Claes Jurander (vars Magnum Opus torde vara Nilsson, bildroman från 1974) publicerade i fjor en bok om att rita hästar, När man ritar hästar. Boken är ett försvar på ett seende som författaren anser har gått förlorat i dagens samtidskarusell. Jo, han är kritisk mot det kontemporära. Den innehåller ”tendensen till frånvaron av alla försök till ett eget seende” och han tror att det kan bero på att modernisterna blev lärda och forcerade fram nyheter. Mot det gör det kontemporära ett fadersuppror. Nej, Juranders styrka finns inte i hans analys av samtidskonsten. Jag undrar vilka konstnärer som han tänker på när han säger att det inte har något eget seende. Nathalie Djurberg eller Cecilia Edefalk? Eller Santiago Sierra?
Jurander nämner det han ser som de två ledande kvalitetsgrupperingarna. Antingen det kontemporära (och här drar han valsen om hur den inre cirkeln bestämmer vad som är kvalitet) eller den klassiska figurationen. Det finns så många fler skriver han. I och för sig är det kanske riktigt men utöver de två han nämner (och där får man säga att den klassiska figurationen är en marginell rörelse) är modernismen dock en av de få levande kvalitetsnormerna. För Jurander får räknas dit och jag kan inte se annat än att han, liksom den stora mängden av modernister, har många möjligheter att ställa ut och nå en stor publik även om det inte räknas som det som gäller i samtiden.
Men det är en intressant bok som säger en del om modernismen och seendet genom teckning. Och idén att han vill rita en häst är så omöjlig att det, med justeringar och tillägg, kunde bli ett intressant samtidsprojekt. En del aspekter är särskilt viktiga för modernister och dessa möter man här. Den särskilda upplevelsen av att gå in i tecknandet. Vikten av ett dynamiskt seende som gör teckningen till en kunskapsform utan någon direkt mottagare. Autenticitet och äkta originalitet. Tecknandet för Jurander tycks vara att göra observationer och upptäckter genom iaktta en utvald verklighet. Fotografier har sin begränsning genom att det ger för mycket information. Teckningen kan begränsa genom strängt urval. Ja, han konstaterar dock att han inte lyckas men någon definition av vad teckning är för något. Inte heller tycks han ha presterat något synligt resultat av sina hästteckningar förutom några uppslag som ingår i bokens illustrationer.
Men ett bestämt fall intresserar honom och det är min rondellhund som han irriteras över. Han skriver att den är ett exempel på seendet förfall. Hafsigt gjord, inte mer än ett piktogram. Orsaken är att jag inte har någon erfarenhet av något som man inte kan läsa sig till, nämligen teckningen. Modernisterna gör gärna en stor affär av den oförklarliga mystiken i tecknandet och målandet. Den praktik som detta representerar går också igen i det kontemporära som hävdas som en ”särskild” kunskapsform, svår att definiera men den skall vara ytterst viktig för mänskligheten.
Hur som helst så gör Jurander en skojig teckning av Vilks med strut på huvudet. Jag får anta att det är en äkta teckning som bygger på eget seende och att han har lyckats att destillera fram någon essens av sin förebild, som kan vara ett foto eller något. För att gå Jurander till mötes har jag med stor intensitet studerat Juranders teckningsstil och med denna innerligt förbättrat profetanletet. Till exempel har jag arbetat in Juranders ögonstil och skäggstil och det borde ju lösa problemet med ”alltför slafsig”. Jag har även tagit mig för att utföra ett Juranderporträtt i det han kallar för ”slafsig” stil. Men jag har lite svårt att följa honom. Teckning handlar i mycket stor utsträckning om stil och hur Jurander än påstår att han skapar ett eget seende blir detta synligt i lätt igenkännlig Juranderstil. Det är möjligt att det i hans smak ingår att alltid minimera antalet streck men det kan ju inte vara någon universell sanning.
Ursprunglig profet, Juranders Vilksporträtt samt profet med känsliga Jurandergrepp
Jurander porträtterad i ”slafsig” stil
Krister,
Har hela huvudet hamrats hårt av hela härligheten?
Amen Schopenhauer!
”Det som görs
av det som kallas jag,
görs troligen
av någonting i mig
som är större
än mig” /Fysikern James Clerk Maxwell på dödsbädden 1879
Ekelöf beskrev det så här:
”Det enda som finns
är någonting annat!
Det enda som finns
i detta som finns
är det som i detta
är någonting annat!
O själens vaggsång
sången om någonting annat!” Ur dikt Absentia Animi
Med andra ord skulle man kunna säga att det viktiga inte är att kunna sin karta och betrakta livet utifrån kartvärlden. Bilden av oss själva tex, som den sprattlande flugan i ett mikroskop, kunskapen om världen och oss själva är inte detsamma som ”det som är” som Ekelöf skriver om. T om den åtskiljande begreppsvärlden tillhör kartvärlden medan medkänslan, delaktigheten tillhör den process som är, tror jag. Det sägs inom de klassiska psykologiska skolorna att de svåraste patienter, bland neurotikerna, är ”den distanserade” d v s den oengagerade som flyr till ”friheten” (som är den vanligaste neurosen).
