Något gränsöverskridande i sikte i konsten? Kan det vara att städa en fontän vilket skedde idag i ett vackert samarbete mellan en skulptör och en curator – ingår i uppvärmningsprogrammet inför nästa års Documentautställning:
”Artist Horst Hoheisel, with Artistic Director of dOCUMENTA (13), Carolyn Christov-Bakargiev, will perform the monthly cleaning of Negative Form, Hoheisel’s counter-memorial to the Aschrott Fountain in the center of Kassel, at 10 am on March 29, 2011.”
Nej, det räcker inte långt. Och intet blev det av den förhoppning som ställdes på konstmarknadens branta fall 2008. När marknaden föll samman förra gången i det tidiga 1990-talet hände det en del intressanta saker. Men inte den här gången. Katastrofen uteblev, konstvärlden fick nöja sig med att ta sats inför nästa boom.
Den här kurvan visar prisutvecklingen för Thomas Ruff men den följer strikt den generella normen. Marknaden står stadigt på fortsatt uppgång.
Konstvetaren Jacob Kimvall tror sig (DN) se det gränsöverskridande idag i Banksy och andra street artists:
”Han och Shephard Fairey är de två på allvar gränsöverskridande konstnärerna som finns i dag. De skapar konsthändelser som passar i det samtida mediaflödet, i den meningen är de Andy Warhols arvtagare.”
Med Banksy tycks det gå som det brukar. Konstvärlden omfamnar konstnären och reglerar sitt förhållande till honom. Han passar dock bra in i graffititraditionen, en förnyare inom ett område som aldrig har blivit riktigt intressant i stora sammanhang. Banksy lär inte kunna ändra på det. Han verkar varken vilja eller kunna ta sig in i det kontemporära. Den korrekta diskursen skall skrivas, curatorn skall verka, utställningar skall administreras. Banksy med sina allt fler gallerister får nog nöja sig med att vara en kul kille i konsten. Vilken gräns han skulle ha överskridit kan man också fundera på. Konstvärlden tycks inte känna sig ett dyft anfäktad. Och sådan är den förnyelse som dock äger rum, applåderad och hyllad.
Emellanåt kan det bli väl troskyldigt med konstens förnyelse. Ingvild Krogvig skriver på Kunstkritikk i en recension om konstnären Steinar Haga Kristensen:
”Kristensen bringer riktig nok ikke inn noe distinkt nytt som kunne ha pekt frem mot et nytt paradigme, men han peker på utmattelsen som preger i det gamle. Dermed inviterer han også til en diskusjon om hva som kommer etter konseptualismen og kontekstualismen.”
Om det osannolika skulle inträffa och ett nytt paradigm skulle inträffa med början i Oslo, hur skulle det kännas igen och hur skulle det skapas? Först och främst har det hittills bara försiggått ett paradigmskifte i konstens historia vilken inleddes med Duchamp 1917 och som fullbordades i början på 1990-talet (eller kanske två om det modernas genomslag också skall räknas). Vidare är sådant som paradigmskifte något konstvärlden inte önskar och om det hade funnits några sådana tendenser i den nämnda utställningen skulle Krogvig ha betraktat det som mindre önskvärt. Stora skiften kan inte ske utan långa förhandlingar där den konservativa konstvärlden måste vänja sig vid något den inte kan tänka sig. En förnyelse är fortfarande möjlig inom systemet. Fjolårets bästa exempel är kanske Christian Marclays film The Clock (som jag har skrivit om tidigare). 24 timmar filmcitat som följer klockan. I den har vi allt man behöver: Problematisering (av tiden, av filmmediet), citatet/referensen, ett alldeles nytt verk uppstår ur sammanställningen av andras, relationell (ingriper i åskådarens värld genom att följa dennes tid) osv. Förträffligt och dessutom övertygande. I februarinumret av Artforum var David Velasco överväldigad. Han kan inte komma på någon annan kritik än att han avskyr deadlines: ”As I write, I hate Marclay’s work as much as I hate anything that draws attention to the inexorable deadline”.
Igår slog en av mina amaryllisar ut. Mina krukväxter är alla sådana som har övergivits av andra och som har undkommit undergången genom att övervantras i mina händer. Blomningen sker i ett fönster där två konstverk också kan ses.