För en tid ställde någon en kommentarfråga om KONSTPROJEKTET, alltså det som vanligtvis kallas för RONDELLHUNDEN (RH), kunde redovisas på något sätt och om det kan avslutas.
En del menar att RH, som alltså omfattar alla aktiviteter som är knutna till det, är alltför omfattande och abstrakt för att få någon mening. Just den invändningen tror jag inte är något stort problem. Modellen är mitt Nimisprojekt som har pågått sedan 1980. Den intensiva sociala processen inklusive länsstyrelser, domstolar, vandaler ägde rum mellan 1982 – 2001. Som det ser ut nu är det överblickbart och kan beskrivas med en relativt enkel berättelse. RH har ”bara” pågått sedan 2007. Mitt konstnärliga problem är hur estetiseringen skall göras påtaglig. Debatten och händelserna har onekligen mycket reell verklighet över sig. Å andra sidan har det lyckats så långt att uppfattningen om konstprojektet som allt inkluderande har spridits väl.
Den första akten 2007-2008 verkade också bli den sista och min tanke var att dokumentera den som musikal. Ett heroiskt företag som jag inte har gett upp. Visserligen blev det en lång serie i videoformat men utfallet blev huvudsakligen koncentrerat till svårigheten att finna en plats där någon kunde tillåta att de visades. En del av filmerna kunde till slut spelas upp på ABF-huset i Stockholm 2008 i samband med en debatt om yttrandefrihet. 2009, när saken verkade ha lagt sig, gjorde jag en ny testkörning i mindre format på Galleri Granen i Sundsvall. I fjor ändrades situationen helt när RH plötsligt skrev sin andra akt som tycks vara långt ifrån avslutad.
Den arbetsmodell jag på senare tid har funderat på är den som Francis Ponge (1899-1988) har ägnat sig åt. Den lika noggranna som just därför absurda beskrivningen. Ponge har bland annat ägnat en skrift åt en tallskog, utgiven 1952, skriven 1942, på svenska (av Malte Persson) 2006 (egentligen en pinjeskog men i den svenska översättningen blev det tall): Tallskogshäftet. Det kan förefalla vara en betydande skillnad mellan vad som växer i tallskogen och vad som dväljes i RH men tänker man efter är det kanske inte det. Ponge visar också vägen ut och därmed till frågan om hur ett projekt skall avslutas:
”Slut på tallskogen.
Från och med här går man ut i öppet landskap.
Alltså:
”Slut på rondellhundarna.
Från och med här går man ut i öppna rondeller”
Men Ponge måste först ha kommit till en punkt där han ansåg att projektet skulle avslutas. Det är svårare i RH-fallet. Där är det inte konstnären som skapar utan den sociala och politiska struktur som har uppstått. Med tanke på att Nimis kunde förbli högaktivt under 19 år skall man inte misströsta. Processverk kan ta sin tid men utan den är det inte mycket till process.
Som testobjekt skall jag ägna mig åt, då som parallell till Tallskogshäftet, Livvaktshäftet som är ett utomordentligt material för detta ändamål. Jag har redan gjort några ansatser men mer kommer.
jag har alltid tyckt (och hoppats) att du skulle spara alla konversationer som försiggått på din facebooksida, dessa oändliga resonemang som driver fram och tillbaka.
detta hade i sanning blivit en spännande bok och ett fint monument över yttrandefriheten.
RH som musikal – Mama Mia!
Jeanspastorn. Jag förstår vad du menar. Det resoneras samtidigt på många nivåer då och då avbrutit av helt aparta inlägg. Men om det skulle bli en spännande bok, tja, oläslig i alla fall.
Ett öppet landskap får väl betraktas som ganska
obegränsat. Medan däremot öppen rondell alltjämt är en
rondell och därmed begränsad, så jag ser inte riktigt
parallellen i din jämförelse Lars.
Den öppna rondellen existerar inte ensam. Liksom öppna landskap finns lite här och där är det samma sak med rondellerna. Dessutom, med den öppna landskapen ständigt minskar, växer rondellernas antal stadigt. En dag befinner vi oss alla i en rondell.
Då förstår jag bättre.
Lars, att förklara en sak in absurdum ger inte trovärdighet. Jag beundrar dig väldigt mycket men inte
gränslöst. Att slira på kopplingen ibland, men att
kunna stå för det, är större än att alltid behöva ha rätt.
