“Nowadays change means doing what the mainstream does, but doing it differently”, skriver Holland Cotter (NYT) när han tar sig an parallellaktionen till Whitneybiennalen “The Brucennial”.
Det är andra gånger den äger rum, nu under större omständigheter efter The Bruce High Quality Foundation markant är med också på Whitneybiennalen. Något måste hända och det händer också mest hela tiden.
”The word these days is that it’s impossible for artists to take an effective critical position outside the socioeconomic system called the art world. The system is all-encompassing. It absorbs all resistance. The very notion of alternative anything is a romantic illusion.”
Inget kan ske utan att konstvärlden vill det. Hur många och intressanta alternativ det än skulle dyka upp är det intet värda om de ej välsignas av konstvärlden och får sina nödvändiga stödjepunkter. Att skapa ett alternativ är alltså inte så svårt. Att få någon intresserad är desto svårare. Cotter har faktiskt en idé om hur det egentligen skall gå till:
”This means that if your defining goal is to change that system — open it up, tangle its wiring, expose its codes — you have to work from within: but really work, take what you find and seriously do something to it to make it your own.”
Så kan man kanske säga men det som avgör är om det får någon effekt. En systemförändring under uppsegling kommer att skapa en rasande kritik från stora delar av konstvärlden. Man får inte glömma att alla dem i konstvärlden som säger sig önska systemförändringar knappast kommer att leva upp till det när det dyker upp något som ifrågasätter deras uppfattningar och positioner. Det går bra för BHQF och Cotter instämmer i applåderna. Men något alternativ är de inte. Deras Brucennial är en demokratiskt blandad utställning curaterad av Julian Schnabel son Vito (f. 1986). Fadern deltar.
Whitney tillåter inte fotografering och det för mig osökt in på mitt mellanhavande med Tino Sehgal. I den föregående posten hade jag en diskussion med en anonym kommentator som menade att det var ointressant och att det var självklart att Sehgal framgångsrikt skulle kunna hävda sin copyright. Jag tror inte alls på det och knappast någon har väl undgått att se hur bildspridningen genom nätet i praktiken är omöjlig att hejda. Sehgals inställning är en ikonoklastisk uppfattning (symboler går bra men inte index och ikoner): Bilder förstör den unika upplevelsen av den verkliga händelsen. Uppfattningen är densamma som den religiösa med skillnaden att de religiösa bildstormarna har för sig att de skall rädda människornas själar från helvetet. Sehgal vill visa omsorg om de upplevelser han skapar och tror tydligen inte att publiken själv kan göra sin val. För så här är det ju: Bild- och videoåtergivningar är inte Sehgals arbete utan något helt annat (enligt vad han själv säger). Någon copyright kan han inte ha på annat sätt än när det handlar om att uppföra de verk han har skapat. Å andra sidan skulle ett försök att sätta upp dem bli en förvirrad tillställning eftersom han själv är nödvändig för att det skall bli en riktig Sehgal. Han är befriad från förfalskare eftersom ingen institution skulle godta någon annan än Sehgal själv eller eventuellt hans legitimerade galleriombud. Hans krav stannar vid att han inte önskar att hans verk skall avbildas. Men hur mycket är en enskild konstnärs önskan värd? Nu finns det till och med levande bilder från de hemlighetsfulla konversationerna som försiggår på Guggenheimmuseet.
Nå, varken Whitney eller någon annan kan hålla rent för brott mot bildförbudet. Pressbilderna finns redan överallt och för dem som tar en tur på Flickr finns praktiskt taget allt där också. Rörliga bilder myllrar det av. James Kalm är numera accepterad som kritiker. Förra Whitneybiennalen blir han hejdad vilket inte stoppade Kalm som körde med den vinnande frasen: ”The camera is off” – vilket den inte var. Hans första Whitneyrapport finns HÄR.
Från The Brucennial
Tinos position är ju förstås helt omöjlig och det främsta syftet är att skapa en intressant position, att lyfta upp Sehgals trademark. Vad som händer ”live” är på intet sätt så pass intressant att det i sig skulle kräva censur av mediering – för att skydda ”liveheten”.. (ta bara en funderare över vad den framträdande censuren gör med livehändelsen).
