I morgon lördag, kl 14.00 i Alingsås. Då stiger Elin Wikström ur sin kub efter en längre tid med nakenshow. Enligt konsthallschefen blir det inget spektakulärt uppstigande. Konstnären kommer att vara klädd på konventionellt sätt under debatten.
Vidare har jag fått veta att diskussionen kommer att inledas med att konstnären läser upp sina intentioner. Det låter inte upphetsande, få saker är så dystra som när konstnärerna deklarerar sina uppbyggliga intentioner, men säg den intention som har någon större verkan. Att konstnären vill genomföra detta är ändå förståeligt. Konsten handlar alltid om att det har begåtts ett brott och ofta känner den skyldige ett behov av att försöka slingra sig. Som det brukar vara i domstolarna.
Av en tradition som inte på något meningsfullt sätt kan brytas är varje konsthandling av betydelse ett överskridande. Ordningen har i någon mån brutits och från fall till fall kan det vara av mer eller mindre allvarlig art. Oftast är överskridandet så mikroskopiskt att försvaret blir omvänt; alltså att försöka hävda att ett brott har begåtts som dock inte har kunnat märkas.
Elin Wikström har emellertid begått ett brott genom att sitta naken i konsthallen. Hon vet mycket väl att det är en spektakulär gest och att den ofelbart kom att leda till reaktioner. Hon är utan vidare skyldig till att spekulera i sensationer men i konstsammanhang är sådant mycket vanligt. Olyckligt nog (eller hur man vill se det) är gesten för stark för den större publiken samtidigt som den är alldeles för svag för den initierade konstvärlden. Av pedagogiska skäl kan hon lägga fram sitt försvar genom goda intentioner för att lugna den större publiken men det tjänar egentligen inte mycket till.
Ett betydligt intressantare verk hade vi fått om konstnären inträtt i sin kub iförd nätstrumpor och högklackade skor samt ägnat tiden åt en ivrig läsning av de Sades Justine. Där kunde hon ha häktat på höstens debatt om romanen. Bland andra har Åsa Linderborg gjort sin stämma hörd.
En kraftfullare satsning i detta ämne står Christoph Büchel för när han nu visar sin sexbar i Secession i Wien. Swinger’s Club alltså som kan ägna sig åt sina erotiska förströelser när konsthallen är stängd. Under öppettiderna får besökarna finna nöje genomvandra de rikt dekorerade lokalerna och eventuellt förfasas över vad man ser och alla de tankar som kan väckas angående vad som händer efter stängningsdags. När man passerat detta syndens näste kommer man till den vanliga delen där Gustav Klimts permanenta Beethovenfris är placerad. I denna ingår också nakna damer som en gång i tiden väckte anstöt hos några mindre frisinnade borgare.
Nu är det anstöt igen och dem på högerkanten förfasar sig. Som brukar ske talar man om de statsbidrag som utbetalats både från schweiziska och österrikiska statskassor. Jämfört med dramat i Alingsås är det större omständigheter och en helt annan volym. Dessutom skrymtas det inte: Här ingår utan omsvep SEX. Konstnären är klok nog att inte gå ut med några uppläsningar av sina intentioner. Sådant kan dämpa ivern eftersom projektet trots allt kommer att landa i en relativt präktig korrekthet. Swingers är ju en marginell grupp förbunden med queer vilka ömt vårdas av både konsten och de vänsterradikala. Ingen fara i vassen, konstvärlden är inte skakad, blott några konservativa politiker finner saken mycket intressant.
Från Büchels performance i Secession