Alltsedan 2007 får jag leva med den ständigt upprepade frågan: ”Varför tecknade du bilden av profeten?” I nästan samtliga fall är den frågande inte intresserad av mitt svar, svaret har man redan gett, alltså för att kränka muslimer. De flesta som läser här känner säkert väl till det konstnärliga motivet angående vad som är politiskt korrekt i konstvärlden. Den utläggningen blir alldeles för komplicerad för den som inte är insatt i konsten. Man vill med andra ord inte ha ett svar, utan ett enkelt svar, precis det man redan har tänkt sig.
Sent igår hade jag återigen en chat med en muslim som till en början förde ett rimligt samtal. Men då saken blev för komplicerad övergick han till att kalla mig för idiot och slutade med att ursinnigt framhålla att jag inte skulle undkomma ett strängt och obönhörligt straff.
Det tål att sägas igen att det inte är så lätt att begå en reell kränkning som man kanske skulle kunna tro. Att t ex publicera en bild på en blogg har i regel inga större konsekvenser. Inte heller att ställa ut den i ett konstsammanhang. När min teckning visades i Luzern för två år sedan väckte det ingen uppmärksamhet av betydelse.
För att en kränkning skall komma till stånd krävs en onyanserad reaktion som den som riktades mot Nerikes Allehanda när de publicerade teckningen. En officiell publicering är i praktiken nödvändig och den måste dessutom få medial spridning för att eventuellt dra igång omfattande reaktioner. Vad som föranleder indignerade och hotfulla reaktioner är sålunda en komplicerad händelsekedja som är ytterst svår att förutsäga. När en sådan har uppkommit har också det enkla svaret givits: Det är inget annat än ett simpelt islamofobiskt utspel – vilket får ett intressant stöd från en rad erkända debattörer. Även dessa nöjer sig med simplistiska svar.
Nå, när hela denna cirkus är i gång för fullt visar den hur den politiska debatten förs. De som försvarar min ståndpunkt hävdar i första hand att den kan försvaras utifrån yttrandefriheten och, åtminstone några, framhåller också att det finns en avgörande komplexitet i den givna intentionen.
Mina svar ändrar alltså inte mycket, däremot har det visat sig svårt att binda mig vid en bestämd politisk eller ideologisk inriktning. För att finna ett motiv är det därför vanligast att betona att Vilks är ute efter uppmärksamhet, en misslyckad konstnär som önskar kompensera sig genom att sikta på de mest lättkränkta och svaga.
Glödande rondell utan rondellhund
Bouna notte a tutti
Mycket bra, Lars!
Visst Lars, skall man kunna föra ett rimligt samtal, men på vems villkor.
Kanske är det så att du är en idiot och en misslyckad konstnär utan självkännedom och att din muslimske antagonist har helt rätt.
Men vadå, inte skall du känna dig kränkt för det…hehe!
Mohammad,
Du har efter dina senaste inlägg verkligen presenterat
dig. Hot om stränga straff från en hemsnickrad
åklagare är aldrig rätt.
Mohammad. Jag är inte kränkt av att kallas för idiot eller misslyckad konstnär. I konstens historia är det ytterst vanligt att överskridande konst kritiseras med en sådan vokabulär.
Däremot är det inte särskilt konstruktivt att dra till med sådant när man diskuterar saken principiellt. Då förväntar man sig att man motiverar sina synpunkter.
”På vems villkor” blir en svår sak eftersom konstens komplexitet inte är given för en icke-insatt. När man inte känner till något om konstvärlden och hur den fungerar blir det lätt att man ersätter bristande kunskaper med pajkastning.
@ Mohammed
Det finns olika ramverk som bestämmer villkoren. Ett legalt, det har redan diskuterats på längden och tvären. Gränsen där går dock vid hot och personangrepp, tillmälet idiot skulle kunna exempel kunna uppfattas som en förolämpning. Rent argumentationsmässigt ligger det dessutom nära ad hominem argument, i sak tillför det alltså lite.