CeDe, jag vet inte om du riktigt har uppfattat ”in absurdum”. Det är en väl använd teknik av t ex många franska författare. Ordvalet är kanske inte alldeles korrekt. Den sakliga beskrivningen och detaljrikedomen både för beskrivningen och det som används till beskrivningen.
In absurdum(latin) översättning till svenska:
till det orimliga.
Hej Lars!
Jovisst, det är nog sant att de flesta av oss rantar runt i våra själsliga rondeller utan riktning och reson. Med eller utan hundar… förutom konstprojekt.
Vi människor spikar våra kors och korsvirkeshus – Vem vill betala spiken?
Benke
Är inte tallskogsmodellen en estetisering som ej behövs? Onödig som Myrdal sa. Mina fem ören bara.
Oj, oj!
Måste då även här förmedla denna länk, som jag tycker är intressant.
Resebyråerna har nog lite koll på läget ändå?http://di.se/Artiklar/2011/2/14/227440/Gront-ljus-for-Egyptenturister/
PS till Cede.
Man har det språk som man skapat – har användning för…
Inte helt orimligt.
TJ. Jag tänker ibland på nivån. Drängkammaren kan vara pikant men inte hela tiden.
”Mitt konstnärliga problem är hur estetiseringen skall göras påtaglig.” Jag vet inte hur jag ska tolka den meningen..men jag vet att konstvärlden blivit en bubbla för sig i samhället, ungefär som sportvärlden.
Vad som helst kan bli ett konstprojekt. För min del upptäckte jag att ett boende på ett problemområde under några år..med periodvist missbrukande grannar, definitivt kunde innebära en ständigt återkommande oförutsägbarhet i tillvaron.
Det blev ett slags projekt, en studie, att både delta och iaktta de processer som tvingade boenden att involveras ofrivilligt i absurditetens gränsområden.
Maggie. Estetiseringen innebär att det skapas ett avstånd och det är den markeringen som är intressant. Övermannas projektet av för mycket verklighet blir det just för mycket verklighet. Som din studie av grannarna. Men varje studie har, om den vill något, en hemort och tillhörighet. Och varje hemort har sina förutsättningar. Gör man något till konst aktiveras förhållningssättet i det området.
Helt förståeligt, lysande Sickan.
Lars! Ja, blir man överväldigad av de yttre intrycken (verkligheten) så blir man ju lätt en effekt men intressant nog så kan man även som effekt förhålla sig till sitt eget tillstånd, i mötet med det som överväldigar en. Då inbegripes, trots allt, en iakttagare som inte är ”bergtagen” eller ”utom sig”.
Om man antar att en skapande gestaltning utgår från ett givet sammanhang eller ett givet material eller en given tradition så är frågan den om detta, för den skull, kan förklara det nya perspektiv eller den nya impuls som man kan anlägga på den grunden. En insikt kan tex inte vara en direkt produkt av erfarenheten…(du behöver inte besvara denna fråga eller din inställning i den frågan nu om det inte passar här men jag ville formulera den i vart fall)
Avstånd och urskillning, är mkt intressant. Jag har fått det intrycket att urskillning är en viktig förmåga för att kunna skapa och för att, som du skriver, inte låta ”projektet övermannas av för mycket verklighet” (om du med detta även inkluderar konstnären själv, i förh. till en omvärld).
Distans och integritet är ju, intressant nog, också något som uppnås genom olika former av självläkningsprocesser. Men frågan är väl likväl också om det du kallar för ”estetisering” verkligen bygger på avstånd eller kanske rentav syftar till avstånd och distans?
Maggie,
Den där kommentaren måste vara rena labyrinten för Lars Vilks att hitta utgången på.
En hint skulle väl vara att han inte sammanblandar sig varken med konstnären eller konstverket.
Ja, du det är kanske också en labyrint för mig själv att hitta en rimlig utgång från, ho ho!
Avståndet är väl då inte ett menat sådant. Utan ett ”riktigt”.
I dagens samhälle, så är det väl lite inflation i menade avstånd – en funktion som är mycket inne, kan man väl lugnt säga?
Det menade avståndet, är väl då egentligen inget avstånd – utan en personlig marknadsföring av en själv som ”originell”. I mitt tycke – modern kitsch… 🙂
Också en alldeles utmärkt och följdriktig utveckling.
Fast litta’ synd är det ju om tonåringarna sedan en bra tid tillbaks, som knappt kan ”protestera” längre – nästan allt är accepterat. Å andra sidan – så var ju ”funktionen” tonårsrevolt, kanske knutet till en era, som man kanske ska vara glad är förbi?
