Del 1104: Hur man löser problem med hjälp av synonymer

Att konsten befinner sig i någon form av kris kan man knappast komma ifrån. Dan Jönsson är oroad i DN och skriver:

”Att det i dag är lättare att provocera med en stram och lågmäld konstutställning än med en som medvetet är ute efter att skapa uppmärksamhet är ett symtom på att konsten och kritiken går i otakt. Enklast skulle man kunna förklara det med att konstkritiken är bra på att diskutera form, men inte innehåll. Man applåderar gärna den konst som vill väcka debatt, men undviker att ta själva sakdebatten.”

Otakten består nog huvudsakligen i att utställningarna är curaterade, alltså idag kontrollerade enligt värdegrunder om genusperspektiv, etnicitet och generell respekt för publiken. Kritikerna får ta sig an utställningar som är tillrättalagda och det kan man naturligtvis se som otakt. Modernautställningen fick däremot inte till det. Den otillräckliga utställningen blir ett diskussionsobjekt på grund av brist. Nu vill Jönsson ha sakdebatt och inte bara formdebatt. I denna fråga torde man kunna säga att spåren förskräcka. Vi har sett en del av detta. När kritikerna ger sig på sakdebatter är de inte längre konstkritiker utan går in i ett annat kompetensområde. Spörsmålet är både om de är skickade för denna uppgift och om det är någon bra idé att försöka göra detta moment till en del av konsten.

Jönsson har mer bekymmer:

”När jag för några veckor sedan ville lyfta fram idén om konstens ”autonomi” var det för att sätta fingret på den här låsningen. Som kritiker, det vill säga som del av problemet, tror jag det gäller att försöka bryta den. Risken är stor att man annars står svarslös inför de krafter som nu tycks i färd med att slita det konstnärliga fältet i två halvor: å ena sidan en kommersiell design- och upplevelsekonst, å den andra en nyakademisk forskningskonst.”

Risken för en sådan uppdelning torde vara ytterst minimal. För att konsthögskolorna driver linjen med forskningskonsten betyder inte detta att det finns något större gehör för den inriktningen i konstvärlden. Återigen, tag ett knippe biennaler och se hur det ser ut. Som vanligt är det varken uttalat kommersiellt eller någon dragning mot vetenskapshållet.

Forskningskonsten förekommer på sitt sätt en hel del. Se t ex på Carsten Höllers utställning ”Soma” i Berlin. Han presenterar där möjligheten att utvinna ett superelixir genom urin från ett antal renar. Renarna går runt i konsthallen och är mäktiga publika dragplåster. Forskningssidan får sägas vara högeligen kvasiorienterad. Så blir det nog när stolta forskningsplaner från högskolorna skall omsättas i praktiken.

Ett mer ambitiöst utspel kommer från Maria Lind som bedriver ett forskningsprojekt om vad abstraktion kan innebära idag. Som jag förstår det här handlar det mest om teoretiska utflykter kring hur begreppet ”abstraktion” kan användas. Knappast något alternativ som kommer att bli succé i konstvärlden.

Tydligen har Dan Jönsson, efter det att han funderat på sina tidigare dåligt genomtänkta utfall mot Anna Brodow och den tidlösa konsten, funnit för gott att omformulera sig. Vår kritiker tycks ha funnit en lösning genom begreppet ”beständig aktualitet”.

”Vad menar vi med kvalitet i konsten? Jag tror för min del att det kan vara klokt att se på dessa frågor från ett praktiskt perspektiv. Ett bra konstverk utmärks precis som en bra bokhylla eller ett par bra byxor av att det dels är användbart för sina syften, dels har en hållbarhet som gör det slitstarkt. Ett bra konstverk har, kan man säga, en beständig aktualitet – och står med andra ord för raka motsatsen till de tidlösa ideal som förs fram bland dagens nykonservativa kritiker av samtidskonsten.”

”Beständig aktualitet” kontra ”tidlösa ideal”. Här vandrar Jönsson på slak lina. Jag förstår att han vill markera en skillnad men om konsten har en given identitet blir det ingen. Eftersom han tror på konsthistorien och på att verk kan vara beständigt aktuella, ja då har vi det tidlösa uttryckt med en synonym. Om man prövar satsen ”Praxiteles konstverk har ständig aktualitet” låter det rimligt…. Hermes med Dionysosbarnet kan helt klart liknas vid ett par slitstarka byxor och borde också kunna vara användbart för sina syften. ”Sina syften” är dock gåtfullt, men ”syften” är konstvärlden fenomenal på att uppfinna och det gäller all konst. Om konstvärlden ej får uppfinna fritt blir den besvärad. Vi såg detta ske med Anna Odells projekt. I det fallet menar tydligen Jönsson att kritikerna skulle ha diskuterat psykvården. Vi får tacka en högre makt att så inte skedde. I dagarna har Elisabeth Ohlson-Wallins utställning ”Jerusalem” recenserats av Fredrik Svensk och Sinziana Ravini. Fullständigt förutsägbart ställer de sig tveksamma till hennes, ur konstens synpunkt, övertydlighet angående ämnet. Sexforskaren Robert Jacobsson på SR, intresserar sig dock inte för konsten, utan engagerar sig i sakinnehållet. Är Jacobsson vad Jönsson önskar sig? Konstens starka tradition innehåller påbudet om otydlighet och öppenhet angående vad verket handlar om. Därmed blir det också svårt att, även om man hett åstundar detta, föra en sakdiskussion.

Anna Brodow har lagt lite moteld mot den slingrande Jönsson på sin blogg. Hon kastar också fram följande:

”Kanske är ett stillsamt tilltal, ett poetiskt uttryck eller att med konsten som medel ge ett svar det mest radikala en konstnär kan göra idag?”

Nej, det fungerar inte, för det görs hela tiden. Det som måste ske är att konstvärlden skall anse att det är radikalt. Och det har jag svårt att tänka mig.

Praxiteles: Hermes med Dionysosbarnet. Beständig aktualitet. Nu återstår bara att ta själva sakdebatten.