Ett annat ramverk är kommunikativt, det bör finnas en intention att motparten kan förstå vad man vill förmedla. Det förutsätter förstås att man sätta sig in i den andres perspektiv och just religiösa personer har väldigt svårt för det. Anledningen till det är med säkerhet individual- och gruppsykologiskt, men det blir oftast väldigt svårt att föra ett samtal med en person vars världsbild helt eller delvis är förankrad i metafysiska kategorier. För att travestera Wittgenstein bör man helst hålla tyst om det man inte får tvivla på, dessvärre ger många religiösa blanka fan i detta och ska prompt tvinga på motparten sina villfarelser.
Jo jag tror att jag känner dig så mycket (som konstnär) att jag begriper vad du är ute efter. Konst handlar om känslor. Ett konstverk tycker jag ska uppväcka känslor. Vi har många olika sorts känslor. Jag är släkt med ”Spanske” Gustav Rudberg, som målade underbara tavlor från Ven. Båtar, hav i ett blått dis blev nästan hans enda motiv till slut. Och de är känslomässigt mycket djupa, men helt annorlunda förstås än dina teckningar. Eller dina byggen Nimis och Arx.
På min vägg i vardagsrummet har jag en replik av en 1700-talstapet, med blomrankor och den har jag tittat mycket på och upplevt den härliga sommaren, som klättrar längs mina väggar. Den är också konstnärlig. Och det går att uppleva de känslor konstnären hade när han gjorde tapeten.
Du är som sagt en annan slags konstnär än detta speglar. Du är en tistel i vissa människors föreställningar om hur världen ska vara. Själv har jag också konstnärsutbildning så jag begriper en del av den världen (och har skrivit om kultur på DN). Men jag har blivit det skrivande ordets konstnär och retar folk på min blogg och i artiklar samt böcker ibland. Det är samma slags energi som går åt i båda yrkena, så jag valde.
Att du till slut väckte så mycket uppmärksamhet beror av samma sak som jag skriver om på min blogg idag. Att världen aldrig kommer vidare från det religiöst fundamentalistiska, som i värsta fall företräds av en talibanregim i Afghanistan. Det är ett medvetandestadium hos mänskligheten, som inte är överståndet, där vi tror att en allsmäktig och straffande Gud styr allt. Eller en Gud som står på vår sida, men inte på fiendens.
Jag väntar på att vi ska gå vidare till ett medvetandestadium där vi inser att vi själva är gudarna. Vi bestämmer här på jorden. Vi har ansvaret. Sedan finns det saker vi inte kan förutse, precis som du skrev. Du visste inte att en liten utställning på hembygdsgården i Tällerud i Värmland skulle orsaka ett sånt liv. Men detta beror av att vi också är mänskliga, inte bara gudar och inte kan veta allt.
http://annhelenarudberg1.blogspot.com/2010/08/bibi-aisha-har-inga-oron-och-ingen-nasa.html
Muhammedonanist,
Vilks i all ära,
men hans blogg innehåller inte några spännande bilder.
Vilks´muhammedkarikatyrer duger föga som runkmotiv. Här kan du inte hitta det du söker.
… tänkte tipsa dig om en annan sajt som är betydligt mer spännande. Jag tror du skule gilla det. Gå in på:
http://www.fantasti.cc
där hittar du allah´s paradis på jorden. Titta och njut.
Puss på dig!
Man kan säga att du vigt ditt liv åt att definiera konst, i och med det 30-åriga projektet och nu detta. Båda letade sig efter diverse kontroverser ut ur konstvärlden. Därför är du ett alternativ till det institutionella konstbegreppet, och avgör själv. Sympatiskt enligt mig 🙂
Chaan – ja, att faktiskt alla avgör själv i livet, är en sanning långt ifrån de flestas medvetande. Lars för det en bit vidare på vägen.
Tänk att det ändå är så svårt… och en överraskning för så många.
Mycket tänkvärt.
Jag hade tänkt skriva till t ex Mohammed, något begåvat om att jag inte tror att det går att kränka Lars – men Lars förekom mig.
Är man trygg i sig själv, så blir man nog aldrig ”kränkt”? Då kan andra få tänka och tycka vad de vill, och jag tycker som jag gör. Enkelt, eller hur?
Fast då beror det väl helt och hållet på, om man lever för/av omvärldens erkännande. Och det är ju en helt annan diskussion?
