På torsdag skall jag delta i ett seminarium som arrangeras av ArtScenTrondheim. Det blir naturligtvis i norska Trondheim och jag har bjudits in av konstnären och redaktionsledaren Per Kristian Nygård.
Seminariet kommer att handla om samtidskonst och det som jag kommer att inrikta mig på är att ge en bild av fenomenet International Contemporary Art, det som jag brukar benämna DIS (den internationella samtidskonsten). Emellertid är det ett omtvistat begrepp och min uppfattning att det är relativt lätt att beskriva och bestämma är inte på något sätt självklar.
Professorn, och tidigare medlemmen i konceptgruppen Art & Language, Terry Smith kom ut med en bok What is Contemporary Art? 2009. Så här kan man sammanfatta Smiths uppfattning:
Det är 1) konst som har producerat sedan 1980-talet, 2) globaliserad, 3) skiljer sig från modern och postmodern konst, och är 4) sammansatt med detaljerad kunskap om konsthistoriens plats i historien och i aktuella händelser. Samtidskonstens trender kan lokaliseras: ”Remodernism”, ”Retro-sensationalism” och ”Spectacularism” återfinns i de stora museerna, framträdande kommersiella gallerier, auktionshusen och spektakulära samlingar. Postkolonial konst karakteriserar biennalerna medan den utbredda ”contemporaneity” kan återfinnas i alternativa utrymmen, oberoende publiceringar och andra gör-det-själv platser.
Smith tänker sig tydligen en konst som inte är postmodern men som finns redan under den tiden. Postmodernismen menar han är övergångsfasen från modernism till samtidskonst. Här blir det svårt att hålla saker i sär. Vad Smith gör är att komma med ett förslag som han lägger fram för konstvärlden – som troligen inte kommer att gå med på det. Mitt eget förslag är en långt enklare modell. Vad som intresserar mig är främst att få tag på vad som gäller just nu och hur denna just-nu hållning ser ut i ett historiskt perspektiv. En viktig poäng är att låta konstvärlden själv beskriva vad som är samtidskonst.
Har konstvärlden någon institution som fångar upp och skapar DIS? Tämligen självklart handlar detta om biennalsystemet, kompletterat av andra utställningar som har liknande ambitioner. Biennalsystemet är omfattande, globalt och konstnärer, curatorer, kritiker och andra agenter cirkulerar i detta samtidigt som det tillkommer nya. Om man ser hur biennalerna är sammansatta och hur de formuleras kan man utan större ansträngning finna en hög grad av konsensus. Biennalerna relaterar sig till varandra och det är en naturlig ambition för varje biennal att lägga till något eller åtminstone ändra på vinklingarna. Att engagemanget i biennalerna centreras kring social kritik är sedan länge välkänt. Varje försök att dra sig ur detta spektrum genom att lägga tyngdpunkten i en annan riktning har misslyckats.
Men det verkligt intressanta är att det material som väljs ut, sådant som de flitiga curatorerna letar fram ur varje möjligt skrymsle, definieras genom de textmanglingar och bestämningar som curatorer, kritiker och otaliga seminarier och diskussioner åstadkommer. I detta moment skapas samtidskonsten och görs överblickbar. En hög grad av konsensus blir resultatet.
Studerar man dagens situation och sedan följer den bakåt i tiden hamnar man i det tidiga 1990-talet när konsten fick sin bestämda politiska inriktning. Den har genomgått ett antal olika positioner men utan några skarpa brott.
Skall man lyckas som samtidskonstnär är det en stor fördel att lära sig hur det här systemet är uppbyggt och vilka önskningar man kan uppfylla.
Detta är utgångspunkten för mitt deltagande i Trondheimseminariet.
Terry Smiths bok från 2009
Lars:
Antag att Internationella fotbollsförbundet plötsligt hävdar att de tillhör konstvärlden.
Vad skulle du säga till dem?
Bra förklarat, möjligen går det att läsa mellan raderna varför det inte görs så mycket intressant konst. Bevis på att det inte görs så mycket intressant konst är att det blir ett sånt jävla liv om någon ritar ”det man inte får”. Min förklaring till att det inte görs så mycket intressant konst är dock en annan än en strukturell inom konstvärlden, nämligen en yttre faktor, massmedia. Bara det som passar genomsnittliga människor kommer igenom, såvida inte någon blivit provocerad. Genomsnittliga människor är inte så intressanta och har inte så intressant smak.
Fast jag kan ha fel också, jag kommer fortsätta följa din blogg, det kanske finns intressanta konstyttringar jag missat.
Hej Carl-Gustaf, nej Int FF tillhör inte konstvärlden. Först måste detta bekräftas av konstvärlden och någon sådan lär de inte få.
Okey,
Fotbollsförbunden är förvisso enbart parasiter, som galleristerna och konstteoretikerna.
Men den enskilde spelaren typ Ibra tillhör väl ändå konstvärlden?
Han påstår ju, liksom Marcus Birro, att fotboll är en konst.
Lars igen:
OK. Anta nu att internationella fotbollsförbundet hävdar att de är den rätta konstvärlden och att de institutioner, kuratorer, kritiker som normalt förknippas med ordet ”konstvärld” inte är konstvärlden.
De kan säga att måleri och skulptur inte är konst, men de kan också vara så generösa att de vidgar sitt konstbegrepp till att omfatta även sådant.
Vi kan tänka oss en alternativ modern konsthistoria, där sådana som exempelvis Maradona, Pelé, Garincha, Zlatan Ibrahimovich ersätter (eller i det generösa perspektivet kompletterar) dem som nämns i våra konventionella historieböcker.
