Del 1091: Kempes röda röra

Idag är Jessica Kempe på banan igen med en artikel i DN. Den pseudoutmaning som dök upp med den klassiskt figurativa konsten i Edsviks konsthall 2009 fortsätter att leva i Kempes fantasi. Utan överdrift kan man säga att hon har gjort mycket för att befästa den. Och som sagt, hon fortsätter. Artikeln siktar särskilt in sig på Anna Brodows teoribyggen. Jag skall inte gå in på det ämnet här utan nöjer mig med att kommentera en nog så väsentlig passus där hon motsätter sig en beskrivning som jag har varit inne på vid många tillfällen.

Men först det här:

”Under 1800- och 1900-talen var l’art pour l’art-rörelsen (konst för konstens egen skull) en protest mot akademierna. Varför uppstår en motsvarande rörelse i dag när konstscenen demokratiserats, blandats och globaliserats?

Just därför. I rädsla för att drunkna i den öppna konstvärldens inkluderande mängd upprättar den nyautonoma konströrelsen skillnader där skillnader inte finns, skapar norm­system där normsystemen upphävts, konstruerar sammansvärjande maktsystem där fasta hierarkier inte längre existerar.”

I försöken att definiera konsten blev l’art pour l’art ett väsentligt förslag vilket är förknippat med Clive Bell som 1914 kom ut med boken Art: Konst är markant, betydelsefull form. Det svaret skulle bli en långkörare även om det kompletterades med annat. Med den definitionen kunde konstens identitet och därmed dess autonomi (att den hade något som inte något annat område förfogade över) sökas i den konstnärliga framställningen av formen. Jag brukar kalla detta för den ”särskilda estetiken”. För varken Bell eller någon annan kunde få fram vad denna signifikans var för något. Det fick man känna sig till. Sålunda blev konstens uppgift att producera särskilda estetiska upplevelser helst sådana som var före sin tid. Genom överskridande och utmaning av den befintliga estetiken kunde konsten i allt djärvare framstötar göra estetiska landvinningar. Det skulle ta ett tag innan man kom till vägs ände. Men innan jag når dit skall jag bara inflika något om Kempes andra del i citatet. Att denna nyautonoma konst skulle skapa skillnader för att inte ”drunkna i den öppna konstvärldens inkluderande mängd”. Här glömmer Kempe bort att det utöver inkluderande, för konstvärlden är liberal och låter det mesta passera, skall man också påminna sig begreppet ”relevans”. Allt är inte lika mycket inkluderat. Tvärtom, för att få vara med i den internationella samtidskonsten finns kravet på relevans, idag självklart den sociala kritiken, mediekritiken, korrekta referenser och citat på rätt sätt, allt enligt en given politisk vänsteragenda. Uppfyller man detta har man möjlighet att bli inkluderad i ett långt bättre sammanhang, eventuellt någon biennal. Nyfigurationen (eller det som har uppstått som något i den stilen) skriver naturligtvis inte under på detta utan upprättar en, ur dess synpunkt, högst motiverad skillnad. Jag har sagt att företaget, som det ser ut nu, är hopplöst. Med teoretiker som Scruton & Dutton kan det bara gå åt skogen. Men de får hjälp av Kempe & Co som inte kan hålla fingrarna borta från denna lilla rörelse som, i de debattformer som den har antagit här, är enbart en svensk företeelse. Samma problem med att bli inkluderat har modernismen. Vi kommer inte ifrån att konsten fortfarande kvantitativt domineras av denna. Visserligen får den finnas men den är inte vatten värd på annat sätt än som en historisk företeelse. Sådan är Kempes inklusivitet. Att det finns fasta hierarkier i samtidskonsten torde för övrigt alla insatta vara överens om. Alla så när som Jessica.

”På Vilks blogg (30/10) enas han med Anna Brodow i tron om att det var med modernismens ’readymades’ och 1990-talets sociala kritik som konsten förlorade sin autonomi. Jag ser tvärtom att det var då tingen och konsten började föra sin egen talan. Först med demokratirörelsen på 90-talet, som gav upphov till den relationella konsten och den konceptuella de-signen (före­trädd bland annat av Front) tilläts verk och betraktare att skapa varandra.”

En besynnerlig resa som Kempe är ute på. Den särskilda estetiken som identitetsgivare blir utsatt för kompakt kritik under 1960-talet. Det är då Danto ser Brilloboxarna 1964 och förstår att vad som helst kan vara konst. Under 60-talet råder det ingen tvekan om att det skapas konst som helt saknar estetiskt värde. Att det är möjligt hänger samman med den nagel i ögat som väntat länge på sitt erkännande: readymaden. Men konstvärlden är som vanlig en segdragen institution och det är först med postmodernismen som denna tanke upphöjs till ledande diskurs: Konst kan vara vad som helst. Som jag skrev häromdagen betyder detta inte att konsten förlorar sin autonomi. Den fungerar, precis som tidigare, som ett eget fält med sina egna förutsättningar och specialiteter. Men det är en sak att definiera en konstvärld utifrån de praktiker som man ägnar sig åt. Problemet med identiteten kvarstår: Vad skall konsten göra för något? När denna situation uppstod på 1990-talet hade de postmoderna kanonaderna massakrerat modernismen. Konsten vände sig då till samhället och det politiska och blev socialkritisk. Nicolas Bourriaud konstruerade den relationella estetiken efter eget skön, en dröm som saknade förankring i verkligheten men som fick stor betydelse i konstvärlden.

Kempe hanterar något ohanterligt när hon skriver ”tingen och konsten började föra sin egen talan”. Vad är denna talan? Vad betyder ”konsten” i detta sammanhang? Menar hon att konsten (Bourriaud har rört vid detta problem) presterar ett 1:1 förhållande gentemot verkligheten, alltså att den blir identisk med denna? Men det hjälper inte heller, för vad skulle det betyda, vad är det man skjuter till, om man alls skjuter till något? Och när ”verk och betraktare” tillåts skapa varandra, undrar jag både vad det är och var det förekommer. Man behöver bara göra ett besök på biennalerna för att se att curatorerna, kritikerna, konstnärerna och övriga agenter inte är ute efter något fritt flöde. Relevans var ordet. Eller mera konkret: Konsten skall förändra världen enligt en vänsterorienterad politisk uppfattning. Att man inte lyckas åstadkomma någon förändring tycks konstvärlden alltmer desperat ha insett. Dock inte Kempe.

Instängd i konstvärlden är det lätt att tro att man är fri. Allting är så fritt om man är inkluderad och relevant i den internationella samtidskonsten.

Nicolas Bourriaud, porträtterad i blyerts och kol.