Del 1120: Curatorn spelar teater

Den åttonde Shanghaibiennalen pågår till den 28 februari 2011. Vanligtvis brukar det inte bli några större efterdyningar av asiatiska biennaler men den här har ett visst intresse. Det här med internationell uppmärksamhet innebär naturligtvis att konstvärldens dominerande institutioner och agenter intresserar sig. Fortfarande styr västvärlden begivenheterna.

Receptet för utställningar är alltmer enligt schablon. Curatorteamet bestämmer ett tema som tämligen sällan fungerar, det kan vara för brett, för obestämt, alltför politiskt ambitiöst eller en vag motivering för en utställning som vill ha publik, kontakt och uppmärksamhet. Efter att temat kritiserats återstår att slå fast att det finns en rad intressanta enskilda konstnärsinsatser och att arrangemanget av installationerna (i praktiken är numera allt som ställs ut installationer) fungerar bättre eller sämre i sina kombinationer.

Konstnärerna kan inte göra så mycket eftersom det är curatorn som styr. Därmed ges också initiativet till curatorn. Sedan länge har det diskuterats om curatorn också skapar konst genom att regissera utställningen. Tills vidare får man säga nej till detta. Konstvärlden betraktar inte curatorn som konstnär utan som just curator. Visserligen kan det utan vidare framhållas att arrangemanget i praktiken kan operera som ett metakonstverk, men det bedöms ändå inte som konst. En curator kan inte ställa ut. Så är det, lustigt som det låter. Men det blir för mycket för konstnärerna om deras verk skulle reduceras till delar av ett större konstverk.

Det hjälper inte om curatorn tillika skulle vara konstnär. Maurizio Cattelan ansvarade för Berlinbiennalen 2006 men den betraktas inte som ett av hans verk. Men teoretiskt sätt skulle curatorn kunna leverera konst.

På Shanghaibiennalen har curatorteamet med Gao Shiming som ledare arrangerat utställningen som en teaterpjäs, en repetition inför en utställning – och där är det tänkt att biennalen skall befinna sig.

Akt 1 har fått namnet ”Ho Chi Minh Trail” och handlar bland annat om hur det skall gå till i biennalen för att flytta perspektivet från skapande till repetition. Akt 2 är ett huvudnummer som garanterar internationell uppmärksamhet: Filmen A Guiding Light av Liam Gillick and Anton Vidokle har producerats för den här biennalen men visas också på andra platser som New York och Berlin. Några konstnärer och curatorer får svara på frågor om biennalen vilket sker med sammankoppling av den amerikanska såpalångköraren Guiding Light. I akt 3 kommer själva utställningen som med det givna konceptet blir mindre intressant men ändå med en rad starka videokort. Inte minst Isaac Juliens film Ten Thousand Waves som handlar, på hans poetiska och långsamma sätt, om de kinesiska immigranter som plockade musslor i North England Bay of Morecambe. De kände inte till att tidvattnet var på väg och endast en av de 23 överlevde.

Akt 4 handhas av curatorteamet WHW från Kroatien (som höll i senaste Istanbulbiennalen) och det handlar om Jugoslaviens upplösning, Akt 5 som berör relationerna mellan Indien och Kina är en teorimuskulös tillställning med föreläsningar och seminarier. För den som är insatt i dagens postkolonila teorivärld är den här namnraden imponerande: Homi K. Bhabha, Dipesh Chakrabarty, Partha Chatterjee, Geeta Kapur, Prasenjit Duara, Sarat Maharaj, Ashis Nandy, Tejaswini Niranjana. En tanke är väl att göra detta till en utomeuropeisk affär men som jag har framhållit är samtliga dessa representanter i praktiken en del av den västerländska diskurshanteringen. Att göra den postkoloniala diskussionen till något som inte är västerländskt är förstås väldigt västerländskt.

Repetition istället för kreation och organisationen och förberedelsen som det centrala innehållet. Curatorrollen som har blivit alltmer stagnerande har här funnit i varje fall en något oväntad vinkel. Frågan är om det kommer att ha någon betydelse. För även om man flyttar konsten från dess aktiva roll som utställning till förberedelse till utställning kommer man inte ifrån att vinsten är tillfällig. Vi kan nog ana att det inte finns någon vinnande föreställning som följer på denna repetition. Konstvärlden blickar mot sig själv och undrar vad den håller på med. Svaret lär dröja, men Shanghaibiennalen är värd att notera i biennalernas mångfald.

Milou Allerholm har skrivit om biennalen i DN och Fredrik Svensk i norska Kunstkritikk. Det finns också en artikel i New York Times

.