Ja, inte vet jag riktigt.
Fast protest-behovet – om man nu kan kalla det för det…? – tycks vara samma som alltid. Lika svårt för de ”äldre” att ”snirkla” sig igenom, som alltid. Lika … sparsmakat… 😉 när det gäller att skilja på vad som är vad – som alltid…
PS. Nytt stycke, blir inte nytt stycke, när det postas nu. Svårläst blir det. Och syftningar kan t o m förvanskas – nytt stycke har ju en språklig funktion också. Webbmaster – hjälp! 🙂
Nä, nytt stycke är inte möjligt här, det gör det mera svårläst det man skriver..återkommer Cecilia. Ska fördjupa mig i din text!
Cecilia. Det avstånd som omtalas här rör sig om hur skillnaden mellan verklighet och fiktion skall hanteras. Jag vill påstå att det finns och bör finnas ett avstånd mellan verklighet och fiktion.
Lars:
Citatet blev lite väl snålt tilltaget – jag glömde mig och kände mig som ”hemma”, som så ofta … Ledsen för det.
För övrigt:
Att det finns en skillnad/avstånd mellan dessa – verklighet och fiktion – är väl inte något som egentligen inte skulle behöva påpekas… Om jag nu inte varit så slapp i mitt citerande…?
Hur den skillnaden/avståndet sen ”ser ut”, följer ju ”resten” av tidens tand – dvs jag och allas vår framtida önskan/intellekt. Ungefär… 😉
Just den skillnaden är konstens problem och uppgift. Hur skiljer du på fiktion och verklighet? Är ett reportage från Egypten fakta eller fiktion och vad är skillnaden?
Time will show…
Fast kanske inte; för historia har i mångt och mycket samma frågeställning/problem. Årtal/faktiska händelser, är dock något man kan förlita sig på – de står sig. 1789 och 1521 t ex :-).
Åsså årstidernas växling, ju också förstås.
Men det är ju givet…
Har jag ätit för många semlor, som fettat till min hjärna? Men upplever Cecilias alla inlägg som asslicking, fast gjort liksom på gummors sätt, på tvären, ungefär som när en halvmisslyckad journalist försöker skriva nåt smart men som ändå hamnar i Hemmets Veckotidning. Ungefär så. Fast jag kan förstås ha fel.
Lars Vilks,
Samtidigt måste väl den här gränsen mellan fiktion och verklighet, vara en gräns som konstnären måste kunna både överskrida och samtidigt hålla kvar. Om man inte lyckas med den balansakten, så tror inte jag att man ens kan skilja på fiktion och verklighet. Då förblir man distanserad (som ju inte är detsamma som distans) och icke delaktig och då kan man inte ha någon sanning att delge eller säga.
”Men varje studie har, om den vill något, en hemort och tillhörighet. Och varje hemort har sina förutsättningar. Gör man något till konst aktiveras förhållningssättet i det området.” Intressant, särskilt detta: ”om den vill något”, det var ödmjukt sagt!
Maggie,
<h1>Rubrik</h1>
<h2>Underrubrik</h2>
<b>BOLD</b> <i>Italic</i> <u>underline</u>
Hans Å,
ny rad <br />
Kenneth:
Oavsett hur det är med semlorna, så är det alltid lika kul att läsa dina inlägg. 🙂
Cecilia,
”Avståndet är väl då inte ett menat sådant. Utan ett ”riktigt”. Det har du nog rätt i Cecilia! Relaterande distans är inget självändamål, det är ett förhållningssätt som man utvecklar genom att frigöra sig från moderssymbiosen, ”en frukt” kan man säga! Men det innebär inte att man enbart är hänvisad åt världens fragmentering och begreppsvärld. Konsten rör sig ju inom ett område som överskrider gränserna, ”normalitetens kontrakt”, och hit hör även vad man kan kalla för ”sociala skulpturer”, där människor tillsammans bygger utan att de alltid behöver veta vad det leder till. ”Ateljen är mellan människor” som konstnären Joseph Beuys beskrev det, ang. hans ideer om samhället som ett konstverk (man kan även säga sociologen Beuys). Det är att utveckla ett nytt konstbegrepp och ett nytt material.
– Som att öppna en dörr och fråga sig själv, gick jag in eller gick jag ut…?
Det finns givetvis inte en fixerad gräns mellan fiktion och verklighet, här är det den Heiselbergska osäkerhetsrelationen som gäller.
