Fortfarande kan det vara värt besväret att examinera ett konstutspel med motsättningen konst eller/och kultur. I Horace Engdahls essäsamling ”Ärret efter drömmen” finns hans artikel från 1996 där han skriver:
”Kulturen är en gemensam tillgång, ungefär som språket. Den kan odlas. Den kan i någon mån fördelas och spridas, kanske till och med administreras. Icke så konsten. Den uppträder oväntat och gynnas inte av någon planering. Ingen, inte ens konstnären, förfogar över den. Den lånar sig inte till att plåstra om sociala skador. Kanske river den i stället upp nya sår. Den är borta innan den upptäcks: hallstämplad konst är redan kultur, eller snarare övertäckt av kultur.”
Men en sådan ingång är det inte mycket som hamnar i konstboxen. Vi kan t ex vara säkra på att vi befinner oss i kulturen när kritikerna jublar. Lee Lozano på Moderna och Tomás Saraceno på Bonniers konsthall är alltså exempel på kulturyttringar.
Engdahl har t o m diagnostiserat symptomen som uppträder när en kritiker stöter på det avvikande: ”Det är som ett svagt illamående, ty det är en fordran som är främmande för den sociala kropp i vilken kritikern valt att leva för att överleva.” (”Kritiken och dess dubbelgångare”, 1992)
Hårda teser som gör det ännu längre mellan konstframträdande. Om det är så att Engdahl har rätt i vad han skriver, och det har han nog, borde konstnärerna inse att deras uppgift är att skapa detta illamående hos kritikerna. Vilket inte är lätt eftersom de är inställda på att bevaka sin gard. Den får inte falla ner eller leda till ett våldsamt puckla på.
På tisdag öppnar utställningen ”Miss Landmine” på Armémuseum i Stockholm. Världen sorteras uppenbarligen efter don, innehåller något minor, då är det Armémuseum som tar hand om konsten. Evenemanget ”Miss Landmine” kommer från Norge och konstnären Morten Traavik. Det handlar om kvinnor som har invalidiserats genom landminor men som här för möjligheten att delta i en skönhetstävling. På norska kulturrådets årskonferens 2008 ingick projektet som ett exempel på konferensens tema ”Den farliga konsten”. Samma sak här som Engdahl talar om. Hur kan konst vara farlig om den blir omhändertagen av norska kulturrådet med invigningstal av kulturministern?
”Miss Landmine” ställer dock till lite oreda. Projektets relationella karaktär gör att det i betydande utsträckning hamnar utanför konstvärlden. I Kambodja förbjöds den med motiveringen att den inte var värdig för de handikappade. Jag deltog själv i ”Den farliga konsten” (se tidigare inlägg) och minns att entusiasmen inte var överväldigande. På konferensen, alltså inom konstvärlden, var motivet att det blev feministiskt fel att använda skönhetstävlingen som form. De deltagande kvinnorna var inga korrekta feminister och arrangören borde också ha förstått att en sådan tävling är kontraproduktiv i ett feministiskt perspektiv. Mot denna argumentation finns den uppmärksamhet som riktas mot problemet med landminor. Så finns det något att diskutera. Om det är tillräckligt för att framkalla ett svagt illamående hos de svenska kritikerna återstår att se.
Dubbla Miss Landmine
Hej Lars! Kolla upp Christoph Büchels pågående utställning på secessionen i Wien. Inte nog med att han sedan länge kört med dokumentationsförbud (som han starkt hävdar genom att stämma de som inte är till hans behag) – det känns säkert igen – så ställer han nu till med en händelse som är intressant på flera plan och upprör många. Kritikerna har inte riktigt fattat hela galoppen heller.. hur pass mycket det ställer saker på sin spets. Det är mycket ironiskt hur saker och ting spelas ut.
Hej Rasmus! Jag har följt saken och den kan vara värd att ta upp. Som det brukar bli är det de utomkonstvärldsliga reaktionerna som ställer till det. Det kan knappast skapa något lätt illamående hos kritikerna som säkert är vana vid värre. Men vad är det som de inte har förstått?
Dokumentationsförbudet måste vara rätt nytt för Büchel eftersom det mesta han har gjort tidigare finns på både rörlig och stillbild.
Ja, jag trodde detsamma (ang. dokumentationsförbudet) men tydligen är det så att han haft den hållningen länge..? Han kanske inte är lika rabiat som Tino vad gäller läckage då?
De utomkonstvärldsliga reaktionerna är en sak, det intressanta är nivån av hyperrealitet – kritikerna skriver om det, men det verkar som att de inte inser sin inblandning och en helt annan möjlig tolkning av Büchels tilltag.. Är det inte samma hyckleri i Wien som i konsten? Det kanske inte är obehagligt nog, som du säger – alla är inställda på att göra sitt jobb, dra sitt strå till stacken. Men en kritiker som verkligen skriver om det hyperreella borde kunna pussla ihop det.
Vem/vad som väcker illamående är ju något personligt. Vore intressant om man kunde genomföra någon slags statistiskt säkerställd undersökning och om man sedan utifrån resultatet skulle kunna komma fram till en konsensus:
– Ja, hon/han (det verket, etc ) väcker verkligen ett illamående. Även om det bär oss emot måste vi erkänna att detta är konst.
TJ. Horace Engdahl menar att det är ett objektivt faktum. Som dock kräver den rätta känsligheten hos mottagaren. Jag medger att det är ett spekulativt påstående men likafullt av största intresse.
Jag visst inte att Engdahl tänkte så, det är ju en tanke som Stig Larsson förfäktar. Jag tror de har rätt… nånstans.
Förlåt att jag är sen, Lars, jag har inte hängt med på ett tag, men den här artikeln måste jag kommentera.
Har jag missförstått något, eller instämmer du i Horace stånpunkt? Alltså att sann konst inte är vad konstvärlden administrerar, utan något annat, något som den snarare skulle få kväljningar av? Det är ju en relativt vanlig ståndpunkt, åtminstone bland konstnärer. Men i mina ögon är det motsatsen till en institutionell konstsyn.
Hej Yngve! Ja, tydligen är han lite ringrostig. Saken har berörts flera gånger ehuru indirekt. Den institutionella teorin kan enbart fastställa vad som gäller just nu men det är självklart att framtidens kvaliteter kommer att se något annorlunda ut. Det är därför möjligt att spekulera kring vad som kommer att upphöjas längre fram. Där konstvärlden och dess kritiker visar ett lätt illamående kan det mycket väl brännas med tanke på morgondagen.
Horace var inne på en lite annorlunda linje där han föreställde sig att kritikern inte hade något att tillfoga texten utan kunde tänka sig (motvilligt och lätt illamående) att låta den tala på egen hand – han utgick från det litterära verket.
Här sitter jag och läser de största namnen och deras storslagna litterära verk. Här skildrar den store konstnären melankolin i Vitryssland år 1920.