Alla är kanske inte bekanta med vad den internationella samtidskonstens handlar om. För ordningen skull skall det därför sägas att sedan 90-talet och alldeles särskilt under 00-talet har denna konst i stor utsträckning engagerat sig i samhällsfrågor; ibland benämns detta social kritik eller civilisationskritik. Rondellhundsprojektet faller så långt in i de konventionella banorna men därefter blir det tvärstopp: Samtidskonsten har en bestämd agenda kring vad som är korrekt och inkorrekt. Korrekt är i det närmaste identiskt med vad som är politiskt korrekt. Man kan också lägga till att uppställningen följer ett vänsterorienterat mönster. Av hävd är konsten radikal, radikal i vänsterbemärkelse: mot USA och kapitalismen, mot den ekonomiska globaliseringspolitiken etc.
I en artikel i Helsingborgs Dagblad skrev konstkritikern Linda Fagerström en artikel vars pedagogiska värde är utomordentligt. En läsare som, med någon distans, tar del av denna text kan lära sig en del om konstvärlden. Rubriken är föredömlig ”Låtsaspolitik och verklig konst”.
Fagerström vill i sin artikel visa hur riktig socialkritisk konst skall se ut och hur den inte skall se ut. Det senare drabbar tveklöst rondellhundsprojektet. Hur ser då idealet ut? Hon väljer Teresa Margolles projekt What else could we talk about?. Margolles representerade Mexiko i fjolårets Venedigbiennal. Det handlar om knarkhandelns offer i Mexiko, blodiga, grymma och cyniska avrättningar som knarkmaffian bedriver. Blodfläckar på tyg från offren ingick i utställningen. Släktingar till offren tvättade kontinuerligt lokalens golv med en blandning av vatten och blod.
Utställningen lovprisades av konstvärlden och många kritiker anser att det var det bästa verket i hela biennalen. Man har ingen anledning att ifrågasätta kvaliteten i detta projekt. En helt annan sak är vem som träffas av det. Här blir det genast mycket stummare. Det skall ge en tankeställare eller eventuellt en uppmaning till knarkanvändare i USA och Europa som genom sin konsumtion skapar personliga tragedier i Mexikos undre värld. Var det någon som intresserade sig för att diskutera denna fråga? Nej. Tog konstvärlden åt sig? Nej. Tog någon åt sig? Knappast. Cyniskt nog slutar detta tragiskt fängslande projekt med att vara en häftig installation för konstvärlden att gotta sig åt. Margolles intar nu plats 585 i världsrankingen på artfacts.net.
Som jag så ofta brukar säga: Konst är bäst i konstvärlden. Där stör den ingen och kan framträda som ”riktig konst” alltså verkningslös och beundrad för sin enbart teoretiskt politiska potential. När vi så får ett av dessa sällsynta tillfällen då något tränger ut i världen utanför och denna värld reagerar med en överväldigande vilja att föra diskussioner kring frågor som onekligen aktualiseras är konstvärldens medlemmar inte med på noterna – ja, då är det fel….
Fagerström tror sig veta hela bakgrunden om den listiga konstnären som räknat ut allt på förhand utan att ett ögonblick fundera på om det inte är hon själv och konstvärlden som är det centrala målet i projektet. Fantasi saknar hon dock inte. Förra gången, 2007, när hon skrev om den, tyckte hon sig se en kopia av en mesopotamisk skulptur, den här gången ser hon en kentaur.
Lägg märke till sista meningen i Fagerströms text. Hur skulle det vara om Fagerström någon gång steg ut ur konstvärlden och tog reda på hur det ser ut i den verkliga världen?
Teresa Margolles
Varför är då konstvärlden inte en del av den ”verkliga världen”? Den är väl en beståndsdel av den, som allt annat?