Jag har i någon tidigare kommentar fört fram att poängen med rondellhundsteckningarna med mera kan vara att dra fram de muslimer som vill tillgripa tvångsmetoder, inte bara genom våld, utan också genom krav på lagstiftning, i ljuset. Visa vilka de är och hur de resonerar och vad de vill.
Sen kan det ju vara ett lite drastiskt formulerat budskap till alla som vill bo i Sverige: Här kränker vi varandras gudar och profeter så att det bara stänker om det och det får ni nog finna er i…
Det var inte så roligt för många kristna att se Guds son som syndare (homosexuell, transvestit) i Uppsala domkyrka heller. Men sådan är seden i det här landet..
Drastiskt formulerat budskap?
Lars,
Vad gäller konstens villkor och förutsättningar är jag förtrogen med dessa.
Dock finns det synnerlig anledning att vara kritisk gentemot ditt synsätt att ”konsten” lever sitt eget liv i en specifik ”konstvärld”, där på ”vems villkor” blir på ”dina villkor”.
Vidare, att allmänt försöka öppna upp för ett ”rimligt” samtal med muslimer runt rondellhunden bedömmer jag som omöjligt.
Då Westergards teckningar berör terroristiskt jihad är din teckning en avancerad kränkning av djupaste teologisk natur.
Därför är ditt konstprojekt islamofobiskt.
Sorry…!
Viffslan,
Det aktuella ”Communication breakdown” kan ju också bero på herr Vilks oförmåga att få över budskapet.
Men det är förstås alltid en given utgång att skylla på muslimerna…
Islamofobi kallas det.
Mohammads resonemag utgör ett slående exempel på när kommunikation övergår i maktutövning och viljan att definiera vad som är rimligt att kommunicera om samt på vilket sätt. I slutändan omöjliggörs förstås kommunikationen totalt. Självaste Habermas sliter håret men han borde ha lärt sin läxa av Hannah Arendts analys av den totalitära maktutövningen som ofta börjar med att förklara stora delar av det offentliga samtalet som icke önskvärda. Dylika ideologiska skygglappar är bara början.
Därför är även Mohammeds resonemang totalitära.
Är det islamofobi att vilja kommunicera utan hot om våld? I så fall är det ett synnerligen märkligt men bekvämt begrepp som används när andra argument för den egna intoleransen tryter. Lite som Gud/Allah med andra ord, alltid ett bra försvar mot en mer modern samhällsmoral.
Mohammad. ”Dock finns det synnerlig anledning att vara kritisk gentemot ditt synsätt att ’konsten’ lever sitt eget liv i en specifik ”konstvärld”, där på ’vems villkor’ blir på ’dina villkor’.”
Inget som helst kontroversiellt med konsten styrka som tradition gentemot utövaren. Varje område skapar sina beteenden och överenskommelser. Minns Thomas S Kuhns beskrivning om hur ett paradigm uppbyggt.
Konstens villkor bygger alltid på en högdiskurs, något som inte är mina villkor utan just konstens. När ett konstprojekt glider ut i verkligheten och landar på en helt nivå då förändras situationen. Vilken är den rätta? Du vill tydligen rättfärdiggöra genom att hänvisa till rätten att bedöma ett specialfält utan att beakta dess kunskap och kontext. Som när lekmän vill blanda sig i vetenskapliga bedömningar med eget tyckande.
Du har ju fel i den islamofobiska övertygelse. Det finns muslimer som inte är enögda. Och vill du gå in på en strängt teologisk tolkning är det fråga om en rondellhund är oren. Det är inte ens en hund.
Lars,
Jag skrev just att jag är bekant med konstens villkor och förutsättningar, detta skall då uppfattas att jag någorlunda känner konstens egna ”beteenden och överenskommelser”, jag uppfattar dock en motsättning i ditt resonemang.
Av större vikt att notera är det sammanhang av schizofren dualitet, där konstnären herr Vilks såsom skild från det personella jaget Lars Vilks inte är ansvarig för sina handlingar.
Ett konstprojekt i ett lekmanna kontext utanför konstvärlden förändras förvisso, detta hände med ditt konstprojekt när det mötte verkligheten, och därefter fick du som bekant bära rasiststämpeln.
