Modernautställningen (MU10) har trots allt visat sig vara en angelägenhet. Inte på det sättet som arrangörerna tänkt sig utan snarare genom sina brister och genom att den visar vad som är representativ kvalitet just nu – utan att kunna leverera mer än precis vad man kan förvänta sig. Man skall inte vara alltför ogin, inga av de större biennalerna, där flera rullar för närvarande, t ex i São Paulo, Manifesta i Murcia, Shanghai, kan klara av mer än att visa god standardkvalitetskonst av internationella konstnärer.
Men låt mig först citera från Sinziana Ravinis artikel om MU10 i DN:
”Jag är övertygad om att den konstnärliga forskningen, med endast tio år på nacken, kommer att leda till ett paradigmskifte inom konstarterna och erbjuda konstmarknaden ett riktigt alternativ.”
Jag försäkrar på heder och samvete att Sinziana har fel. Vi kommer inte att se något forskningskonstparadigmskifte, vare sig nu eller någonsin. Forskningskonsten finns redan i de undersökningar som helt normalt ingår i de flesta samtidsprojekt. Att begå en andlig överansträngning och tvinga konsten in i ett icke-fiktivt lärdomssäte kommer vi, tack och lov, aldrig att få uppleva. Ravini skriver vidare:
”Vad gäller bilden av Sverige, så visar de flesta konstverken det vi redan vet: att folkhemmet har försvunnit och att så länge det politiska läget ser ut som det gör är det konsten med sina aktivistiska eller andliga interventioner som får slicka samhällssåren.”
Jo, i dessa citat är Ravini som sämst. Men rätt skall vara rätt. Ravini är också en utmärkt recensent när hon vill och jag rekommenderar hennes rapport från Manifesta på Kunstkritikk (det finns också en sådan text, kortare i DN). Intressant att läsa om den havererade konstnärspresentationen för Anders Eiebakke (han var student i Oslo när jag lärare). Eiebakke har skickat drönare som fotograferar militäranläggningar. Han förväntade sig ingen reaktion eftersom det går utmärkt att se dem med Google Earth.
Dagens recension är dock Johan Lundberg på Axess som har gått i närkamp, inte bara med MU10 utan hela DIS som han benämner ”hitte-på-konst”. Denna anmälan avviker starkt från alla andra som har skrivits och den har sina förtjänster. Och sina uppenbara begränsningar. Curator Fredrik Liew bjuder in Lundberg i matchen när han beskriver den nyfigurativa strömningen som en möjlig avantgardistisk position. Lundberg finner fram till sådant som kommer i närheten av hans konstuppfattning och avvisar prompt resten i sopkvastsstil. Naturligtvis är det besvärande brister i hans behandling av hitta-på-konsten. Den har fungerat och den har sin historia. Jag tror inte för ett ögonblick att vi kommer att få se den estetiska dimensionen rulla in i konsten och deklarera essentialismens återkomst. Men för närvarande är det uppenbart att konsten kärvar och överlever genom konstnärernas påhittighet. Problemets kärna, som jag ser det, är att det är alltför många restriktioner om vad som är relevant för den pågående diskussionen. Konstvärlden bestämmer vad som är relevant. Allt annat är tillåtet men beaktas inte. Jag skall komma tillbaka till detta.
Jag har förresten idag skrivit en artikel för Newsmill.
Låt oss slutligen begrunda figurationen och immanensens outgrundlighet och betrakta ett nytillskott i genren: Konstnärens hand.
kan du utveckla ditt resonemang om Ravinis andra citat? konsten som visionärt och hoppfullt samhällsskiftande verktyg?
Märkligt – ingen kommentar här?
Tycker detta var en synnerligen intressant blogg.
Gillar också Lundberg tankar, alltid intressant med den som ställer frågor. För är det inte det han gör egentligen?
Elias Björn. Konsten som visionärt och hoppfullt samhällsskiftande verktyg är en föreställning exklusivt för konstvärldens galleribesökare som tycker sådant kan vara lite häftigt till drinken.