Apropå den sista meningen i Fagerholms artikel, jag tror att det hon menar och borde ha skrivit skall vara:
Det hade känts mer bekvämt om det var en mordkomplott mot Teresa Margolles som nu avslöjats, snarare än den mot Lars Vilks.
Mm, det är ju möjligt att det hade känts mera logiskt om det hade varit en mordkomplott mot Margolle som hade avslöjats. Men det var ju inte så det var.
Annars kan två motsatta värderingslinjer iakttas i Fagerstöms argumentation. För det första aktualiseras någon sorts estetiska kvaliteter; det påpekas att Vilks teckning är slarvigt utförd och helt textberoende. För mig framstår det dock inte som en given slutsats att Margolles användning av verkligt blod i sitt konstverk resulterar i ett verk med större inneboende estetiska kvaliteter än Vilks teckning. I alla fall kan jag inte helt förstå varför så skulle vara fallet efter att ha läst Fagerströms artikel. Personligen finner jag att Vilks konstverk har vissa humoristiska kvaliteter. Det verkar inte vara fallet med Margolles konstverk (som säkerlgen har andra kvaliteter, men man bör kanske inte jämföra äpplen med päron).
Det för Fagerström överordnade kvalitetskriteriet verkar dock vara vilket maktpolitiskt problem konstverket kritiserar. Fagerström skriver:
”I jämförelse känns Lars Vilks konstnärliga inlägg i den politiska debatten – hur ska jag säga… lamt […] att världen ska sättas i brand av detta? När konst kan bära på så mycket fler, svårare och komplexa utmaningar?”
För mig är det dock inte heller en given slutsats att kulturmötet mellan västerlandet och Islam samt den därur sprungna muslimska fundamentalismen (liksom – för den delen – all annan politisk och religiös fundamentalism, ty det finns givetvis ingen anledning att skilja ut just muslimsk fundamentalism) utgör komplexare utmaningar än knarkhandeln.
Utifrån ett retoriskt perspektiv skulle denna fråga om vilket maktpolitisk problem konstnären aktualiseras kunna förstås utifrån konsnärens ethos: Är Vilks en tillräknerlig person som står på det godas sida?
Om jag – lite vagt utifrån den retoriska triaden ethos/logos/pathos – skulle drista mig till att föreslå två andra kvalitetskriterier vore det 1) komplexiteten/öppenheten i budskapet, 2) konstverkets pathosstyrka.
1) Nu har jag ju bara sett Vilks hund. Men jag tycker att det är intressant att fundera över teckningens innehåll. Finns det strängt taget i teckningen något som säger att Islam eller Muhammed skulle vara dåligt? Är inte hunden det mest älskade av alla djur? Och håller inte hunden upp en skylt där det står att Islam betyder mänskliga rättigheter samt även rättigheter för djur. Islam är en stor världsreligion och civilserande kraft; nog handlar något i Islam om just detta, alltså om mänskliga rättigheter? Vilka slutsatser är det meningen att vi västerlänningar skall dra av hunden. Kanske skall vi rentav dra slutsatsen att Islam nog inte behöver vara så farligt. För mig framstår detta som en fullt möjlig tolkning som inte står i strid med att teckningen också kan upplevas som otrevlig av vissa muslimer.
Har Margolles konstverk samma mångtydighet? Vågar man anta att Margolle mera entydigt vill fördöma något som torde vara entydigt dåligt på ett helt annat sätt än Muhammed, nämligen knarkhandel och mord? Isåfall ligger finns kanske kvaliteterna i hennes konstverk mindre i budskapets mångtydighet än i den kraft och suggestion varmed knarkhandlarnas orättfärdighet fördöms, vilket för mig över till pathos.
2) Pathos. Jag har inte sett Margolles verk. Men kanske äger det en kvalitet som rondellhunden nog saknar, nämligen pathos. Användningen av den suggestiva och symbolladdande kroppsvätskan blod tyder på det. Men jag vet inte.
