Del 1188: Christian Andersson, Eva Löfdahl, ett möte i Moderna

Moderna Museets två utställningar, Eva Löfdahl i Stockholm och Christian Andersson i Malmö, är inte minst ett möte mellan två generationer. Löfdahl tillhör den postmoderna och Andersson det kontemporära. Löfdahl vet naturligtvis att det postmoderna inte är något annat än ett övergivet slagfält. Vad som sprang fram därur var kopian, repliken, simulakrum, citatet referensen som ersättning för det autentiska originalet. Detta är fortfarande gångbart, för att inte säga förutsättningen, för det kontemporära. Och hon använder sig flitigt av denna materia och kan på så sätt aktivera formen genom att helheten blir en komponerad installation. Fullt korrekt eftersom helheten inte är verket lika lite som en installation är sig själv nog. Vad hon inte har är storyn, the aboutness, som hon heller inte har haft tidigare. Men det kan trots allt finnas en story, vem vet? Ingen kan emellertid få fram den och det slutar med gåtfullheten vilket inte är något egendomligt i konsten, obegripligheten är alltid med i det spelet. Där tar det också slut. Är det tillräckligt? Möjligtvis för en Löfdahl, traderad i sin egen historia. Så långt, hon kanske framhärdar: Jag vill inte bli kontemporär.

Christian Andersson tillhör nästa generation – eller snarare ytterligare en. Han har storyn som i sin tur är understödd av ett knippe berättelser. Han behöver inte heller slita med formen, den infinner sig tillräckligt understödd av uppslagen. Citaten haglar också här och gemensamt för de båda är att man kan återfinna både surrealismens och modernismen spöklika återkomst. I katalogen kan man läsa Texten som är exemplarisk. Författaren Chris Sharp och hans artikel är relevanta. Texten som ganska underfundigt talar om svårigheten att tradera en tradition när innovationen träder emellan. Historien och hur den skall skrivas bildar det svårhanterliga ackumulerande arkivet. För att få tyngd i detta låter skribenten Walter Benjamin komma på banan och då följer naturligt Giorgio Agamben med på köpet. Skrivningens spelöppning sker dock genom Tom McCarthy, författaren till Remainder från 2005, McCarthy som även valsat in i det kontemporära som konstnär. Och, kan man undra, var har vi då Philip K. Dick? Jodå, ett utdrag kan läsas före huvudartikeln. Rollistan klar och i ordning. Modernismen är på plats med en vridning av Mies van der Rohes Barcelonapaviljong från 1929 och med René Magritte som axlar en surrealistisk huvudroll för att, som det måste vara, göra det möjligt att få något att blixtra till när citaten sätts i arbete. Marcel Broodthaers, är inte han med? Jodå, han visar sig i den brevväxling som Andersson förde med curatorn Andreas Nilsson inför utställningen. Konstnären är givetvis en beundrare (alla kontemporära beundrar Broodthaers – jag har själv försökt att ta mig ur det men misslyckats). Andersson noterar att Broodthaers använde humorn men när han själv försökte med det blev han kallad för konstens Joe Labero. Då blev det slut med humorn för hans del. Trots allt, respekt och värdighet är känsligt i konstvärlden. Går du icke den smala vägen kan du bli kastad till hundarna. Andersson har sålunda inte blivit kastad utan har gjort en utställning som kritikerna har funnit god nog. Jag har inte heller något att anmärka på själva utställningen. Dock var det onödigt av Andersson att förklara sin målsättning med att han vill att vi skall inta ett friare förhållande till hur historien skall skrivas. Han talar här också om det icke-linjära (vilket är en dygd att ofta upprepa i det kontemporära) och behovet av tvivel. Inget fel i den tanken men för mig blir det som en landning utan landningsställ. Storyn låg redan naken i tamburen och gåtfullheten var inte på något sätt besvärande.

Icke-linjärt, ackumulationen av kultur genom innovationens påträngdhet, Andreas Nilsson tillskriver till slut Andersson en institutionskritikerns roll något som han inte säger nej till. Där skorrar det en del. Förunderligt och tänkvärt men samtidigt så passande, välgjort och korrekt; det är dock vad institutionen förväntar sig och nådigt tager emot. Hur icke-linjär än konstvärlden vill vara gäller det aldrig konstvärlden och inte heller konsthistorien som fortsätter av vara något av det mest linjära vi har.

Modernismen under sammanfall

Ett äkta simulakrum efter Magritte. Man kan läsa ordet RÊVE vilket blir EVER från baksidan