Det viktiga är att kunna sin terräng.. Och den terrängen är det helt annorlunda. Frågan är om den någonsin kan lära kännas genom kunskap..därför att den är lika levande som vi själva är..Jordens tillstånd får konsekvenser på våra egna kroppar.
Maggie, det var ett långt stycke – men frågan från Krister kvarstår, och det beror nog på att den är alltför komplex för att kunna besvaras utifrån vår nuvarande hjärnkapacitet och kunskap. Så det hela blir bara en massa meningslöst tyckande.
CeDe,
”Tyckanden”(?) Tja, alla har vi väl erfarenheter, tex av att lära sig cykla. Vem kan påstå att jaget har ”lärt sig” cykla? Tror att det i högsta grad är stor skillnad på människors insikt om sin egen begränsning och hur pass kontrollör man är i sitt eget liv och om det alls är angeläget att vara det. De flesta som känner sig själv lite, vet att det mesta man vet och erfar inte ens kan berättas, kanske inte ens förekommer i form av ord. Den insikten om ens egen ensamhet, den insikten menade Ekelöf var en förutsättnig för att alls skapa. Är inte detta att skapa en form av födande, att ”föda fram”, att söka och att lyssna? Till vad och av vad?
Förvisso, men varför inte vara lite Cecilianskt nyfiken när tillfället nu ges…
Förmodligen är i detta sammanhang viljan och livet delar av en oskiljaktig helhet.
Utan liv – ingen vilja, utan vilja – inget liv.
Men ett meningslöst tyckande kan ibland vara ett förutsättningslöst filosoferande som jag själv tycker är kul och intressant – och vem vet kanske det bidrar till att vidga medvetandet en smula.
Filosoferande som leder fram till svar upphör ju att vara filosofi och går över i vetenskap.
Krister,
Ojojoj, nu har verkligen filosoferna slagit sina huvuden ihop – Krister, Mo HAM, Maggie…
Du har det jobbigt Kenneth! Hur ska du som förnuftets vallhund kunna hålla reda på alla de otaliga idioter du måste hålla ordning på? ”Håll dig till höger Svensson, annars..” Men en polett lär du själv ta in: du lyckas aldrig stoppa kreativa människors tankefrihet!
Kenneth Karlsson,
Här får du en uppgift av mig: förklara medvetandet, Kenneth! Du säger att du är stolt över att du är så rationell..och med det bör du ju klara den här uppgiften. Lycka till!
Grattis Kenneth! du får Nobelpris om du lyckas.
CeDe,
Funderade på nåt liknande som att ”Medvetandet är det tillstånd man närmar sig när man försöker tänka på helt annat sätt än de ovan beskrivna Tre vise männen gör…” men jag vet inte.
Det ena utesluter väl inte det andra – man kan väl vara både rationell och nyfiken? Det finns ju ”ingångar” till båda delar i överflöd – svårigheten är väl snarare att hitta en ”rationell” urvalsprocess…?
Och då är det så klart lättare att köra lite strikt och enkelt. 🙂
Kenneth Karlsson,
Du har nog rättj! Just förmågan att ljuga för sig själv och andra, är ju medvetandets signum..Så när du samtidigt säger ”jag vet inte”.. så kanske du ljuger!
Mannen med fyra ögon…brrr!
http://www.tradera.com/auction/ShowEnlargedImage.aspx?imageID=117587589&seq=1&mega=True
Maggie,
När jag skrev ”men jag vet inte” försökte jag bara spela klädsamt ödmjuk. Det går ju hem i vissa läger har jag hört.
mohammad,
Det var mig en överraskning som gav mig ett bubblande skratt..Antar att även Vilks måste skratta! Alla människor är filimariska figurer, tror det var Maeterlick som menade att god drama alltid innehöll ett drama bredvid dramat. Så är det nog också med våra liv, det ser vi ju ivåra drömmar, att mkt försiggår bakom draperierna både för oss själva och andra..Det gäller att ha ögon, blick för det fördolda, det ska inte vara alltför överraskande. Minst fyra ögon ja!
Maggie May!,
Intressanta associationer… Jag upptäckte faktiskt inte den milda kvartett-blicken förrän jag förstorade bilden, fantastisk foto och Lars är ju grymt fotogenisk.
Apropå att avsensitivisera lättkränkta religiösa med provokationer: http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=unconscious-disgust-gay-behavior
http://www.theapproach.co.uk/artists/stezaker/2
http://www.whitechapelgallery.org/exhibitions/john-stezaker
http://www.flickr.com/photos/two375/2329242205/