På grund av dessa omständigheter har jag inte kunnat besvara några intressanta frågor som bland annat framförts av den ironiskt kritiske ”Gunnar Mohammad”. Han skriver angående min utläggning om konstens överskridande:
”Herr Vilks talar dock i sammanhanget om ’konstens givna benägenhet att åstadkomma kränkningar’, som om konsten levde ett eget liv fritt från konstnären eller som om människan, frukten och livet enbart var sitt innehåll.
Detta är givetvis en grundläggande missuppfattning.”
Jag har mycket medvetet använt en metonymisk formulering för denna ”givna benägenhet”. För faktiskt är det så att konsten genom sina traditioner lever ett eget liv i exempelvis aspekten överskridande. Det sker ingen undervisning i ”överskridande” eller ”kränkning”, men detta uppfattas ändå av den som blir en del av samfundet konstnärer. Jag har utrett den här saken i boken Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar och nämner där ett antal för konsten grundläggande egenskaper. Dessa är så självklara att de på något sätt per automatik ingår i en konstnärs uppfattning om vad som gäller i konsten. T ex befinner sig konsten på en hög ontologisk/filosofisk nivå, den fiktionaliserar alltid sitt innehåll, en konstnär skall inte illustrera en idé, det som görs skall vara relevant i förhållande till vad som pågår i konstlivet. I detta sammanhang finns också normbrottet (eller originalitet, överskridandet, kränkning).
Överskridandet ligger djupt inmängt i konstens traditioner och dess fundament kan spåras till Kant när han i Kritik av omdömeskraften (§ 46) förtäljer att geni är:
”en talang att skapa som inte kan lyda några regler, alltså inget anlag för skicklighet att göra något som kan läras enligt en regel: alltså måste originalitet vara dess första egenskap…”
Den konventionella systematiken för överskridandet kom till stånd genom modernismen som är en historia om ständiga kränkningar av det rådande. Överskridandet regleras givetvis av konstvärlden, först med dennas benägna godkännande (som inte behöver komma omedelbart) kan ett utspel förvaltas som kvalitet.
En annan intressant kommentator, C-G Wikstrand, vill gärna bibehålla Rembrandt & Co som konstnärer:
”Hur meningsfullt är det att säga att Rembrandt och Michelangelo inte är konstnärer? Kanske beror det på vilken uppfattning vi har angående begreppsbildning överhuvud taget.”
Meningsfullt utifrån att de inte uppfyller kraven på vad vi menar med konstnärer. På Rembrandts och Michelangelos tid fanns ingen högdiskurs och inga romantiska genier. En senare tids konsthistorieskrivning (som kommer sent, först ett stycke in på 1800-talet) har utnämnt äldre målare och skulptörer etc. till att representera konst i vår mening. De facto anser konstvärlden att dessa är konstnärer men det är en central uppgift att påpeka att det sker godtyckligt.
Här börjar det på allvar. Kant: Kritik der Urteilskraft. 1790
Bilden från Kants skrift kan tyvärr inte laddas upp idag. Levonline har strängt butiken efter hackarens senaste inhopp. Men den kommer när de öppnar på måndag.
Må vara att man på Rembrandts och Michelangelos tid inte hade någon konstdiskurs eller några konstteorier som talar om vad konst är.
Men säg nu att vi på några grunder utnämnt vissa samtida fenomen till konst. Kan vi då inte tillämpa dessa grunder även bakåt i tiden?
Tag till exempel Lena Cronqvists flickbilder. Konstvärlden har utnämnt dem till konstverk (eller rätta mig om jag har fel). Skulle vi då inte i efterhand, utifrån våra nuvarande teorier/normer om konst, kunna utnämna även de äldre förmågorna till konstnärer?
Det är väl till exempel ganska uppenbart att både Rembrandt och Cronqvist arbetade med psykologisk karaktärsskildring som, även om de skildrade inre världarna är gravt olika, ändå har så mycket gemensamt att det vore absurt att inte kalla dem bägge konstnärer (obs alltså konstnärer i vår mening, inte samtidens)?