I samma ögonblick som gränsriddaren mäter gränsen förflyttas den.
Det sanna skapandets tyngsta börda är att för evigt få jaga din egen skugga…”tills min död!”
Det är nog ingen risk Kenneth, jag misstänker att den var nog väl mättad redan…
hehe!
Visst är han söt Kenneth, men visst är han? Han är ju bara för gullig!
Frågan är om han är tillräckligt ”well hung” för att platsa i vår trekant Cessan?
Är du inte lite petig nu, som alltid…?
Klart han får vara med!
Semlor och well hung, har väl inget med det att göra? ;-D
Vad menar vi då med fiktion? Människors inre verklighet, erfarenhet, fantasi och viljekraft? Eller är det förmågan att med känsliga känselspröt uppfatta essensen och betydelsen av livsdramat omkring oss eller rentav framför oss? Hur pass intressant är det då det självcentrerade navelskåderiet inom konstvärlden, där man gör allmänheten till föremål för ett tilltal vars gensvar inte räknas utan det smaksätts av experter? Van Gogh marknadsförde inte sig själv, under hans levnad var det väl enbart hans konstvänner som kände till honom. Detta säger ju allt, HUR LITEN BETYDELSE DE HAR SOM ÄR SMAKBEDÖMARE OCH LANSERAR SIG SOM PRÄSTERSKAPET MELLAN ”DEN FRIE” KONSTNÄREN ÓCH HANS PUBLIK! Vad har detta institutionaliserade arrangemang med publiken, med den tilltalade, att göra? Jag kan förstå konstnären Beuys utropande: ”Jag hatar konsten”. ”Avseende den konst som förtingligas, görs till en vara, stelnar och ställs ut, hängs upp på väggar och smaksätts av ”experter” – prissätts på en konstmarknad och underkastas dess nyckfulla lagar. Konst som något upphöjt, lika med dyrbara föremål att spekulera i för de penningstarka.”
/Lasse Ekstrand, ur ”Varje människa en konstnär.
Med fiktion är det som verklighet. Vi har en rimligt klar uppfattning om skillnaden. Hade vi inte det skulle livet bli yttest besvärligt. Går vi på teatern fattar vi att om någon hotar med kniv skall vi inte ingripa. Däremot är det en annan sak ute på gatan. Konstvärlden bör maninte avvisa med en så svepande gest. Precis som om det inte fanns en stor kapacitet och många intressanta projekt. Att sätta sig över konstvärlden och göra den till en anonym massa är att göra sig själv till något synnerligen märkvärdigt: ”Jag-vet-mer-än-ni”. Konstnären är lika mycket en del i det hela. Beuys kunde kosta på sig att hata konsten men sprang benen sig på varje Documentautställningen, jagade konstant medieuppmärksamhet och hade en anställd fotograf som fotograferade alla hans rörelser. Van Gogh var lika fåfäng men led av psykiska besvär vilket hindrade honom att få till något. Han överlämnade marknadsföring och försörjning av sig själv åt sin bror.
Jag har inte påstått, utan snarare ställt frågan. I dialogen kring RH, så förekommer det även mycket påståenden om världsreligonerna och även politik, som i många avseenden kan anses vara ett urskillningslöst ”sätta sig över” och Jag-vet-mer-inställning. Uppfattningar eller frågeställningar kan ändå vara intressanta inom de områdena och kan få ha fri vilda-västern-arena men inom konstvärlden är det plötsligt mkt känsligt.
Intressant! ”Blunda och du ser klart” hör väl också hit!
Maggie. Jag förstår konstvärldens inställning. Den vill till varje pris hålla nivå och så långt är det en riktig tanke. Men sedan kombineras den med att nivå också skall innebära politiska ställningstaganden. Den känsligheten klarar man inte av.
Jag tillstår att jag var mkt generell och ärligt talat begriper jag att det måste finnas arrangörer och hela det arrangemang, som inbegriper bedömare etc. I annat fall skulle nog inte ens en sån som Gogh har framträtt i ljuset som ex. Okey! Men rent ytligt sett så framstår ramarna ha vidgats inom konstvärlden, det inbegriper så mkt mera än enbart tavlor tex…Jag förstår hur du menar, och vad det gäller i nästa steg, som inte inkluderas i dagsläget.
Jag har aldrig tidigare ifrågasatt ditt goda omdöme, så varför tveka nu? Din vilja är min önskan, kära syster!