Konst är inte vetenskap, även om den i vissa avseenden kan sägas vara tillämpad, och någon homogen konstvärld föreligger inte, enligt egen uppgift är ju varken konstnären eller föreläsaren Vilks särskilt rumsrena numera.
Du undviker den teologiska diskussionen och ämnar hellre skoja, nåväl…
Nej, jag har inte fel…rondellhunden bär inte den ämnade kvaliten av kritik utan är endast kränkande och i grunden islamofobisk.
Viffslan,
Du missuppfattar, islamofobin var ämnad åt dig.
Det är något märkilgt att betrakta Lars Vilks agerande som ett uttryck för islamofobi. Rädsla för muslimer?
Själv är jag inte ett dugg rädd för ”vanliga” muslimer, alltså sådana som har ett sådant förhållande till sin religion som de flesta kristna i Sverige har. Dessa muslimer utövar sin religion, går till moskén, håller sina gudstjänster, ber sina böner och respekterar vissa religiösa helgdagar etc.
Vad som är farligt, och det gäller alla religioner och ideologier, är när ideologin går över i att den ska tvingas på andra. När man kräver att hela samhället, ytterst med tvång/våld/lag, ska rätta sig efter de egna åsikterna.
Då handlar det inte bara om Islam utan om islamism, i värsta fall militant sådan.
Jag uppfattar det så, (rätta mig om jag har fel) att Lars Vilks inte heller har några problem med de ”vanliga”, icke-islamistiska, muslimerna, men att han vill undersöka hur samhället och vi alla agerar i relation till just islamismen och dess icke-demokratiska värderingar.
C-G Wikstrand,
”Det är något märkilgt att betrakta Lars Vilks agerande som ett uttryck för islamofobi. Rädsla för muslimer?”
Uttrycket dvs konstprojektet anses vara islamofobiskt, inte agerandet eller uppsåtet, här gäller det alltså att ha tungan rätt i mun.
Lars Vilks påstår ju sig vara ”muslimernas” vän…hehe!
För övrigt, varför väntar min tidigare kommentar 02:56 på granskning och inte min senare 09:06?
Det stämmer nog att många fantasilösa tar för givet ”att Vilks är ute efter uppmärksamhet, en misslyckad konstnär som önskar kompensera sig genom att sikta på de mest lättkränkta och svaga.”
Jag har genom hela livet beklagligtvis konfronterats med just individer som önskar kompensera sin patetiska gestalt genom att sikta på de mest lättkränkta och svaga. Och jag uppfattar definitivt inte Lars Vilks som ett exempel på detta utan tvärtom som en nödvändig och uppfriskande motpol!
Mohammad,
Jag menar naturligtvis att även konstprojektet som sådant inte rimligen bör klassas som islamofobiskt. Jag tror dessutom att reaktionerna på både de danska Mohammedbilderna och Lars Vilks rondellhundar lär oss något om vårt mångakulturella samhälle som vi inte riktigt visste förrut….
Och cärmed har de sitt värde.
@ Mohammed
Jag missuppfattar inte alls, islamofobi är en beteckning som du, och många andra, sätter på alla yttranden som i enlighet med er ideologiska världsbild är kritiska eller ännu värre hädiska. I sak tillför det debatten lite eftersom islamofobianklagelsen endast avleder från bristen på argument.
Ratiofobi skulle man kanske kunna säga, en ogrundad rädsla att använda det kritiska förnuftet.
@Vifflslan
Islamofobi har blivit ett politiskt epitet och därmed förlorat en stor del sin betydelse.
Idag används det nästa uteslutande till att täppa igen munnen på meningsmotståndare genom ”straw man argument” dvs att göra en halmdocka, man gör det enkelt för sig och genom att smita ifrån att bemöta de egentliga argumenten som presenteras.
/Daniel
islamofobi är ett påhittat ord som muhammedaner hittat på bara för att kunna spela offer. För att dom som använder order inte förstår vad ord betyder så ska jag nu förklara det. Fobi definieras som en irrationell rädsla. När folk skriker att dom ska ta över världen och spränger sig själva, flyger flygplan in i byggnader, kräver avrättning på tecknare dom ritat en bild på en död gubbe, slår ner föreläsare på universitet så är det lång i från en irrationell rädsla längre. Det är ett reellt hot så islamofobi är inte ett godkänt ord.