Den som var med i konstvärldens svängar i slutet av 1980-talet och alldeles i början av 1990-talet minns säkert skadeglädjen. Den drabbade den förkättrade modernismen och blev inledningen till en ny regim som idag går under namnet Contemporary Art. Den kännetecknas av att vara fruktansvärt samtida. Inte före och inte efter utan alldeles precis drypande samtida. Modernismen varpå sin tid före sin tid men har förvisat till en ömklig plats i systemet. I varje fall när det handlar om var hegemonin finns och vem som bestämmer agendan. Men man befinner sig också i ett trauma. Förlorar man vägen mot utopin kommer man att vara särskilt sarkastisk när man ser tillbaka på dem som hade den. De samtida får nöja sig med att uppställa de noggranna regler som man skall följa om man vill vara i den bästa av världar – alldeles nu.
Jag kom att tänka på det här när jag läste Zinziana Ravinis (ja, hon skriver sig tydligen nu med Z hela vägen) recension (DN) av Mondrian/De Stijl utställningen på Centre Pompidou. Recensionen är komponerad i en sats som inleds med några föraktfulla slängar. Som en amerikansk film där dramats utgång dyker upp redan i inledningen. Men därmed upphör olikheterna för Ravini har bestämt sig för att vara enbart irriterad. Med hennes mått mätt är det dock en måttlig irritation som styr berättelsen. Crescendot kommer i slutet och då är det av Fagerströmska (se gårdagen) utbrottsdimensioner. Mondrian var nämligen inte feminist, han talade t o m om ”tragiskt kvinnlig”. Men felet ligger naturligtvis också hos utställningsarrangörerna menar hon. De borde ha lagt ett genusperspektiv över hela rasket.
Annars skulle man kunna misstänka att arrangörerna kanske ändå är modernister. Kanske är det inte över ännu, ”Mondrians utopi kan bli en galen dystopi”. Så fick hon sagt ”dystopi” som sista ord. ”Dystopi” är ett modeord i linje med ”fokusera”.
”Vad har han och De Stijl-gruppen att säga oss i dag? I morgon?” Och vad har Ravini och dystopi-gruppen att säga oss i dag? I morgon?
Från denna dystra skrivelse till en uppiggande censur som FB har lyckats få till. Gustave Courbets målning Världens ursprung (som återger ett kvinnligt könsorgan) får inte visas på FB. Då tas bilden bort och den skyldiges konto raderas. Vägen in i dumhetens rike går via åsidosättandet av all kontext. Även konstnären Uwe Max Jensen rök ut från FB när han kommenterade censuren. Mer HÄR. Fransmännen har också reagerat och saken har hamnat i Le Monde.
FB har emellertid mer omsorg om nakenbilder än om profetbilder. Så mitt konto är tills vidare intakt. Och jag följer projektets relationella sida där den tidigare omtalade duellen mellan Danny och Mohamed fortfarande befinner sig på diplomatinivå. Inte med diplomatspråk ty de båda herrarna gör vad de kan för att puckla på varandra med otidigheter. Möllevångstorget i Malmö kvarstår som duellplats men Danny håller till i Göteborg och har den längsta vägen. Då detta drama utspelas under konstens insignier kunde en alternativ skådeplats vara Mjellby Konstmuseum i Halmstad belägen mitt emellan de två stridande. The clash of cultures som en performanceföreställning framförd som envig. Passar väl in i den pågående utställningen ”Sport i konsten”.
Danny och Mohammeds eventuella sammandrabbning verkar ha ett dramatiskt värde symboliskt med den mytomspunna vilda västern. ”Showdown at Möllevångstorget”, historiskt! Väntar med spänning på övervakningsbilder.
”i’ll be your Huckleberry.”
Lars, du är en hjälte!
”Vår samtid är en kran som vi öppnar och glömmer bort. Allt av värde rinner ur oss.
Gud är det särskilt populärt att håna. Till och med i kyrkan. Vilken obarmhärtig skam att Svenska Kyrkan, med ett darrande leende får man förmoda, öppnar sina dörrar för befängda konstnärers fixering vid nedmonterandet av allt heligt.
Jesus blir bög i läderbyxor och alla stumma ateister nickar med i samförstånd. När en annan konstnär gör rondellhundar av profeten Mohammed förvånas vi över de troendes indignation och förtvivlan. Konstnären lyfts in i värmen och prisas för sin medelmåttighet.”
Marcus Birro nämner konstnär Vilks i en krönika i Expressen från igår. http://www.expressen.se/kronikorer/marcusbirro/1.2331532/marcus-birro-att-alska-ar-svart
dfyhj,
Intressant att katoliker som Marcus Birro alltid utmålar relevant religionskritik som ”hat”. De längtar antagligen tillbaka till forna tider där blasfemilagar och inkvisitionen gjorde processen kort med upplysta människor som ifrågasatte vidskeplighet och övertro.
Det som vi människor håller för heligt gör oss också sårbara, kärleken gör oss sårbara (inför förlusten), förtroendet i samhället gör oss sårbara (inför sveken). Friheten gör oss sårbara (inför ansvarslösheten). Allt av verkligt värde, är ju något vi lägger in något i..och som kan tas ifrån oss, för ingen vinner ju slutgiltigt sådant som inte är möjligt att ägas. Frågan blir då vari angreppet består i? Är det själva livets villkor och essens?
Att angripa det heliga, ja med det här perspektivet så sker det nog på en betydligt subtilt sätt och på en helt annan nivå än det Birro poängterar i denna artikel (en tanke just nu). Det opersonliga samhället har ständigt lågfrekventa angrepp mot ”det heliga”, som inte ens är möjligt att försvara sig inför.
Lasse vi älskar dig men konvertera gärna till Islam är du snäll. Vore du muslim och spred din hund skulle du få mer än hundra gånger så mycket uppmärksamhet.
Jag tycker Lasse har en poäng i att du borde konvertera till Islam och jag kan tänka mig reaktionerna inom den muslimka världen. Är detta konstprojekt pågående borde steg två och tre tas varsamt men med ett fast mål. Vad är vår konstnärliga frihet värd? Jag anser och många med mig att Lars Vilks banar väg för ett nytt västerländskt tänkande där man inte låter sig kränkas hur som helst.
De andra fegisarna som förminskar detta är frihetsförrädare och förtjänar vatten och bröd i kinesiskt fängelse.
Herr Vilks, du är min största hjälte som vågar stå upp för den frihet vi åtnjuter utan att backa en centimeter. Hade politiker varit som du skulle Sverige blomstra och folk skulle ha tilltro för politikerna som rakryggat inte viker en tum.