Walead Beshty (född 1976) är en konstnär på starkt uppåtgående (ranking 1.230). Engelsman men uppväxt i Los Angeles. 2008 var det dags för honom att äntra Whitneybiennalen och nu går det starkt framåt. Nu har han kommit till Malmö konsthall. Fotograf är han väl i viss mån men som många konstnärer rör han sig med flera arbetssätt. Hans arbete kan samlas under ”process” och ”index” (spår). Några av hans arbeten har redan fått genomslag och nämns ofta. Jag tänker då på hans fotografering av den övergivna irakiska ambassaden i Östberlin. Under resan dit fick han passera säkerhetskontrollen och röntgenstrålarna satte spår i hans film. Det blev en rad uppförstorade bilder Travel Pictures vilket förde med sig att han medvetet använde detta som metod. Han har också vikt fotopapper och exponerat både svartvitt och färg. Just resultatet av detta, som liknar stora abstrakta målningar, är en anslående estetisk framtoning i konsthallen.
Han visar också plexiglasboxar som skickas till olika platser och efter hand uppvisar skador och slitage, kopparplåtar som också de transporteras och förändrar sin yta. Foton som han har sorterat bort har han strimlat och packat samman till nya bilder. Han har också fotograferat övergivna shoppingcentrer och dokumenterat smoggen i Los Angeles. Och han porträtterar alla personer som på något sätt är med i hans arbetsprocess.
En grundregel i samtidskonsten är att konstnären skall distansera sig från den estetiska produkten, alltså i det här fallet de visuella spåren som är temat i Beshtys verk Kritikerna brukar göra en sak av att hans röntgenskadade bilder är ett utslag av 2000-talets säkerhetspolitik. Men Beshty följer inte något politiskt engagemang, följaktligen gör han Inte heller någon affär av de nedlagda shoppingcentrerna eller smoggen i LA. Han vill gärna framtona att hans estetik skapas, utan att han kan kontrollera den, i processen. Som det alltid brukar vara med den saken, är det en sanning med modifikation. Han förstorar bilderna, han väljer, han testar och när han väljer blir det estetiska val. När han pressas angående sina avsikter sade han för en tid sedan: ”The prints are seductive, and there’s nothing wrong with that. They’d look good over a couch: that’s fine.”
Eftersom den sociala kritiken dominerar starkt i samtidskonsten kan man fråga sig hur Beshty kan vara så bra som han anses vara. Jodå, för att klara detta måste diskursen ordnas. För den här utställningens katalog har man engagerat kompetent personal. Suzanne Hudson, tillförordnad professor i konsthistoria och regelbunden kritiker i Artforum, genomför en ingående diskussion om fotografimediet och hur det skall kunna förstås i bred bemärkelse. Beshty blir här en del av mediekritiken vilket utan vidare kan ingå i den socialkritiska ramen. Men ingen mindre än Nicolas Bourriaud, alltså den relationella estetikens skapare, gör ett ännu skarpare jobb. Efter att ha hämtat referenser från Louis Althusser och Georges Bataille och mellanlandat i Spielbergs Toy Story och Philip K. Dicks Bladerunner (han landar slutligen med Zizek) kan han skissera konturerna av Beshty som en motståndsman mot den kapitalistiska konsumtionsindustrin. I dagens konsumtionssamhälle har produkten alltmer tagit över rollen att själv marknadsföra sig, produkten talar till och informerar konsumenten om sin förträfflighet. Beshty, menar Bourrriaud, agerar, då inte med den relationella estetikens direkta motstånd, utan genom att spela med i samhällsordningen och att låta produkterna producera något annat än reklam. Han gör estetik av de produkter som han låter komma till tals. Återigen blir det en stor affär av säkerhetskontrollens röntgenstrålar men här blir den handlingen och händelsen alltså ett exempel på en form av social kritik. Beshtys konstnärskap är ovedersägligt under kontroll och besökaren kan därför avnjuta hans anslående estetik i vissheten om att den äger en djupare mening.
Jag skall också nämna att samtidigt med Beshty visas teckningar, foto och film av Laszlo Moholy-Nage (1895-1946) som var verksam i Bauhausrörelsen. Mycket sevärt.
Fotopappersfoto och dokumentation av medverkande
Walead Beshty berättar om sitt verk av makulerade bilder
Trist kille.
Gillar däremot min blåa sten, som jag haft i över 25 år. Fick den av Leif Eriksson då.
Det finns en gul korresponderande sten någonstans, vet inte riktigt var. Tror dock den gröna pendangen fortfarande finns i Malmö.
Sen finns det lite fler blåa, gula och gröna stenar lite varstans i världen. Dock alla gröna i Malmö. Tror jag.
Säkert är alla lite slitna också – tidens tand är ju oundviklig.:-)
Gillar också den här påg bättre:
http://www.marabouparken.se/bilder/GutkeIntervju.pdf
Får jag komma med en fråga? I går såg jag Kspecial med Olafur Eliasson, var finns det samhällskritiska i hans konst? Det måste vara något som jag inte begriper att se, hoppas du vill förklara för en okunnig?
Christina. Det finns många trådar i den socialkritiska härvan. En är den relationella idén, Eliasson skapar gemenskap, engagerar människor till deltagande och ger ett alternativ till den kommersiella nöjesindustrin vilken då indirekt kritiseras. Med tiden har hans arbeten blivit allt mer underhållning som inte skiljer sig avsevärt från annat. Han står därför också under ständig kritik och är inte längre någon konstnär som befinner sig i samtidens spetsintressen.
”besökaren kan därför avnjuta hans anslående estetik i vissheten om att den äger en djupare mening”
Du har verkligen en poäng här. Ängsliga är vi väl lite till mans – ingen vill framstå som dum och ytlig – men då det kommer till konsten låtsas vi sällan om att det är så.