Vem avgör om fotboll är konst eller inte? Ja, det blir väl fotbollsvärlden=konstvärlden. Kanske i praktiken curators/kritiker i form tränare och landslagsledare. Och dessa avgör också om du själv ska räknas till konstvärlden eller ej….
C-G. Att någon skulle utmana konstvärlden och förändra den är inte praktiskt möjligt. Om du tänker på alla institutioner och auktoriteter som utgör konstvärlden hjälper det inte att några lågdiskursare och sportfånar skulle hävda något annat. Fotboll är inte konst i bemärkelsen konst enligt det moderna konstbegreppet.
Lars
Praktiskt taget går det kanske inte att utmana den etatablerade konstvärld som du är expert på. Men vad händer om vi gör ett aspektskifte från en fråga om makt till en om berättigande?
Jag förstärker Intenationella fotbollsförbundet med hela den globala idrottsvärlden, ideella organisationer som tex Röda korset och Rädda Barnen, Läkare utan gränser mm. FN och UNHCHR, FN:s klimatpanel, Nobelkommittén, tekniska högskolor tar vi också med etc etc
Om nu denna gruppering hävdar att den är Konstvärlden så kan man inte bara konstatera att den etablerade konstvärlden inte skulle godkänna detta.
Frågan är också om den i så fall även skulle kunna berättiga sin ståndpunkt….
Skulle man falla tillbaks på någon av de otaliga försök till konstdefinitioner som förts fram och befunnits ohållbara? Eller skulle man hänvisa till någon sorts historisk traditions- och kontinuitetsrelation? (Du tror inte själv på några sådana möjligheter efter vad jag kan förstå)
Om inget av detta visar sig duga så kan man fråga sig vad det nuvarande konstetablisemanget skulle kunna anföra för att berättiga sin status av konstvärld på bekostnad av min uppstickarkonstvärld….
Du behöver förresten inte bekymra dig om diskursnivån, för den skulle alternativkonstvärlden klara alldeles utmärkt. Vi ansluter hågade intressenter från det intenationalla samfundet av filosofiprofessorer i vår nya konstvärld….
C-G. Det är inte en fråga om att utöva makt på det sättet du beskriver. Konstvärlden är sin värld och den är accepterad av omgivningen. Samhället har t o m sina utsedda experter. En professor i ämnet skulle lätta kunna förklara att utmanarna inte förstår vad de ger sig på. Det är som om fotbollsvärlden skulle kalla sig för kärnfysikvärlden. ”Vi är kärnfysikvärlden”. Förstår du? Det blir goddag yxskaft.
Lars
Ja jag tror att jag förstår. Alla vet, liksom för 100 år sedan, vad konstvärlden är och vilka som hör till den. Konstvärlden är så att säga ett ”empiriskt” faktum. Den behöver inte berättiga sin status mer än vad fotbollsvärlden behöver berättiga sin.
Jag hade detta faktum i bakhuvudet när jag skrev reflektionerna ovan.
Varför skrev jag då det jag skrev?
Tja, någon sorts ironi finns finns det kanske med i bilden. Kanske också för att jag uppfattar termen ”konst” som så ihålig att den förlorat sin funktion. Frågan ”vad är konst?”kan kanske ställas, men är är det någon poäng med att diskutera den?
Det är ju inte så intressant att få höra att konstvärlden utnämnt något till konst, om detta att vara konst inte getts något av själva utnämningen oberoende innehåll.
Jo, jo, innehållet ges av alla de teorier på ”högdiskursnivå” som utgör konstvärldens grundstomme.
Och det är väl där det hela hamnar till slut….
Jämförelsen med fysikvärlden då?
Den ska vi nog inte fördjupa oss i här. Bara två små reflextioner:
Frågan Vad är fysik? uppfattas inte som ett problem. Någon motsvarighet till readymade-problematiken finns inte inom fysiken. Till exempel….
C-G. Du har alldeles rätt i att det inte är intressant att få veta att konst är det som k-världen kallar för konst. Och inte heller att kvalitet är det som k-världen kallar för kvalitet. Men den empiriska sidan är betydligt intressantare eftersom det inte är så svårt att beskriva vad k-världen uppfattar som intressant och relevant vid en given tidpunkt. Och då får man veta det om man önskar. Det kräver dock en smula arbete.
Svårigheten med att definiera konst hänger samman med två faktorer. Den ingen fast bas utan häftar vid ”särskild estetik” som är något man får tro på existens av. Här liknar konsten religionen (förutsatt att man inte är troende). Dessutom strävar konsten oavlåtligt att överskrida sina gränser för vad som kan vara konst. Där skiljer den sig från religionen och det för med sig att en definition måste fånga upp denna förändring. Så återstår bara ”det som konstvärlden kallar…”
Lars återgigen:
Du är ju konsthistoriker och dessutom har du varit professor i konstteori. Bland annat(!)
Uppfattar du dig nu som någon sorts empirisk konstsociolog eller som en teoretiker åt filosofihållet till? Eller som något helt annat?
Från vilka akademiska discipliner (om några) hämtar du inspiration?
Hör du hemma i någon speciell vetenskapsteoretisk skolbildning?
Tack för tålamodet förresten….hälsn CG
C-G. Min utgångspunkt när det begav sig var den självklara, Kants estetik och den anglosachsiska traditionen. Men sedan har kontinentalfilosofin lagt till ett och annat och senare kom den sociologiska filosofin. Man får följa med för att hålla sig orienterad.