Idag kommer några rader i anslutning till de kommentarer som har skrivits av Lukas, Jacob C och Carl-Gustaf Wikstrand angående konstens ålder och historia.
För det första är det lätt att låta sig övertygas av den konventionella uppfattningen om konstens tidlöshet. Konsthistoria har skrivits sedan 1800-talet och vi är därför vana vid att se objekt från skilda tider samlade under det moderna konstbegreppet. Begreppet är inte mer än ca 200 år gammalt, det är man överens om. Men samtidigt antar de flesta i konstvärlden att det existerar en implicit uppfattning som motiverar en samlad konsthistoria. Från urtid till nutid och numera stadigt expanderande med åberopande det ”antropologiska konstbegreppet”.
Emellertid är det svårt att finna några starka motiv för att det finns en sådan sammanhållning av det som vi idag kallar för de sköna konsterna. Studerar man texter som berör sådana objekt blir man snabbt klar över det enorma avståndet mellan vår syn och tidigare epokers. Jag kan här påminna om medeltidens estetik. Umberto Eco skriver t ex att Thomas ab Aquino skulle ha kallat en hammare av kristall för ful eftersom materialet är olämpligt för sin funktion. I vår tid är vi inte riktigt inne på samma linje.
När vi talar om estetik och skönhet brukar vi i regel mena det ”intresselösa betraktandet”, alltså att se på något för formens skull. Men det är en modern inställning som inte finns i äldre historia.
Lukas föreslår att man skall kalla allting för design. Men eftersom design redan betyder något är det svårt att bryta den betydelsen. Design och konst samsas särskilt i engelska tidningars och tidskrifters kultursidor. Som jag har sagt vid flera tillfällen är det uppenbart att designvärlden inte är densamma som konstvärlden. Några distinkta skillnader är t ex konstens diskursberoende och dess krav på otydlighet. Båda dessa faktorer är också kopplade till en närmast gränslös ambitionsnivå. För en konstnär är i regel målsättningen oklar utöver att det skall vara konst som relaterar till konstvärldens intressesfär.
Jacob C: skriver ”Jag tror att kärnan i konstbegreppet handlar om hantverksmässig gestaltning av viktiga existentiella upplevelser och idéer (ofta inom en mer eller mindre fiktiv ram).”
Så ser vi saken men det är ett modernt tänkande som bygger på individens självmedvetenhet och ett samhälle som inte styrs av någon teologisk dominans. Den befriade individen framträder genom det romantiska geniet (och får alltså hänvisa till en privat gudomlig ordning för ett antal utvalda individer). När Carl-Gustaf Wikström undrar vad det är för skillnad mellan Lena Cronqvists och Rembrandts känsloexpressionism handlar det om det individuella. Cronqvist finns i en tid då expressionismen i modern mening etablerat sig i många variationer. T ex det Bergmanska ”Angst” eller släktingen Sartres ensamma människa i universum. I samhällen som styrdes av religion finns det inga sådana aspekter. Gud ordnar (med teologiskt eftertryck) allt som berör det mänskliga känslolivet. Barockens expressionism var konventionell, en målare eller skulptör lärde sig de olika känslouttryckens formmässiga rekommendationer och de uttryck det handlade om var de fastlagda ämnena, vanligtvis religiösa eller från den antika världen. Rembrandts tidiga självporträtt är exempel på övningar i den formmässiga affektläran. Det är möjligt att han i sina sena porträtt stoiskt identifierade sig med de bibliska gestalter som han skildrade i sina självporträtt. Han hade personliga skäl: Hans måleri ansågs hopplöst gammaldags, han hade förlorat hela sin familj och hade gått i ohjälplig konkurs. Men vi har inga belägg för detta och man skall akta sig för att se det man önskar.
Jag skrev om ryttarstatyn som ett exempel på hur skulptur användes. Och ställde frågan vad som händer när den blir konst. Jacob C kommenterar: ”Den blir viktig för människor. Den påverkar människors tankar och känslor på djupet och inte bara för stunden. Jag har svårt att föreställa mig en kultur utan konst (i vid mening).”
Tja, jag är inte med på det. Antikens ryttarstatyer blev samtliga sönderslagna eller nedsmälta så när som på en, Marcus Aurelius. Den skonades alldenstund man fick för sig att det var Konstantin den Store, alltså en kristen kejsare. Några estetiska intressen visades inte och det gällde för övrigt för större delen av de antika skulpturerna som gick ett oblitt öde tillmötes när de kristna tog över. Jag tror att man kan skriva om senare delen av citatet ovan med att ”Det är svårt att föreställa sig en kultur utan kulturyttringar”. Alltså att kulturen manifesterar sig genom traditioner, ceremonier, att dess sociala och politiska innehåll får en bestämd design. Konst, i meningen ”ett intresselöst betraktande” fanns inte att tillgå och ingen från den tiden skulle fatta poängen. Och alltså inte heller det egna själslivets uttryck utan enbart själen genom den teologiska ordningen.
