Lärorikt är att följa hur konst uppnår samtidsrelevans och formuleras på rätt sätt. Vid några tillfällen har jag nämnt att de stackars uteslutna figurativa kämpar i en hopplös motvind intill den dag då någon finner relevansformeln. Att anhängarna av denna rörelse envetet fortsätter att åberopa fel teoretiker gör att de inte kan tas på allvar. Jag har själv anslutit mig till denna rörelse men av lättförståeliga skäl blir jag en falsk medlem: Blott av hans verkan känner man ett sken. Om det tillåts mig att strö lite attiskt salt.
Vare det som det är, intressant nog har en ny figur arbetat sig upp i artfacts och dessutom, mot alla odds, hamnat på rätt köl i samtiden. Walton Ford, djurmålare, ställdes under det första halvåret ut på Hamburger Bahnhof. Den omedelbara reaktionen var att ifrågasätta om Walton Fords planschliknande djurbilder tillhörde den samtidskonst som konsthallen visar. Det gick vägen för Fords konst och samtidskritiken kunde nu snabbt skriva om hans verk i den internationella samtidskonstens vokabulär. Frågan är varför det sker och varför det här året.
Först skall man komma ihåg att all konst kan skrivas om till korrekt och relevant diskurs. När det gäller Ford kan han erbjuda något som avviker från de vanliga socialkritiska installationerna. En viktig detalj för anpassning är de berättelser som finns till hans bilder. Samtidskonst utan en social berättelse är otänkbart. Vidare är hans verk är populärt vilket i just detta fall kan ses som en god egenskap, Ford kan nå utanför den vanliga samtidspubliken. Hans verk kan också sägas vara överskridande eftersom det så starkt skiljer sig från vad vi brukar se på biennalerna. Överskridandet är självfallet falskt så det skorrar. Den obetydliga utmaning som finns i Fords bilder handlar om samtidskonstvärlden skall öppna sina armar eller inte. Nu har Walton Ford kommit Louisiana.
Den svenska konstkritiken är beredd. Ulrika Stahre i Aftonbladet skriver om Ford som hon jämför med Bruno Liljefors (Thielska galleriet). Jämförelsen, matchen är given från början, blir ju till Fords fördel. Den svenska nationalmålaren målar kapitalismens credo. Men Ford sätter hennes hjärtefrågor i rörelse:
”De asiatiska tigrarna och det afrikanska lejonet – kolonierna som plågas av sin kolonisatör, narrar för en blodtörstig publik. Fords bilder bär, inte alltid helt lättavkodade, idéer om mänskliga maktrelationer, förtryck, kolonialism.”
Där satt den! Dan Jönsson i DN har också ett dubbelperspektiv genom aktivisten, författaren, konstnären Hans Scherfig, dansk modernist som har blivit omåttligt folklig genom sina djurbilder (Arken, Köpenhamn). Jönsson famnar dem båda under begreppet ”naturpolitik” och kan runda av med samtidskritikerns berättelse:
”De korta, torra texterna bryter av mot bildernas brutala detaljer på ett sätt som lyfter djuren ur det typiska och generella och i stället gör dem till porträtt av tragiska, historiska individer. En sorts vilsna antihjältar i den mänskliga kulturens grymma marginaler.”
Intet fel på Walton Ford. Och inte heller något fel på att vi det här året kunde se hur han skrevs in i samidskonsten.
Walton Ford: Jack on his deathbed
Man kan väl ändå säga att han skrevs in tidigare då han medverkade i det amerikanska tv-programmet Art 21, producerat av PBS. Nåväl, nu är han också bekräftad av den svenska kåren.
Nja, han var tidigare en amerikansk företeelse. Hans inskrivning som internationell samtidskonstnär har precis börjat, främst med genombrottet i Berlin.
Formuleringen av samtidsrelevansen har med ideologin att göra, om föreställningar och tron på vad konsten har för funktion i samhället och vad konstnärer skall göra. Nu har vi den socialkritiska ideologin att konstnärer skall blottlägga dolda maktstrukturer m.m. och då får vi den typen av texter.
Vilka maktstrukturer du blottlägger genom dina skickliga pennteckningar är ännu oklart. Samtidsrelevansen har inte framträtt. Du kanske skulle kunna vara mer radikal än så och helt enkelt skippa det här med att vara samtidsrelevant och att försöka göra sig gällande i den internationella konstvärlden?
Som du själv har uttryckt är ju denna globaliserade konstvärld allt mer ett uttryck för en officiell konstsyn, där det på biennaler, mässor och i ledande tidskrifter framför allt är marknadens krafter som styr och inte en idealistisk tro på vad som är värdefullt i och för konsten.
Anna. Samtiden och politiken har kommit för att stanna i konsten. Men hur det skall gå till att få fram något och hur det skall motiveras får vi vänta ännu en tid på. Min samtidsrelevans har intre framträtt eftersom den inte är officiellt relevant. Hade jag varit i Stockholm och propagerat för min sak kunde det ha gått fortare. Nu är jag rara avis och långt borta (fast nära).
Lars Vilks: dina teckningar i fotografisk eller naturalistisk oavsett vad exakt det ar for stil, jag vet inte, men de har hantverksmassiga brister vilka ar tydliga for konstnarer om an inte for alla kritiker, om du nu avsiktligt sa eller inte har jag valdigt svart att veta. kanske kan du be nagon om hjalp med detta och avstandet till sthlm kanske skall spela en ngt mindre roll for hastigheten, och du slipper vara en söt liten avundsjuk (haha jag skamtar! forstar inte latin som jag gissar att det ar) konstnar pa landsbygden.
Tack Carl för dina synpunkter. Det skulle vara intressant att närmare få veta hur du beskriver dessa brister.