Margolles utställning pekar på ett stort trauma i dagens Mexico där man avrättar sina offer på liknande sett som sker i extremismens namn på vår sida av globen, så helt fel är inte lovorden för hennes insats. Här i Europa har vi dock andra trauman som våra rättrogna politiker försöker dölja för folket.
Det värsta av allt är ändå att medieetablissemanget, som uppenbarligen sålt sin politiska själ, snällt går med på att spela med i lögnerna -allt med en tindrande och förväntansfull blick.
Annette Kullenberg skriver ”om skolfröknar och dandyer i Vilksdebatten”
http://www.expressen.se/kultur/1.1927726/konsten-att-ga-over-granserna
under rubriken ”Konsten att gå över gränserna”.
Intressant!
Om Lars får motta en massa dödshot för att ha avbildat profeten Muhammed som hund kan jag inte föreställa mig vad Michelangelo fick utstå när han avbildade Gud själv i sixtinska kapellet, och dessutom liggandes med nakna människor omkring sig. http://www.uoregon.edu/~dfalk/courses/genesis/michelangelo%20Adam%20color.jpg
Och den nakna Davidstatyen kommer väl inte långt efter då bildförbudet av Allah också omfattar människan som faktiskt är skapad till hans avbild. http://static.howstuffworks.com/gif/michelangelo-1.jpg
Kullenbergs artikel gör tyvärr ett lite rörigt intryck. Vilket kommer sig av att hon aldrig riktigt preciserar på vilket sätt en debattör som Ulrika Knutson ingår i Vilks konstverk bara för att hon har skrivit en debattartikel i ämnet. Kullenberg skriver:
”Men genom sin ton – den påminner om en gammaldags skolfrökens – så införlivas Knutson i Vilks konstverk.”
Sådana påståenden ger upphov till ett antal frågor: Är det personen Knutson i sin helhet som ingår i konstverket, eller endast hennes artikel? Kommer alla som kommenterar Vilks i ett visst tonläge att ingå i hans konstverk? Eller bara de som i Kullenbergs öron låter som skolfröknar?
Eftersom Kulleberg inte på ett begripligt vis preciserar vad som ingår i konstverket och vad som inte gör det, kan det inte bli annat än motsägelsefullt. Några exempel:
Först skriver hon:
”’Rondellhunden’ är säkert ett av decenniets viktigaste konstverk, eftersom det inte alls består bara i objektet.”
En bit ner:
”Diskussionen om värdet av ”Rondellhunden” som bra eller dålig konst är ovidkommande.”
Anser inte Kulleberg att ett ”viktigt konstverk” är bra konst? Motsägelsen torde bero på att Kulleberg håller sig med två verkbegrepp, det klassiska enligt vilket verket består av objektet. Och ett annat, som dock inte definieras, eftersom ”verkets” gränser inte anges.
Jag undrar också varför det följer att ett visst konstverk tillhör ”decenniets viktigaste” endast ”eftersom det inte alls består bara i objektet”.
Hej Lars. Otroligt vad en ”dålig” teckning kan ge upphov till! Den ena efter den andra ser sig tvungen att ge sitt bidrag.
Anledningen är förmodligen att du trampat rakt in i Israel- Palestinakonflikten. Här är uppdelningen knivskarp mellan landets debattörer, varje tillhygge som erbjuds tas tacksamt emot. Det är därför du får Guillou mot dig och Kullenberg som vapendragare.
(Men att Kullenberg kommer att tänka på ”Isaac Grünewalds målning Den döende dandyn” gör nog inte så värst många konstteoretiker nervösa.)
Resultatet när affären Vilks blåst förbi kommer att bli att ”provocerande” går bort som positivt värdeomdöme i konstsammanhang.
-Det var ju inte meningen att JAG skulle bli provocerad!
Militanta medlemmar ur Svenska kennelklubben ser inte med blida ögon på ditt tilltag.Akta dig!
Men framför allt ska du se upp med pudeln inom dig!