Ämnet är stort men det bästa sättet att ta reda på mer är att gå till källorna. Det finns många texter som handlar om hur man uppfattade det vi idag kallar för konst. Genomgående finns det inget som tyder på att de skulle dela våra uppfattningar. Skall man tro på den tidlösa konsten får man tänka sig att de på något omedvetet sätt ändå uppfattade saker som vi gör.
Marcus Aurelius (romersk kejsare 161-180) ryttarstaty överlevde inte genom sina estetiska preferenser.
Information om annat: På onsdag blir det debatt med min kritiske motståndare från 2007, Erik Berggren, på universitetet i Linköping, Utrikespolitiska föreningen.
Detta är intressant. Men alla är ju inte eniga om detta. I sin bok ”Beauty” skriver Roger Scruton så här:
”It is true that the word ’aesthetic’ came into its present use in the eighteenth century; but its purpose was to denote a human universal. The questions I have discussed in this book were discussed in other terms by Plato and Aristotle, by the Sanskrit writer Bharata two centuries later, by Conficus int the Analects and by a long tradition of Christian thinkers from Augustine and Boethius, through Aquinas to the present day.”
Nu har jag tyvärr inte läst alla de texter som Scruton refererar till, så jag kan inte helt bedöma hans utsaga. Men kan man inte tänka sig att när exempelvis Aristoteles i sin Poetik beskriver hur vi ”renas” av att betrakta fiktiva gestaltningar av mänskliga handlingar och öden, så sker denna ”rening” just inom ramen för ett estetiskt betraktande, som är intresselöst i den meningen att vi inte upplever oss se på föreställningen för någon praktisk överlevnadsorsak (även om vi predisponerats att tycka om det – predisponerats av något vars namn vi inte känner)? Vi tänker då inte att vi skall ha erfarenheten till något speciellt. Ändå verkar den i oss, men det sker så att säga utan att vi vill det.
Scruton talar mycket om just detta att ta in något partikulärt för dess egen skull. Och han menar också att detta är en viktig komponent också i det vi kallar ”kärlek”. Om jag fattade honom rätt så ligger det vi ibland omtalar som ”det vackra” i kärleken just i detta: Att vi öppnar oss för något utan tanke på egen vinning. Jag gissar att det är någonstans här man får söka om man skall begripa hur Kant tänker sig att estetiken skulle utgöra brygga mellan det rena förnuftet och etiken? Hur ett visst betraktande – ett visst förhållningssätt – öppnar upp själen för det obegripliga? I detta ligger också att kunna möta det som inte utgör ett direkt omedelbart erotiskt stimuli, är det viktigt att påpeka (i så motto är kärleken en fiktion, inte i bemärkelsen att den är ett godtyckligt påhitt, men i den meningen att den kräver sin suggestion och vår kreativa medverkan på ett annat plan än den rent rationella världsförståelsen eller det rent instinktiva).
Man kan ju undra varför vi besitter denna förmåga. Scruton menar att evolutionen inte räcker som förklaring. Vilket nog beror på att han är religiös. Själv vet jag inte.
Jag tänker i alla fall att Kant kanske var något reellt existerande på spåren, att han – givetvis efter sin tids kulturella förutsättningar – liksom kartlade ett fenomenoligiskt fält av allom mänsklig erfarenhet och kreativ potential. Att han inte bara ägnade sig åt socialkonstukt, inte bara och restlöst. Och även om han ju är väldigt sträng – nästan idealiserande – i sin begreppsliga renodling av det estetiska?
Det är möjligt att detta blev i flummigaste laget och jag inser att jag inte har svarat på frågan om ryttarstatyn. Jag gör heller absolut inte anspråk på att ha förstått Kant särskilt väl. Eventuellt är detta mest mina egna funderingar.
Hej Lars!
Jag håller med dig om hur du beskriver ”designvärlden” och ”konstvälrden”. Det finns uppenbara skillnader i hur de verkar. Det jag är intresserad av (vilket kanske inte framgick av mitt tidigare inlägg) är ordet design i sin vidare mening. När man tänker på design så ser man gärna ett glassigt formgivningsmagasin eller en inredare framför sig. Men man bör också tänka på att man mycket väl kan designa både rymdraketer och datorprogram och design behöver inte nödvändigtvis ha något med estetik eller form att göra.