Cronqvists bilder har tillkommit i en tid när det moderna konstbegreppet var etablerat och någon diskussion om status har aldrig aktuell, däremot om kvalitet. Men det moderna konstbegreppet innebär att konsten är en princip gemensam för en familj av genrer. När Rembrandt och andra inordnas i det mod konstb sker det genom att man menar sig kunna igenkänna den konstnärliga principen, alltså ett högre andligt uttryck, genom att se med tillräcklig känslighet.
En viss form skulle alltså kunna bestämma hur principen kunde te sig. Detta tog emellertid ett abrupt slut med Duchamps pissoar. Den var visserligen konst men alla pissoarer blev för den sakens skull inte konst.
Vad tycker du om idén att döpa om till exempel Göteborgs konsthall till Göteborgs centrum för tillämpad kommunikationsforskning?
Jag har inte sett att det bedrivs någon forskning där.
Eller kanske.
Centrum för tillämpad överskridande kommunikation
?
Bäste proffessorn…((blink))
”Jag har mycket medvetet använt en metonymisk formulering…”
Den aktuella metonymiska formuleringen förändrar på intet sätt sakfrågan det vill säga, vems skapande associeras med ”konsten”.
Oavsett val av formulering står som en självklarhet alltid en skapare bakom, ingen konstnär – ingen konst.
Konstnärsskapet förfuskas dock genom en sammanblandning av den navelskådande konstteoretiska efterkonstruktionen med den hantverksmässiga omedelbarheten, ur vilken villfarelse samtidskonsten hämtar sin näring.
Djupt beklagligt är de tomma illustrationer av meningslöst gränsöverskridande och kränkande som du just varnar för, men där du i din senare konstgärning så uppenbart motsättningsfullt (tyvärr) också har tagit din del Lars.
Okey, för den goda gärningen av yttrandefrihetens skull…visst!
Det bedrivs kanske inte någon forskning i konsthallar, men kanske presenterar man/ ställer ut olika forskares/konstnärers resultat där.
”Undersökning” verkar vara ett populärt ord i dagens konstspråk. Det kan tyda på att en hel del aktörer inom konstvärlden anser att konsten är en sorts forskning. Till saken hör förstås också att det ibland inte blir mycket till undersökningar som presteras.
Retoriken kring utställningarna kan bli något svulstig i förhållande till de utställda verken….
yo! vad har Vilks för mail adress? jag har en bild jag ritade som jag vill skicka till honom 🙂
MOSQUITO STÄNGD I HAMBURG
http://nyheter.se.msn.com/artikel.aspx?cp-documentid=154344308
Polisen i Hamburg stängde på måndagen en moské dit gärningsmännen bakom 11 september-attackerna i USA 2001 brukade gå. Också ett anknutet arabisk-tyskt kulturcenter, Taiba, bommades igen.
Enligt källor har Al-Quds-moskén använts till att rekrytera extremister till det heliga kriget.
Tre av de elva flygkapare som genomförde terrorattackerna i New York och Washington för snart nio år sedan ska ha besökt Al-Quds-moskén regelbundet innan de flyttade till USA.
– DET VAR PÅ TIDEN!
Jag tror inte att hackaren är kränkt, det är nog
snarare frågan om ett maktutövande, ett revirpinkande.
En missuppfattad äganderätt till något fiktivt.
”GENIALISKT” FOLKPARTIET!
Folkpartiet levererar den ena ”genialiska” idén efter den andra med syfte att få bukt med de problem som de själva importerat till landet. Två av deras senaste förslag är följande:
– Folkpartiet vill att föräldrar till stökiga barn ska vara med sina barn i skolan!
…men hur skulle dessa föräldrar kunna försörja sig och sina barn då?
– Folkpartiet vill stänga ut den muhammedanska svepningen från skolor och arbetsplatser,
…men inte från socialkontoret!
Gudrun,
Du menar i förlängningen, att de lärosäten där Lars Vilks fått sin skolning skall stängas, i syfte att den Vilks`ka islamofobin inte skall få sin vidare spridning…?
Bra!
Hallå Lars,
Jag noterar, att min kommentar den 9 august 00:49 synes fortfarande vänta på granskning för publicering.
