Postmodernismen kan vara lätt att glömma bort. En sak som reglerades vid det tillfället, alltså i det tidiga 1980-talet, var konstens tidsbegrepp. Modernismens konst var inställd på framtiden och kunde, enligt egen utsago, avisera framtiden innan den ännu hade inträffat. Denna framtidskonst hade bakom sig en ärofull konsthistoria, vars aktualitet aldrig upphörde.
Andra tider skulle alltså komma och den konst vi idag har att ta ställning till är en nu-konst, utan framtidsvisioner och utan att åberopa någon glansfull historia. Nu-konsten har samma situation som världen utanför konsten: Nu är någonsin. Och i nuet skall man ta ställning till världens elände och människans villkor.
Med den skrivningen, och det är alltså den rådande diskursen, är manövreringsutrymmet egentligen inte stort. Ur en synpunkt är det naturligtvis oöverskådligt: Varje ämne och varje tänkbar teknik kan utnyttjas, men snävas effektivt in i nukapseln där denna dess huvudsakliga uppgift skall bedömas och kommenteras.
Biennalerna är självfallet svårt drabbade av denna ordning. São Paulo biennalen, som öppnar den 25 september, får en lika välkänd som intetsägande textmodellering:
”it intends to instil[l] its audience with the sensitive experience that emerges from the mesh of displayed works and their ability to critically reflect the world in which they are inscribed. In short, to provide examples of how art weaves a politics that is deeply entrenched into it.”
Den här biennalen tillhör de äldre och ärorika men har på senare år förlorat en del av sin status. Ekonomiska svårigheter är en väsentlig orsak, en annan är att den alltmer har intresserat sig för sig själv. Bland de 161 konstnärer och konstnärsgrupper som skall delta är över 50 från Brasilien eller har direkt anknytning till landet. Symbolgestalten för brasiliansk samtidskonst Hélio Oiticica (1937-80) är som alltid med.
Det är ändå inget större fel på listan av konstnärer, där finns lite av varje som det brukar vara på biennaler. Curatorn Moacir dos Anjos gör ungefär det man brukar göra som det framgick av texten ovan. Han har tidigare arbetet med några av de mest kända brasilianska konstnärerna bland andra Cildo Meireles, Ernesto Neto, Nelson Leirner som alla är med.
Vi kan se fram emot ännu en biennal med nuförpackade konstnärer. Säkert inte alls dålig utan som det brukar vara: Hygglig standard.
Karina Skvirsky Aguilera från USA med latinamerikansk bakgrund kommer att visa videor, förmodligen också den här. Den har sina små poänger.
Nelson Leirner, Fotboll, 2005
Texten är ett gott exempel på hur konsten dödas totalt. Jag blir genast avogt inställd oavsett vad som där visas. De politiska diskursbyggena vacklar ständigt, och det inser t.o.m. de politiskt intresserade konstnärerna, som genom retoriska vändningar försöker hitta nya marker att plöja.
”Konsten”, d.v.s. konstvärlden börjar alltmer framstå som ”Har du hört den förut?” Det är dags för något annat än socialkritik, eller iaf att poängtera något annat.
Du berör i och för sig ungefär samma saker i del 1044 – om språket.
VARNING FÖR BLOGGSABOTAGE!
Bäste Lars Vilks,
… vill uppmärksamma dig på att skadedjuret; det kränkta pälsarslet, har varit framme igen och tassat den här gången på mitt inlägg under Del 1043, 2010, 16 augusti kl 14:50.
Primaten hade lagt följande text till mitt inlägg:
”Jag kan inte rå för att min mamma är en hora. Jag kan inte heller rå för att jag är mentalt handikappad. Ni får ta det helt enkelt!”
((Inlägget därefter, Del 1043, 2010, 16 augusti kl 15:44, under din signatur låter heller inte som om du skulle ha skrivit det))!
Jag är inte det minsta bekymrad över tilltaget mot mitt inlägg. Snarare tvärtom. Tilltaget bekräftar bara att mina små instick får den önskade effekten.
Men jag är bekymrad över att dina texter skulle utsättas (kanske har utsatts) för samma sorts sabotage.
Har du eller din webbmästare några rutiner för att upptäcka och reparera eventuella skador?
Hälsningar!
Gudrun, alla kan välja din ”signatur” i det som de skriver.
Du får väl träda fram lite mer personligt, om du vill undvika det?
För du menar väl inte att Lars/webbmaster, ska börja sortera?!
Cecilia
PS. Det var inte jag som tassade, om du händelsevis skulle tro det nu. Håller mig till att scrolla efter behov.
Nelson Leirner:
– Om någon nu frågar mig om jag gör konst, svarar jag:
– Nej, jag gör en produkt.
– Jag vill inte vara en konstnär, samhället vill att jag skall vara en.
– Om någon vill kalla mig en konstnär, kan han, men jag är inte en konstnär.
– Jag är chef för ett företag.
Sug på den Lars….
Nåväl, Mohammad vill som sagt gärna vara konstexpert. Emellertid är Leirneruttalandet inte mycket att suga på. Få saker är så vanliga som konstnärer som inte vill kalla sig för konstnärer. Dels vill man inte identifiera sig med det romantiska geniet eller den borgerliga konstnären dels vill man ingå i den livsvärld som konsten, alltid förgäves, brukar sträva efter.
Lars,
Jag finns här, du behöver alltså inte prata om mig i tredje person.
Du måste tydligen alltid opponera, nu emot den konstnär som ställs fram att exemplifiera de egna skrivningarna.
Ibland trasslar dock orden ihop sig…
Men du sa faktiskt något av kvalite, värdigt din hatt:
”Det konstnärliga geniet är en identititet och konstens livsvärld en chimär.”
Livet och konsten är således en sammansatt helhet och konstnären gestaltar dess tänkta motsats.
Med respekt för Vilks fördjupning i konstteorin, varför är det så himla viktigt att bli bekräftad av kulturetablissemanget när de så tydligt ändå visar oförmåga att tänka nytt i vissa avseenden.
Kulturen och konsten, särskilt den fristående, är en av få riktigt pålitliga utvecklare av vår civilisation, vilket är problemet med att köra ett eget spår?
Om jag förstått saken rätt kämpar Vilks för att bli erkänd av etablissemanget, men det är väl knappast i deras hägn som det mest meningsfulla och fristående kan skapas?
Strunta i etablissemanget, och prisa varje dag som du inte ingår i detsamma!
Det konstnärliga geniet är onekligen en identitet i konsthistorien men tillhör historien och är något som självfallet avvisas av dagens konstnärer. Att konstens skall kunna ta sig in i verkligheten utanför konstvärlden har konstant visat sig vara en chimär.
Däremot kan jag inte få ihop var ”Livet och konsten” skulle vara för en sammansatt helhet.
Att jag nämnde Leirner var främst ett exempel på hur biennalen vill visa framhäva de brasilianska konstnärerna.
Joanna. Erkännande är inte bara jubel i busken utan också att upprätta en kommunikation med konstvärlden. Hur man än vänder på det är det där projektets konstkvalifikationer kan diskuteras.