Det jag funderar över är om man designar konst? För att vända på diskussionen något så tycker jag det vore intressant att fråga sig just detta. En möbel är en design, men en möbel är samtidigt en möbel. Är ett konstverk en design?
Jag är endast en lekman inom det konstteoretiska men för mig så händer något intressant i vilka värden jag tillskriver ett objekt om det är designat eller ej. Ett konstverk som är designat känns av någon anledning som ”billigare”. Det är väl här som man kan börja tala om konstens särskildhet. I folkmun brukar man tala om att man skapar ett konstverk, vilket ger verket en viss mystik. Jag har svårt att köpa att ett konstverk kan vara något annat än just en design. Man kan också då se likheter mellan den design som historiskt har utförts genom kommunikativa medel (Konst, Arkitektur, Skulptur etc) för att uppnå vissa affekter/effekter och den design av konstverk som görs idag för att uppnå andra affekter/effekter.
Detta innebär givetvis att man låter konsten närma sig designen, men konst kommer fortsättningsvis vara konst och en möbel en möbel. Så som jag ser det har man redan gjort det närmandet med institutionella konstteorin.
Jacob C. Det är frestande att på samma gång använda begreppet estetiskt på ett brett och smalt sätt. När man tar i blir alla verksamheter som inte har någon direkt praktisk funktion estetiska, alla former av underhållning, ritualer, festarrangemang, lekar, spel etc etc. Det moderna begreppet har en långt mer ambitiös och exkluderande betydelse. Hur skall vi t ex se på den grekiska dramatiken? I vilket sammanhang ingick den? Hur såg samhället ut och vilka värderingar och uppfattningar hade man? Man löser inte sådana problem genom att tycka sig känna igen saker.
Kants harmoni motverar han genom att inbillningskraften inte kan finna ett svar eller någon förklaring på skönhetsupplevelsen. Men denna oförmåga är inte negativ utan tvärtom positiv. Vi kan därför ana att världen, trots skiljet mellan förnuftet och etiken, äger en harmoni.
Tjusigt värre, men det kan också beskrivas som psykologiska fantasier från Königsberg.
Lukas. Du känner säkert till att det finns gott om samtida designteoretiker som rör sig med drastiska utvidgningar av begreppet. Eftersom allt måste äga någon form kan man säga att allting kräver design. Men olika världar har olika intressen och inriktningar och det finns inte något som tyder på att konsten och designvärlden skulle slå ihop sina påsar. Det finns ingen orsak till något annat än små gästpel i respektive världar.
Ja Lars, den exakta innebörden av olika begrepp under olika historiska epoker utgör ju ett icke föraktligt tolkningsproblem. Och mina kunskaper räcker tyvärr inte för att presentera en färdig och alltigenom övertygande lösning på denna fråga. Jag menar ju för övrigt inte alls att evolutionsbiologin kan ersätta de hermeneutiska vetenskaperna – bara att den nog har något att tillföra förståelsen av själva saken – vilken jag alltså menar inte kan reduceras till ett rent sociologiskt fenomen.
Jag är ju heller inte någon expert varken på Aristoteles eller på det grekiska dramat. Jag finner ändå i sammanhanget intressant att Aristoteles skiljer mellan poetik och retorik. I praktiken har det förstås aldrig varit alldeles enkelt att tillämpa dessa begrepp – ja, gränsen mellan vad som är skönlitteratur och ”bara text” är flytande. Så konstaterar också Jean-Marie Schaeffer och Oswald Ducrot i inledningen till sin ”Nouveau Dictionnaire encyclopédique des sciences du langage” (1972) (som jag just råkade läsa) att poetiken redan under romersk tid kom att förlora mycket av den autonomi som den hade i Aritoteles system; man kom under efterföljande sekler, och väl egentligen ända fram till romantiken, inte allid att skilja mellan poesins/skönlitteraturens eventuellt specifikt estetiska karaktär och den retoriska effekten av texter i största allmänhet. Men åtminstone för litteraturstudiets vidkommande verkar det teoretiska urskiljandet av det estetiska vara av äldre datum av Kant. Jag gissar att det är så Scruton och Dutton resonerar när de framhärdar i att Kants ”fantasier” inte var helt tagna ur luften.
Man kan ju förresten fundera över hur det kan komma sig att Kant och efterföljande romantiska filosofers fantiserande har fått ett så starkt genomslag om de inte svarar mot åtminstone något reellt?
Det är detta med tidlös konst som ställer till det….