Intressant som företeelse, men rätt trist som performance. Mer anti-performance än performance, faktiskt. Och han är inte den enda som gör pastisch på nån form av contemporary art. Som synes.
Lars, har du börjat fundera på vad du skall säga om nakenchocken i Alingsås ?
Denne Schnabel….både sonen och konstnären själv seglade förbi i dokumentären Super Art Market av Zoran Solumun som vi visade på Supermarket Talks : : http://www.fria.nu/artikel/82605
….och vi är ändå alternativa.
Joel. Jag har mina funderingar men jag tror att vad som sägs kommer att vara helt beroende på hur mötet utvecklas.
Rasmus. Jag har blivit alltmer skeptisk till Sehgal och det var jag långt innan vår lilla incident. Det går lite för lätt och börjar bli såååå förtjuuuuusande. I min nya dramadokumentär ”Sehgal och det andra budet” har jag alltså både Guggenheimbilder och lilla This Progress barnet.
Sehgal har inget motiv till sin ikonoklasm förutom att det håller hans särart vid liv. Han inser att dokumentärmaterialet kan förstöra hans aura.
Pontus, tack för länk. Men Schnablarna är intressanta. En gång var fadern den störste av de största och endast Robert Hughes var elak. Det kan han aldrig glömma även efter fallet.
Tack för omnämnandet.
Problemet är som följer:
Sehgal är i första hand en spelare på konstmarknaden, och han tycker sig ha uppfunnit en helt egen liten vrå i denna marknad. På så sätt skiljer sig inte Sehgal nämnvärt från Koons eller Hirst. Sehgal försöker skydda sin marknad.
Sehgals marknad är beroende av en ide om att det performativa uppräthålls, och det är det Sehgal gör när han motsätter sig dokumentation, på detta följer att Lars video eller någon annan dokumentation spelar Sehgals marknadsspel.
Hur som.
Här blir likheterna med M. karikatyrerna slående. Beskyddandet av ett andligt värde. Med emfas på just beskyddandet. Och provokationer som lockar till beskydd ska man undvika. Varför, jo just för att de är banala. Detta lärde vi oss under pottträningen.
Jag antar i förlängningen att Sehgal och M. beskyddarna kommer enas under den geniala banderollen som dök upp i Köpenhamn: Freedom of speech go to hell. Den ultimata provokationen tillbaks mot den liberala demokratin.
Anon, jag är förtjust i din marknadsidé, har aldrig riktigt tänkt så i karikatyrfrågan:
Islam är i första hand en spelare på den religiösa marknaden, och utövarna tycker sig ha uppfunnit en helt egen liten vrå i denna marknad. På så sätt skiljer sig inte Islam nämnvärt från Kristendomen eller Judendomen. Muslimerna försöker skydda sin marknad.
Islams marknad är beroende av en ide om att de särskilda religiösa kraven uppräthålls, och det är det muslimerna gör när de motsätter sig karikatyrer eller annan respektlöshet, på detta följer att Lars teckningar eller andra karikatyrer spelar Islams marknadsspel.
Något ligger det väl i det men helt symmetriskt förefaller det inte att vara. För Sehgals del ser jag främst problemen med hur han skall motivera sin ståndpunkt. Han tycks ha övergivit den ekologiska tanken och kommer istället in på något som har uppenbar likhet med den traditionella ikonoklasmen. Med den ambition och med de spektakulära utspel som Sehgal har blir han naturligtvis intressant för dels lockelsen för betraktaren att få med sig något avtryck. Man kan tydligen göra anteckningar även om det ogillas (betraktaren anses inte vara tillräckligt deltagande). Och dels den kritiska granskningen. Med ett dokumentmaterial blir nog upplevelsen av de ”givande” diskussionerna om ”progress” tämligen banala. Samtidigt tror jag inte att det är rättvist mot Sehgal att enbart se honom som en slug marknadsförare. Han tror säkert på sin sak och jag tror inte heller han har en strategisk plan för framgång.
Intressant är att jämföra honom med Ian Wilson. Det finns inga piratkopior av hans seanser men det finns inte heller något intresse för dem. Wilson är inte alls lika sexig som Sehgal. Han kan bibehålla sin konsts immaterialitet genom att den inte har något avsevärt värde som dokumenterad.