Del 1018: Riktmärket Berlinbiennalen

Denna ständigt intressanta fråga: Var står konsten idag, vartåt lutar trenden? Berlinbiennalen vars sjätte upplaga öppnade förra helgen är ofrånkomligen värd att begrunda i detta perspektiv. Socialkritiken, som har verkat bli något mindre framträdande, tog sig igen genom fjolårets Istanbulbiennal. Berlinbiennalens Curator Kathrin Rhomberg går på samma linje och sålunda fortsätter socialkritiken sin stabila position i samtidskonsten. Men väljer man Rhomberg kan man lätt räkna ut vad man får. Åren 2002 – 2006 var hon en av ledarna för konstprojektet Migration. Hon har också curaterat rumänen Ion Grigorescu och Roman Ondak från Slovakien, vilka därför kommer med på köpet.

Årets upplaga ägnar sig mer åt postkolonialism och migration än åt att begrunda Tysklands öde – vilket har varit ett genomgående inslag i tidigare biennaler. Rhombergs tema är realism med den lösa frasen ”vad väntar därute”. Konstens förmåga att påverka samhället har inte visat sig övertygande och Rhomberg får också nöja sig med att säga att den kan förändra eller åtminstone påverka vårt sätt att se på saker och ting.

Biennalen har delvis dragit sig till Kreuzberg uppenbarligen för att möta mera migrationsverklighet än den som finns vid lokalerna i Berlin Mitte. Presskonferensen ägde rum Anatoliska Kulturcentret där kulturminister Bernd Neumann, mot fonden av en väldig bild av shiamuslimernas Ali, framlade att kultur är värdefundament.

Kritikerna har överlag inte varit stormförtjusta men inte heller motsatsen. En fråga som har dykt upp är huruvida de numera i stor skala förekommande dokumentära inslagen är vinnande för konsten. För det finns gott om videoboxar med socialkritiska filmer.

De valda konstnärerna är med ytterst få undantag relativt okända. Starkast intryck har Petrit Halilajs rekonstruktion av familjens förstörda hus gjort. Komplett struktur med lösgående höns. Han är född så sent som 1986, det är sällan så unga konstnärer dyker upp i biennaler på den här nivån.

Temat får nog sägas vara hopplöst på annat sätt än att det kan locka till att diskutera konstens alltmer standardiserade presentation och vad en curator kan åstadkomma med sina statement. Men det finns en hel del som är värt att se och begrunda. Israel är naturligtvis på tapeten bland annat genom den israeliska dokumentärfilmare Avi Mograbis  ”Details 2 and 3” (2004). Den har sina subtila poänger. I en helt annan genre finns engelsmannen John Smiths ”Girl Chewing Gum” (1976). Den skall man inte missa.

Presskonferensen i Anatoliska Centret