Hackaren var på julbesök under sena natten, men webmaster ordnade snabbt fullständig återställning. Det lönar sig inte mycket att hacka in sig. Allt är kopierat och kan flyttas tillbaka på plats.
En liten konstdiskussion har dykt upp i kommentarerna från igår. Återigen ställs frågorna om konst kan beskrivas med ord och om det är nödvändigt att definiera den. Signaturen Anders ger ett exempel som han menar visar på svagheterna i den institutionella konstteorin (konst är vad konstvärlden kallar för konst):
”Att urinera offentligt är konst – om en s.k. konstnär gör det och konstvärden anser, att det är konst.”
Ett sådant konstverk producerades 2007 i Umeåfestivalen av konstnären Itziar Okariz som slog en stråle på golvet. Inte för att konstvärlden är överdrivet entusiastisk men Okariz hänger ändå hyggligt med och verket tolkas i ett feministiskt perspektiv. Feministiskt centrum för forskning eller vad det heter i Umeå ställde sig t ex bakom detta. För övrigt pinkas det rätt friskt i samtidskonsten och inte minst av kvinnliga konstnärer. Performancekonstnären Ann Liv Young har skvättat till sig vackra framgångar och jag skrev om henne i september. Man kan tycka vad man vill om sådana övningar men det är självklart att det är konst eftersom det visas på gallerier och konsthallar. Och man kan alltid kontrollera med artfacts.net om man är i tvivel.
Det finns något som gränsar till outhärdlighet när kritikern erkänner sin begränsning i att återge konstverket med ord. I en recension i SvD skriver Joanna Persman:
”Sällan är ord så otillräckliga som inför det abstrakta måleriet. De känns som om en språklig snara ofrivilligt läggs omkring verken. I grunden handlar det om att beröras av något som drar sig undan beskrivning när vi med konstens hjälp går in i det sublima.”
Jag ser det som banalt. I konsten är det en självklar förutsättning att operera med singulariteten, alltså att ett verk har en punkt av absolut subjektivitet. Men sådana punkter är inte så länge absoluta utan bildar förståelseutrymme som formuleras i ord och begrepp. En upplevelse i konsten kan kallas för sublim eftersom man benämner många konstupplevelser som sublima. Det kan förekomma också i t ex fotboll (går ej att i ord beskriva dessa dribblingar och skottet i mål) men det blir inte lika ambitiöst.
Samtidigt är konsten helt beroende av ord, den subjektiva punkten måste inkretsas med den livgivande diskursen. Och konstnärer önskar intet annat än att bli skrivna, dock inte förklarade för det är en annan femma. Därför brukar en erfaren skribent alltid antyda att texten inte kan gå hela vägen.
En helt annan sak är det intressanta förslag som dök upp på Newsmill idag Fil Dr antropologen Hedi Bel Habib har ett förslag hur vi skall föebygga terrorism. Vi skall tala vänligt med terroristerna helst innan de blir sådana. Och vi bör inte kartlägga dem ty då kommer de att uppfatta sig som terrorister – och så har vi själva skapat dem. Det är mycket som tänks ut i stugorna. Han har dessutom ett förslag hur vi skall komma ifrån reaktionerna på nidbilder. Hans problem är att staten inte tar avstånd från sådana. Men det kan ordnas menar han:
”En genuin livsåskådningsmässig pluralism skall således vila på ömsesidighet och ömsesidig förståelse, där ingen livsåskådning ges en överordnad politisk ställning. Indelning av extremism i sekulära och religiösa former gör det därför möjligt att ta avstånd från nidbilder av religion utan att ifrågasätta den enskilde tecknarens rätt till yttrandefrihet. Samtidigt kan man i det offentliga samtalet ta avstånd från både sekulär och religiös fundamentalism.”
Staten skall alltså börja recensera nidbilder. Och säga att ”den där gillar vi verkligen inte och tar avstånd ifrån” eller ”den däringa gillar vi däremot skarpt”.
Min senaste installation i Höganäs kommuns sessionssal, slottet Duino i modell av datorskrot.
”Vem om jag ropade, hörde mig då i änglarnas kretsar” (gamla översättningen)
Stora delar att innehållet i denna blogg berör konstteori men på nätet är det mycket svårt att få en bild av detta begrepp. Inte ens wikipedia erbjuder, en aningen mer utförlig, beskrivning än en kort, kort definition, inte heller på engelska. Kanske kan någon här eller du Lars bidraga med detta. Gärna med lästips.
Det är ingen tvekan om att konstinstitutionerna tog hem rond 1. Det är färdigdiskuterat vad som är konst, det är vad som ställs ut som konst av någon med kredibilitet. Kan vara utställare eller konstnären själv, kan även vara tillfälliga utställare, kan till och med avgöras av konstköpare i och med inköpspris. Kredibilitet som sagt – inte nödvändigtvis professionalism.
Rond 2 är lurigare och börjar nu. Där handlar det om att skilja mellan konsthandlingar (handlingar som utförs i konstens namn) och konstverk. Här kommer Anna Odell in i bilden. Som konstnärlig handling var hennes spelade psykos odiskutabel. Men frågan är om hennes video har tillräcklig verkshöjd för att vara ett konstverk i sig – och är det inte det så är det ju själva konsthandlingen som i själva verket ställs ut. Jag har själv inte sett hela filmen och det är inte heller avgörande att definiera in eller definiera ut just den. Det är bara ett exempel på var diskussionen är nu.
Utan tvivel kan man ställa ut ett papper som en konstnär har kissat på (har säkert gjorts) och min mening här är ytterligare ett exempel på runt vilken verkshöjd diskussionen rör sig, snarare än att tala om att det bör hamna under det ena eller andra.
Ha en god och rofylld jul Lars, och håll mörkermännen på behörigt avstånd.
Pingback: »Naj, han Vilks tajner jo soo doorligt« « Snaphanen
Att ingen ställer den uppenbara frågan om konstens värde istället för att ägna sig åt hårklyverier rörande konstens identitet. Rent praktiskt fungerar DIS som begrepp i enlighet med de riktlinjer LV brukar tala sig varm för. Andra närliggande kreativa yttringar kan istället beskrivas som design eller illustration eller något annat. Inga logiska problem där.
Men mer intressant är frågan huruvida DIS verkligen förtjänar den särställning den faktiskt innehar, DIS genomslagskraft är synnerligen låg och i ärlighetens namn är ”konstvärlden” i Sverige en ganska liten ankdamm med en handfull mycket övergödda ankor.
Att den konst som idag kvalar in enligt den institutionella konstteorin inte är en bred angelägenhet såvida inte konstnären lyckas uppväcka ”folkets vrede” genom provokation tror jag inte att det är någon som vill försöka hävda.
Den naturliga frågan som följer av detta är inte: ”Vad är konst?” En mer relevant fråga är: ”Är konsten viktig?”
Vad tycker du själv? Det tycks mig i din ton, som om du inte tycker det? Åtminstone inte i Sverige..?