Mitt primära intresse med rondellhunden handlade om konstvärlden. Ingen tvekan om att projektet levererar. I en artikel i DN klarnar bilden av konstvärlden när Dan Jönsson tar till orda. Jönsson var en av de få som uttalade sig positivt när det begav sig 2007. Något överraskad var jag och först nu har hela historien kommit fram.
Den progressive konstkritikern är inte främmande för att en konstnär utmanar konstvärldens gränser även om detta skulle innebära att gå utöver den rådande politiska agendan; konstvärlden som har kvittrat att vi är så fria att vi inte har några gränser. Men det har man ju. Frågor som berör Islam, andra exempel är pedofili och Cuba. Så långt finner Jönsson saken acceptabel men det finns förbehåll. Den gränsöverskridande konstnären måste klart och tydligt visa att han inte är engagerad i sådana frågor. Därför råder ett förbud att delta i diskussioner eller överhuvudtaget att ge utrymme åt själva innehållet.
Befinner man sig på rätt sida om den politiska demarkationslinjen föreligger inget hinder för att fritt delta i debatten efter gottfinnande. Ett sådant exempel finner vi i en ytterligare artikel i DN skriven av Gunilla Sköld Feiler.
Jönsson stegrar sig ytterligare inför ett från mig hämtat citat som har fått en viss popularitet: ”Jag har en udd mot Islam”. Andreas Malm kastade in detta i diskussionerna, som Malm plägar är det taget ur sin kontext. Läser man hela meningen är motivet att Islamrepresentanter ofta presenterar sig som den absoluta sanningens budbärare med krav på bokstavstolkning. Jag har svårt att se detta som särdeles graverande.
Jönsson tar också upp ”förlåtelsetemat” som på senare tid har framhållits av flera skribenter (se Fokus). Han föreslår att den konsekventa fortsättningen av konstprojektet skulle vara att konstnären bad om ursäkt. Det är inte ofta konstnärerna får konkreta råd av kritikerna och huvudregeln är att sky sådana förslag som pesten. För vem skulle tro på en ursäkt framförd som en del av konstnärligt projekt? Vad skulle ett falskt och djupt ironiskt inslag ha för mening? Skall vi tillbaka till 1633 och Galileis offentliga avbön sedan han kränkt den i skriften givna sanningen?
Kritikern tycks också hysa oro för att konstnären inte visar någon oro. Jönsson drar till med en knorr om detta men skälet är enkelt. Jag har varit med förr och vet att när hotet är hett, medierna varma, tillslaget genomfört är kusten för en tid klar. Någon galning kan visserligen få för sig att satsa på en spontan operation men den risken är inte så stor.
Vänligare skriver Sinziana Ravini i Helsingborgs Dagblad. Jag har vid flera tillfällen framfört en ganska hård kritik av Ravinis texter. Nu hade hon ett tillfälle att ge igen för gammal ost. Men hon visade sig istället storsint och balanserad. Hon bringar också något i dagern som bland kritikernas och debattörernas allvarsmän och kvinnor har lyst med sin frånvaro: Komedin.
Skriftligt allra bäst? Galileis avbön 1633.
Har tänkt denna tanke en tid nu, dvs. parallellen till Galileo Galileis dagar, och förundrats över att den inte tagits upp. Det är detta som har hänt i västerlandet de senaste 400 åren: Vi har haft en vetenskaplig revolution, framväxt av ett sekulärt och sedermera demokratiskt samhälle. Vägen har varit lång och krokig, många är de som offrat sina liv. Och många är de också som vikt sig under dödshot av fundamentalister, terrorister, fascister och kommunister.
Det logiska är väl att rita en teckning som liknar texten ”jag ber om ursäkt” eller ”förlåt”.
Ravinis artikel var riktigt bra. Parallellen med Ecos roman och munkarna som gömde Aristoteles påstådda Komedi var välfunnen.
Vänta nu här…
Säger Dan Jönsson alltså på allvar att Lars Vilks ska be om ursäkt för att man inte får utmana konstens gränser för att man inte får kritisera Islam (inte med konstens hjälp och inte på något annat sätt heller…) just för att Islam råkar vara en religion??
Är detta vad Dan Jönsson försöker att säga?
Så yttrandefrihet är okej, men inte när det gäller religion som plötsligt är en del av ett konstverk för att då är man dum? Skulle Dan Jönsson med egna ord kunna beskriva hur han uppfattar begrepp som ”klarspråk” alternativt ”tydlighet”. S’il vous plaît. Tycker att han verkar sitta med svansen mellan benen, så att säga…
Kajsa ”Ekis” Ekmans oerhört nyanserade inlägg som visst försökte förmedla att ”är du dum, så blir jag arg” låter oss förstå att hennes djup och vidder vad gäller både kunskap och förnuft är i det närmaste oändliga. Hon är helt enkelt en central tillgång i media som till varje pris måste uppskattas för sin klarsynthet och framför allt för sin finess.
