Hänsynstagandets censur expanderar. Jag skrev igår en debattartikel för SvT angående den stora försiktighetens tid där det slutgiltiga beslutet om något skall visas och publiceras utgår från det eventuella missnöje som visas från något relevant håll. Traditionella makteliter får fortfarande kritiseras men i övrigt sänks nivån. I den historia som jag ombads kommentera handlade det om Kellermans Rockyserie där man skulle kunna se ett inslag som antisemitiskt – och som därför togs bort av DN Björn Wiman. Detta gav genast upphov till en störtsjö kommentarer där rondellhunden fick fortsätta sin löpning. Genast var skillnaden mellan den religiösa fantasin och den faktiska folkgruppen bortglömd. Endast kränkningen var kvar. Blir någon kränkt är det tillräckligt för att kräva rättning i ledet.
São Paulo-biennalen har drabbats av två censureringar. Det ena fallet är några gamar som skulle ingå i en installation, Nuno Ramos Bandeira Branca. Fåglarna hade gott om flygplats och alla papper var i ordning, men en intressegrupp protesterade och då fick fåglarna avlägsnas. Det andra fallet handlade om ett projekt om den nyvalda, då icke ännu vald, presidenten Dilma Rousseff, av Roberto Jacoby. Det kunde uppfattas som propaganda genom en statsfinansierad institution.
Det framstår allt tydligare att det aldrig kan ske något som bryter ordningen på en konstbiennal. Och konstbiennalen sätter fortfarande samtidskonstens agenda.
Nuno Ramos Bandeira Branca
Roberto Jacoby, projekt om Dilma Rousseff
Tumskruvarna kommer fortsätta dras åt till de exploderar. SvT är för övrigt inte ens intresserade att delta i det nya medielandskapet, enkelriktad media ända in i kaklet för dom.