OLIKA NYANSER AV BRUNT B…
muslim, islamist, shia, sunni, muhammedan, taliban, wahhabit, alqaida, hamas, hizbollah, alshabab, mm är alla bara
olika nyanser av brunt b…!
Det som splittrar oss …
http://www.youtube.com/watch?v=Mr6kvahg1Mw
Framåt!
Islamofobi får väl närmast betraktas som en
komplimang till en sunt fungerande hjärna.
Krossa Gudrunismen…
Bäste Mohammad, Steg för steg. Överskridandet är inte det personliga valet för en konstnär, det skall alltid uppfyllas. Däremot kommer konstnären in i valet av överskridande. Här är det också schabloner som gäller, att göra relevanta utspel som konstvärlden uppfattar som korrekta, alltså med vänstervinkling och påhopp på patriarkatet etc.
Mitt val var att visa hur begränsade valmöjligheterna är och vad som inte får kritiseras – trots att det borde vara en struntsak att ifrågasätta heliga profeter.
Jag är optimist – tror på att det så småningom kommer att bli en kränkfri värld!
Alltså inte att man slutar kränka – utan att människor slutar känna sig kränkta. För egentligen är det väl inget vits med det?
Livet är väl egentligen härligare utan sådana ”behov”?
Muhammedonanist,
äntligen lite humor,
Gudrun tackar och bockar för krossningshotet, men framförallt för ”kränkningen”
känner sig hedrad
mera sånt!
Cecilia: helt rätt, ingen vits med att känna sig kränkt. Hands!
Lars,
Att ifrågasätta något som är heligt kan inte anses vara en struntsak, särskilt då detta berör över en (1) miljard människor, att hävda något annat är inte trovärdigt.
Jag har rekapitulerat på webben och ditt mediala uttryck är godkänt, du bör dock inte lockas att vattenkamma dig som i debatten med Gulliou, din naturligt lätt spretiga frisyr framhäver mer argumentens intellektuella klangbotten.
Till att börja med, vad gäller din kommentar om överskridandet, du är då inte helt glasklar i formuleringen utan mera prosaisk, men språket är ju konstnärens akilleshäl, jag förutsätter mig dock ha förstått vad du menar.
Vad gäller din skrivning om ”konstens” politiskt korrekta (PK) innehåll, så bekymrar dig tydligen inte traditionella tekniker som tex penslens anslag eller verkets färgsättning utan du rör dig helt i teoriernas abstrakta tankevärld.
Här finns ingen gammeldags ”kvalite” inbyggd i verket utan nu talar vi helt i termer av ”intressant”…
Intressant!
Du menar dig inte ha några politiska implikationer eller politisk agenda med din ”rondellhund”, verket var en konstnärlig provokation.
Konsten handlar om provokation, säger du vidare, överskrider man så gör man en provokation.
”- Jag är muslimernas vän”, påstår du med emphas.
Men är det på det sättet, genom att kränka, som man behandlar en vän Lars…?
Mohammad. Om du ser på konstens historia och bland annat hur blasfemisk den har varit så är detta att skoja med en helig profet en struntsak. För inte kan du mena att vi plötsligt skall backa tillbaks och dra fram blasfemiparagraferna igen?
Muslimernas vän såtillvida att jag inte har något särskilt emot dem. Att vi inte delar åsikt är inte självklart hinder för vänskap. Jag har haft många sympatiska samtal med muslimer som inte alls delar min åsikt men som förstår att jag inte är någon rasist eller att jag är ute efter muslimer.
Med mitt projekt har det möjligheter till att uppmärksamma muslimernas situation. Jag skall medge att representanterna för muslimerna inte har varit särskilt skickliga mediestrateger eftersom man mycket lätt kunde ha vunnit sympatier istället för att dra fram hur kränkt man är.
”De facto anser konstvärlden att dessa [Rembrandt och Michelangelo] är konstnärer men det är en central uppgift att påpeka att det sker godtyckligt.”
Menar du att konstvärldens uppfattning betr. annan konst skulle vara mindre godtycklig?