Kravet på Vilks att gå ut med en offentlig ursäkt och Galileos avbön är helt identiskt, men det finns också fler likheter mellan de båda. Kyrkan försvarade in i det sista den geocentriska världsbilden gentemot den heliocentriska och tvingades utveckla ett system där solen och planeterna förmodas, inte bara snurra runt jorden, utan också snurra med ojämna intervall, och plötsliga hopp, runt en imaginär mittpunkt utanför den egna himlakroppen.
På så sätt försökte de ungefär förklara hur solens och planeternas rörelser på himlavalvet på något sätt överensstämde med den egna geocentriska världsbilden. Men i likhet med Dan Jönsson och tidskriften Fokus uppenbara svårigheter att förklara varför yttrandefrihet inte är universell, och måste gälla lika för alla, trasslade de till slut in sig i motsägelser som till slut blev omöjliga att hantera. Ett utmärkt exempel är exempelvis när Fokus chefredaktör, Martin Ahlquist, ställer sig bakom Ulrika Knutsson när hon uttrycker att yttrandefriheten inte omfattar de personer vars meningar hon inte gillar.
Konstnären Kent Viberg i Karlshamn har gjort en rondellhund i form av en bulldog med Lars Vilks ansikte.”Jag gillar konst som utmanar och provocerar men det är ju inte det som Lars Vilks ägnar sig åt” säger konstnären. Vad tycker du om din kollegas tilltag Lars?
http://www.blt.se/nyheter/karlshamn/han-gor-lars-vilks-till-rondellhund%281831450%29.gm
Jag har talat med min käre kollega och han är inte på något sätt illvilligt inställd. Visst är det hedrande att inta positionen som rondellhundsskulptur.
Jag uppfattar tvärtom Kent Wibergs konstverk som hets mot etnisk folkgrupp och som anhängare av Vilks trossamfund känner jag mig djupt kränkt.
För ordningens skull: Fokus har varken ställt sig bakom eller tagit avstånd från Ulrika Knutsons krönika. Däremot har jag tydligt markerat tydligt mot de som tycker att jag borde censurera. Ulrikas rätt att ha åsikter om Lars Vilks är för mig lika självklar som Lars Vilks rätt att rita vilka teckningar han vill.
Hej Lars ,
för mig tycks det som om väldigt många i kultureliten och etablissemanget nu beter sig ungefär som flygvärdinnorna på det ryska flygbolaget Aeroflot gjorde på 70-talet.
De delade först ut äpplen med ena handen och slog mig sedan på fingrarna med den andra!
Om det nu bara vore här hemma från journalister som avbön krävdes?
”Storm i n a teacup” so what.
Vad dhimmifierade sådana kräver på ledarsidor debattsidor,kan man ju faktiskt helt ignorera om man vill.
Men när nu,Malaysia, Iran, Arabländerna.Indonesien och Pakistan, alla högljutt och unisont kräver avbön!
Inte bara av dig personligen som så hädat den heligaste av Religioner och största av Profeter,utan också av svenska staten!
Då i en sådan kontext är återigen ” en udd mot Islam” något i allra högsta grad berättigat.
Inom Islam gäller ju faktiskt oinskränkt,än idag, ett ABSOLUT FÖRBUD att kränka ”den skrivna sanningen i skriften”.
Låt vara,att Guillou fortfarande tycks tro att samma sak gäller även inom Kristendomen och att ingen konstnär ännu vågar utmana kyrkans farliga män.
Han kanske blev relegerad från skolan så tidigt att han gått miste om vissa väsentliga delar av historieundervisningen?
Vem vet?
Men med undantag för Guillou och andra dhimmifierade, som lever i sin egen föreställningsvärld,
tror jag nog att vi nu i den moderna, långt ifrån perfekta, men ändå trots allt tämligen demokratiska och fria, västvärlden, faktiskt står inför en utmaning fullt jämförbar med den Galileo Galilei stod inför.
När allt hotfullare muslimska Lobbyister i bl.a FN gör ständiga framstötar emot mänskliga fri och rättigheter.
När muslimska advokater i arabvärlden börjar stämma västerländska tidningar.
På vilken sida av demarkationslinjen ska vi då stå?
Ska vi då göra avbön eller våga stå upp för dessa?
