Del 1003: Ett glädjande besked från Uppsala

Som sagt blev det ingen officiell föreläsning på Eriksbergshallen i samband med utställningen ”And there was light”. Men mitt ursprungliga program, att guida en konstförening, kunde genomföras utan några problem.

Utställningen med Michelangelo, da Vinci och Rafael har inte fått någon god kritik. Samstämmigt har kritikerkåren inte blivit imponerad. Jag får instämma i kritiken, det är mycket digitalt, mycket event, få originalverk. Det finns pedagogiska poänger för den som inte är särskilt bekant med högrenässansen. Löftet om att visa de tre stora namnen i ”nytt ljus” uppfylls inte och det är utställningens uppenbara svaghet. Med relativt enkla medel skulle det ha varit möjligt att också tillfredsställa en mera sakkunnig publik. Varför menar man t ex att dessa tre är så stora som de är? Och när blev de det?

En glädjande nyhet är att trenden med inställda föreläsningar kommer att brytas på tisdag i Uppsala. Då kan det äntligen bli utrymme för en seriös diskussion om konsten och yttrandefriheten. När yttrandefriheten blir omnämnd kommer omedelbart uttalandet: ”Yttrandefrihet är en bra sak, MEN…” Detta välkända ”MEN” handlar naturligtvis om kvalitet. När yttrandefriheten åberopas handlar det alltid om sådant som kan anses opassande, olämpligt eller kränkande. Så måste det också vara eftersom det annars inte finns någon anledning att hävda yttrandefrihet. Den intressanta frågan är inte i första hand vad man kan tänka sig att ”låta passera” (underförstått usla åsikter baserade på bristande insikter) utan vad som kan anses vara kvalitativt motiverat.

I konsten är kränkningen en dygd men det glöms lätt bort. En av de färskaste kränkningarna är den danska konstnärsgruppen Surrend som kränkt Israel med att döpa om landet till Ramallah. En sådan kränkning torde dock befinna sig på rätt sida om konstkränkningens agenda.

Surrend: Endlösung