Detta om att vara tidlös…det blir till sist en fråga om subjektiv och objektiv åsikt…
Att vara sin egen…det vet vi alla vi kan…vi har sett in i vår egen navel och sagt en åsikt….det är en egen betraktelse och högst egen…objektivitet däremot är en ide om att allas åsikt tillsammans skapar en gemensam nämnare….vilket är…. i ett tidlöst perspektiv den nämnare vi bör hålla oss till….när vi lämnat jordelivet och uppgått i kretsloppet…..så är det de massor av arbetslösa mäniskor som finns kvar som kan förvalta ens åsikt…det som finns kvar….till en pärla eller luft.
Jacob C. Tack igen för din kommentar. Det är ett intressant ämne att bearbeta.
En högst väsentlig sak är att status för verksamheter hängde samman – och gör det fortfarande – med hur många teoretiska moment som ingår. Hantverk står alltså lägre än det teoretiska. Även sinnesorganen har en rangordning vilket kan förklara varför sådant som appellerar till smak och lukt inte får samma betydelse.
Aristotels har synpunkter på litteratur men att därifrån tala om ”konst” är ett kronologiskt misstag. Vi kan göra en stor affär av att han komplicerar Det Sköna med Det Tragiska och motiverar ett släktskap men han berör t ex inte Det Komiska eller andra aspekter av estetiken. Och en fråga är vilken betydelse och spridning det motsvarade.
Målare och arkitekter hävdade under renässansen sina verksamheter som fria konster med motivet att de innehåll nödvändiga och omfattande teoretiska moment. Till skillnad från skulpturen som i allmänhet sågs som alltför hantverksmässig.
Att Kant fick genomslag hänger samman med att han inte kom från ingenstans. Det Sköna var en etablerad
instans och han lånade t ex en hel del från Moritz. Kant var i första hand intresserad av det natursköna och såg i övrigt estetiken som passiv. Det är först under de följande decennierna som Jenakretsen och andra filosofier utvecklar de avgörande idéerna vilka skapar grunden för vårt moderna konstbegrepp.
Litteraturen är den drivande eftersom den alltid har stått närmast teorin och haft en säkrare, men långtifrån självklar, status.
Pontus. Det är knappast en fråga om subjektivt eller objektivt utan en fråga om Konst finns som automatisk princip för människan. Alltså en genetiska tillgång som för med sig att det alltid uppstår konst vid varje tidpunkt och överallt där människan finns.
Lars skrev bl a:
”Kant var i första hand intresserad av det natursköna och såg i övrigt estetiken som passiv.”
”Litteraturen är den drivande eftersom den alltid har stått närmast teorin och haft en säkrare, men långtifrån självklar, status.”
Härligt, tycker jag! Eventuellt samverkar de två ändå?
Lars:
Frågan är väl bland annat hur man bär sig åt för att skilja på olika begrepp. Att man genom århundraden och årtusenden haft olika tankar kring det man målat, skulpterat, skrivit etc betyder ju inte nödvändigtvis att det man gjort inte kan falla under vissa gemensamma begrepp.
Det finns de som till exempel anser att estetiska hänsyn av vår typ ofta fått en roll även i skapandet (och dekorationen av) rena nyttoföremål.
Frågan är nu om allt det som klassifieras som konst i vår konventionella konsthistoria har tillräckligt mycket gemensamt för att kunna föras in under begreppet konst?
Ett av problemen är förstås att allt liknar allt annat på något sätt, om så bara genom att vara fysiska objekt, bebrepp, fantasier eller vad det nu kan vara. Vårt konstbegrepp liknar begreppet äpple genom att bägge är begrepp.
Ett sätt att formulera problemet är genom att notera att likhet/olikhet eller samma/inte samma bara kan bedömas under en viss beskrivning av det vi intresserar oss för.
En konstnärlig målare och en dirigent gör ungefärligen samma sak under beskrivningen ”står och viftar i luften med en träpinne”. Men att de ur den synpunkten sysslar med samma konstart betyder självklart inte att det inte finns mer relevanta beskrivningar under vilka de inte uttövar samma verksamhet.
När man ska bedöma om människor i olika tidsåldrar sysslat med ungefärligen samma sak, till exempel om grekiska skulptörer och nutida installationskonstnärer, ta Christo som exempel, sysslat med i någon mening samma sak, så måste detta ”samma” relativiseras i förhållande till olika beskrivningar av vad de gjorde.
Det blir då mycket svårt att bestämt säga om olika historiskt givna verksamheter ska/inte ska så att säga föras in under samma paraply…
Eller för att vara lite mer konkret:
Sysslade både Platon och Wittgenstein med filosofi?
Sysslade både Newton och Einstein med fysik?
Vad Euklides matematiker?
Var Napoleon en militär taktiker?
Nu får det räcka för den här gången. Plikten kallar….