Etablissemanget verkar onekligen tveka lite.
efer Ekis Ekmans inlägg kände sig Jönsson manad att överskrida henne
I allt som tycks och tänks i media är det inte nödvändigtvis bara uppriktiga åsikter som läggs fram. Vi får inte blunda för att många skribenter arbetar på sitt varumärke och kämpar för att sticka ut.
Och pinka revir.
Mer nu än tidigare är arbetsmarknaden för skribenter rörlig och tryggheten i anställning nära noll – vilket inte behöver vara så negativt, men vi får då leva med s.k. taktiska åsikter.
Och det behöver ju inte heller vara fel, så länge det breddar debatten, och ger densamma bränsle.
Frågeställningen är viktigare än svaret och vem som ställer frågan.
Att rakt av bara fördöma dödshoten och försvara Vilks rätt att teckna vad han vill blir alldeles för beige.
Det behövs något mer, det är ungefär där som konsten i bästa fall kommer in i bilden.
Christer Fredriksson
Angående Aeroflot har jag egna erfarenheter när jag på en flygning bad flygvärdinnan om en vodka och hon kom tillbaka med en hel flaska och ett glas med is. Det var service i ett nötskal!
När det sedan kommer till Martin Alquist och hans dementi om att han förhåller sig neutral till Ulrika Knutssons yttranden finner jag det besvärande att han i samma andetag känner sig manad att skriva: ”Tvärtom är jag mycket glad att kunna publicera hennes intellektuellt stringenta och stilistiskt eleganta texter.” Samtidigt som rubriker lyder:”Fokus gillar Ulrika.”
Därmed inte sagt att jag inte symmpatiserar med honom för övrigt. Hans eminenta och grundliga artiklar angående SD finner jag högst tillfredsställande.
Kanske lite i periferin av denna debatt,men
på tal om etablissemangets tvekan inför våra grundläggande rättsprinciper,läser jag i dagens SVD att vi i alla fall ,är begåvade med en Justitieminister som verkar ha en del gemensamt med talibanerna.
Varför bara skampåle i form av brev hem?
Varför inte stening också Berit?
Som någon lustigkurre sa, det börjar bli dags att sätta dit locket på Asken!
Dear Mr Vilks,
I am a producer for Russia Today Tv-channel, a Russian TV channel broadcasting news in English and Spanish 24 hours a day to Europe, North America, Asia and Africa. We would very much appreciate an opportunity to film an interview with you.
Our website is http://www.russiatoday.com
Our filming crew will be in Sweden from April 5, 2010. We would appreciate if you could find time to meet with our correspondent at any location at your convenience.
I hope we could arrange it some time.
Thank you very much!
Yours sincerely,
Yulia Bragina
Producer
International Planning Desk
Russia Today TV
Zubovsky boulevard, 4
119021, Moscow, Russia
Och om man nu ska återgå till det där med hundar…
Innan muslimer övertog staden så fanns det alltid mycket vildhundar i Konstantinopel. Det var en välkänd del av gatubilden. När turkarna mejat ner hela stan och dödat samtliga invånare 1453, så dödade man inte sent därefter även alla hundar. I Allahs namn.
Kristendomens centrum ”flyttade” till Moskva i grekisk/ortodox tappning. Man kallade Moskva för ”tredje Rom”. Och man hade inget emot hundar.
I Moskva finns därför numera ett stort antal vildhundar. De påminner invånarna om tiden som ”tredje Rom”.
Okej, jag var i Moskva senast -97, de kanske har ”moderniserats” bort sen dess, men…
Förmodligen inte.
Jag vet inte vilken sorts hundar som sprang runt i Konstantinopel, men hundarna i Moskva var svåra att undgå. Tänk er en schäfer, modell större, och med tjock, mörkbrun päls. De finns främst i förorterna.
Och då var de som sagt många… Bara så du vet, Lars.
Alla hundar är nu inte orena i den arabiska kulturen.
Den till sättet kattlika och lite förnäma salukin har traditionellt fått sova inne i beduinernas tält.
Salukin tillhör en av de äldsta raserna, den kallas också arabisk gaselljakthund och är inte uppblandad med andra hundar på 7.000 år. Sannolikt var salukin för värdefull för att anses oren. Med sin fina syn, sin utmärkta balans och överlägsna snabbhet gjorde den ett gott arbete åt sin ägare.
Salukin stod bakom ryttaren, på hästens länd, och gjorde finliret när ekipaget nosat upp en gasell.
Salukin och jaktfalken syns ibland tillsammans jagande mindre byten.
Denna respekterade vinthund skulle vara ett sämre val som rondellhund.