rum före hans tid, visades i fjor i New York och i Köpenhamn även då med renässansmålaren Grünewald som tema.
Men hur är det med något som distinkt framträder? Jag har sedan ett halvår hållit ett öga på Bruce High Quality Foundation. Nu är det dags för denna konstnärsgrupp (bildad 2004) att motsvara högt ställda förväntningar. Det förväntas att Whitneybiennalens (som öppnar den 25 feb) huvudnummer blir BHQF. Gruppen nöjer sig inte med att delta utan arrangerar parallellt en Brucennial som ”brings together 420 artists from 911 countries working in 666 discrete disciplines.”
Den bärande idén är den fiktive Bruce High Quality (visas som ett jätteansikte) som påstås ha omkommit i 9/11 attacken. Hans ”Foundation” fortsätter alltså att visa hans konst. Deras fyndiga galenskaper handlar om institutionell kritik och är tillräckligt avvikande för att märkas i New Yorks konstliv. De har bland annat gjort projekt på Moma och deltog i Performa 2009. Framgångarna har ägt rum i raketfart (50 000 placeringar upp på artfacts under ett år) och har ni inte sett deras sevärda promotionvideo finns den HÄR.
Institutionell kritik är ingen stor sak i Sverige sannolikt på grund av att konstvärlden är så liten att det blir principiella framställningar som knappast blir påträngande.. Alternativet skulle vara rena personangrepp men inte heller det fungerar särskilt väl. I New York finns det mera villebråd samtidigt som genren är omtyckt. Framgångarna för BHQF stegras dessutom eftersom de skiljer ut sig som annorlunda. När gruppen gjorde sin audition hos Deitch Projects är detta helt uppenbart. Det finns en video som visar kontrasten mellan den ändlösa raden av förhoppningsfulla konstnärer och BHQF. Ett mönsterexempel på hur man skall gå till väga för att ta över scenen.
Sedan är det en annan fråga om BHQF har förutsättningar att bli intressanta utanför den amerikanska scenen. Helt omöjligt är det inte, de har bland mycket annat gjort en film tillskriven Jean-Luc Godard och en performance med titeln ”How to Explain Pictures to a Dead Bull”.
BHQF maskerade som museer
Pingback: marcel van eeden