Del 1209: Beslöjat och kaninsyndromet

”Beslöjade med sina hemligheter skapar de den sortens stämningar som slingrar sig undan beskrivningar i ord.”

Man skulle kunna tro att det var ett inlägg i slöjdebatten men det handlar om konstkritik vilket man nog kan komma fram till efter en stund eftertanke. En sådan mening måste vara något en konstkritiker kan ha liggande i skrivbordslådan eftersom det inte torde finnas något konstverk som undgår att låta sig beskrivas på det sättet. Joanna Persman i SvD är formidabel i denna form av konstkritik, att trampa vatten tills spalten är fylld. Meningen ovan hänför sig till Karin Broos utställning på Christian Larsen Gallery och jag passade på att se den när jag var i Stockholm. Kritikerna har varit tämligen nådiga mot den och t o m Dan Jönsson har uppmärksammat den i DN. Dock utan alltför stor entusiasm. För det är vad det är, fotorealistiska målningar som har vunnit stor popularitet. Den omedelbara effekten som låter sig slukas utan något motstånd att tala om gör att det får skrivas till möjliga fördjupningar. I galleriets presentationstext föreslås ”under ytan döljer sig konflikter och mörka stämningar”, ”Det kan vara vattnets speglingar som döljer något under ytan, trädgränsen kompakta mörker längs horisonten eller de långa skuggorna som kastas på bryggan, detaljer som gåtfullt låter betraktaren ana en disharmoni.” Eller inte, det är fritt fram att fantisera. Dessutom läggs till i texten att konstnären utforskar skillnaden emellan fotografi och måleri. Vi har hört den förut.

Målning av Karin Broos

Annars har jag idag, under mitt idoga arbete med min konstteoretiska bok fördjupat mig i ”kaninsyndromet”. Detta tillhör 1800-talets konstteorier och går ut på att om man målar en människa respektive en kanin blir målningen av människan bättre även om båda målningar i övrigt är lika väl gjorda. En kanin kan inte lyfta tanken mot det ideala och översinnliga i samma utsträckning som en människa. Sådant kunde man skriva på 1870-talet samtidigt som denna uppfattning är på väg att gå i graven. Men så slog det mig om det inte är möjligt att tala om en bisarr återkomst. I det kontemporära är innehållet det styrande och formen sekundär. Bedömningen om något är bra utgår ifrån någon tämligen dunkel idé om att det hela fungerar på ett övertygande sätt. Ämnesvalet är avgörande. Det måste vara relevant vilket på ett eller annat sätt innebär att det är social- eller civilisationskritiskt. Hade Broos använt sitt måleri för att undersöka någon aspekt av Palestinakonflikten är det högst troligt att hennes måleri hade blivit bättre i de relevanta konstvärldsagenternas ögon. Och då hade det närmat sig det man förr kallade för det översinnliga och ideala.