Del 1022: Kommentarer och flaggor

Ingenting tyder för närvarande att det skall bli någon uppryckning för den internationella samtidskonsten. Postmodernismen inledde en omfattande förändring och utveckling som ledde fram till konstens socio-politiska kontrakt. Konstens bidrag till detta område förmår inte längre engagera ens konstvärlden på samma sätt som tidigare. När Nils Forsberg skriver om Bukarestbiennalen (som jag tidigare skrev en bloggpost om) i Expressen blir det en politisk meditation över tillståndet i Rumänien. Medan konstnärerna är tvungna att hålla sig till halvkvädna visor (dels för att upprätthålla konstens otydlighet och dels för att vara politiskt korrekta) kan kritikerna ta för sig av verkligheten.

På tal om postmodernismen. Jean-François Lyotard (1924-1998) gjorde ett stort antal försök att förklara vad postmodernismen innebar. Han tvingades till en rad kursändringar men hade också en rad fyndiga formuleringar. Vem minns inte att ”ett verk kan bli modernt endast om det först är postmodernt”. Med det menade han att det postmoderna innebär friheten att inte vara enig medan det moderna är just enighet. Det handlar mer om en grundläggande syn på konsten som är tänkt att överskrida det befintliga. Hur som helst, utifrån den synpunkten kan man säga att dagens konst återigen har blivit överväldigande modern. Eller rättare sagt, dess kontextinpackning. För vad de stackars internationella konstnärerna än gör kommer det att betraktas som socialkritisk konst. Får dock sägas att de allra flesta finner sig mer än väl i detta.

Erica Trejs skrev för ett par dagar sedan i SvD en bra artikel om konstnär Vilks. Hon menar bland annat att ”Vår internationellt sett mest kända samtida konstnär heter Lars Vilks”. Alldeles riktigt men han är inte känd som konstnär och inte känd i den internationella konstvärlden. Han brukar beskrivas som karikatyrtecknare i Nerikes Allehanda. Strängt taget skulle man kunna formulera detta kändisskap i dubbelt superlativ: Han är Sveriges ”mest kändaste” konstnär. Å andra sidan är konkurrensen obetydlig. Vem, utanför den avancerade delen av konstvärlden, skulle kunna nämna namnet på en svensk konstnär?

Ernst Billgren är också med i artikeln och passar på att säga att jag ritar som en kratta. Klagomålen angående min kompetens som tecknare inleddes med rondellhunden. Tidigare har inte några sådana klagomål framförts. Bäst vore att lösa den här tvisten genom teckningsenvig mellan mig och Billgren. Men det lär bli svårt för mig att kunna visa teckningar på någon anständig utställningsplats. Ty förbannelsen (hopkokad av politisk korrekthet och rädsla) kommer ännu en tid att sätta stopp för sådant. Igår fick jag veta att en föreläsning har blivit inställd. Den skulle äga rum i ett konferensrum på ett hotell. Den interna säkerhetschefen menade att riskerna var för stora. Om det nu var det eller rädslan för att få en stämpel av politisk inkorrekhet.

Ett brandattentat har förövats mot skulpturen Asema (Station) i Ii i Finland. Förmodligen är det fråga om lokala vandaler. Sådana har jag haft problem med förr. Åtskilliga av mina projekt är brandskadade. T o m och inte minst rondellhundsprojektet.

Jag har nu på allvar kommit igång med den alltid pågående upprustningen av Nimis. Sommarens objekt är tornet Ascendentens Funktion. Igår upptäckte jag att det hade placerats ett stort antal flaggor över hela Nimis. Ännu har jag inte lyckats lösa gåtan om vem som ligger bakom detta. En organisation som kallar sig ”stavnen”, alltså ”stäv”. Flaggorna visar en stiliserad bild av en båtstäv. Vill ni se detta och flaggspelet finns en video HÄR.

Också en text som proklamerar att folket har återtagit makten från adeln fanns uppsatt.